• No results found

förmögenhetsförhållanden

4 Allmänt om förordningarna

4.2 Tillämpningsområden

4.3.2 Hemvist och domicil Hemvist Hemvist

Begreppet hemvist förekommer i flera olika sammanhang i de svenska språkversionerna av förordningarna. När det t.ex. gäller fastställande av såväl behörig domstol som tillämplig lag är hemvist ett vanligt före-kommande anknytningskriterium (se bl.a. artiklarna 6, 22 och 26 i förordningarna). I den engelska språkversionen används begreppet habitual residence och i den franska språkversionen används begreppet résidence habituelle.

I de allra flesta fall är hemvistfrågan enkel att avgöra. En person anses i normalfallet ha hemvist där han eller hon har sin bosättning.

Det förekommer dock fall där det kan vara svårare att avgöra en per-sons hemvist.

Inom den internationella privaträtten finns inget enhetligt hem-vistbegrepp. Innebörden av begreppet hemvist kan skilja sig åt från land till land. Det är inte heller givet att hemvistbegreppet har samma innebörd inom all internationell privaträtt på familjerättens område.

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö-genhetsförhållanden hänvisar inte till nationell rätt när det gäller tolk-ningen av begreppet hemvist. Begreppet får därför en autonom EU-rättslig innebörd och det ankommer på EU-domstolen att tolka innebörden av begreppet.15

I ett par domar avseende Bryssel II-förordningen har EU-dom-stolen uttalat att det ankommer på den nationella domEU-dom-stolen att fast-ställa ett barns hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omstän-digheter i det enskilda fallet. Enligt EU-domstolen ska begreppet hemvist i artikel 8.1 i Bryssel II-förordningen tolkas så att det mot-svarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss ut-sträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende.

Härvid ska hänsyn tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen i en

15 Se EU-domstolens dom A, C-523/07, EU:C:2009:225, punkt 34. Se även Bogdan, Svensk

inter-medlemsstat är, förhållandena för vistelsen, skälen till vistelsen, för-hållandena och skälen till att familjen flyttat till den andra medlems-staten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skol-gången, barnets språkkunskaper samt dess familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat.16

Vidare förtjänar EU-domstolens dom den 25 februari 1999 (Swaddling)17, att nämnas, som behandlade frågan om bosättning som i detta sammanhang avsåg stadigvarande bosättning (eng. habitual residence). Domen gällde social trygghet18 för migrerande arbets-tagare. EU-domstolen fann att en person får anses vara stadigvarande bosatt i den medlemsstat där han eller hon stadigvarande bor och har varaktigt centrum för sina intressen. I detta sammanhang ska enligt EU-domstolen särskilt beaktas arbetstagarens familjesituation, an-ledningen till att han eller hon har flyttat, bosättningens längd och huruvida den är sammanhängande, huruvida han eller hon i förekom-mande fall har fast arbete samt arbetstagarens avsikter, såsom de framgår av samtliga omständigheter.

Även i arvsförordningen förekommer begreppet hemvist. Det all-männa anknytningskriteriet för fastställande av såväl behörig domstol som tillämplig lag är enligt arvsförordningen den avlidnes hemvist vid sin död (se artiklarna 4 och 21). I likhet med förordningarna om ma-kars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden har begreppet hemvist i arvsförordningen en autonom EU-rättslig inne-börd. I arvförordningens ingress ges viss vägledning för fastställande av hemvist (punkten 23). Den avlidnes hemvist ska sålunda fastställas utifrån en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter rörande den avlidnes liv, dels under de år som föregick dödsfallet, dels vid tidpunkten för dödsfallet. Härvid ska särskilt beaktas hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten har varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till denna. I ingressen ges även viss vägledning för bestämmande av den avlidnes hemvist i vissa kom-plicerade fall (punkten 24).

16 Se EU-domstolens domar A, C-523/07, EU:C:2009:225 och Mercredi mot Chaffe, C-497/10 PPU, EU:C:2010:829.

17 Swaddling, C-90/97, EU:C:1999:96.

18 Rådets förordning (1408/71) av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygg-het när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992, se artikel 10 a jämförd med artikel 1 h i nämnda förordning.

Domicil

I vissa artiklar som handlar om verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden hänvisas till domicil som anknytningskriterium (artiklarna 43, 44, 49 och 56).

När det gäller lokala domstolars behörighet för ansökningar om verkställbarhetsförklaringar anges att den lokala behörigheten ska be-stämmas utifrån motpartens domicil eller utifrån den plats där verk-ställighet ska ske (artikel 44.2).19 För att i samband med förfarandet enligt artiklarna 44–57 fastställa huruvida en part har domicil i den verkställande medlemsstaten, ska domstolen vid vilken talan väckts, tillämpa den medlemsstatens interna lag, dvs. lex fori (artikel 43). Om ansökan om verkställbarhetsförklaring ställs till en svensk domstol, ska alltså frågan huruvida en part har domicil här avgöras enligt svensk rätt.

Orsaken till att begreppet domicil används endast i artiklarna om verkställighet är att begreppet är inlånat från artiklarna om verkställig-het i 2001 års Bryssel I-förordning där begreppet domicile används i den engelska språkversionen (se t.ex. artikel 39.2 i denna förordning).

I den svenska språkversionen av artiklarna om verkställighet i 2001 års Bryssel I-förordning används dock begreppet hemvist.

Vid tillämpning av artikel 44 i förordningarna om makars respek-tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och de bestäm-melser som det hänvisas till i den artikeln får begreppet domicil antas ha samma innebörd som det svenska hemvistbegreppet. Det svenska hemvistbegreppet definieras i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder-skap (IÄL) och i 19 § LIMF. Vid tillämpningen av de två sistnämnda lagarna ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständig-heterna i övrigt får anses stadigvarande. Denna definition av hemvist-begreppet har ansetts vara vägledande inom den svenska autonoma privaträtten, såväl när det gäller frågor om internationell behörighet som när det gäller frågor om tillämplig lag.20

19 Även i den engelska språkversionen används ordet domicile i artikel 44.2.

20 Prop. 1973:158 s. 80 och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014,

4.4 Förhållandet till gällande nordiska konventioner