Om Herrgården formas av en mängd och ibland globala sociala, politiska och ekonomiska processer, vilka förutsättningar finns det då för olika lo- kala gemenskaper att växa fram? Bostadsområdet kan i sig utgöra en plats där grannkontakter utvecklas och upprätthålls, men storleksmässigt utgör Herrgården en enhet som knappast möjliggör en social gemenskap som inbegriper alla boende i Herrgården. Detta behöver emellertid inte hindra förekomsten av en föreställd gemenskap med andra boende i samma om- råde. Även om inte alla känner alla, eller inte ens känner till varandra kan varje enskild individ känna samhörighet med området som helhet.

På Herrgården och i likhet med andra bostadsområden utvecklas det olika former av gemenskaper. En gemenskap är mer formell där området ses som en administrativ enhet vars skyldigheter till befolkningen är reglerade i lagstiftningen. En bärande tanke är att det inom ett geografiskt område finns angelägenheter som berör alla, och därmed utgör en slags minsta gemensamma nämnare för det som reglerar medborgarnas rättigheter och skyldigheter. I så motto utgör alla kommuner och delområden inom kom- munerna en form av gemenskap. På Herrgården och Rosengård regleras det av den politiska församlingen stadsdelsfullmäktige men också av stads- delsförvaltningen. Inom ramen för den senares verksamhet har det inte minst genom samarbete med MKB utformats flera handlingsplaner för hur Herrgården skall utvecklas (se t.ex. Rosengårds stadsdelsförvaltning 2007, 2008 och 2009). Vidare finns ”Herrgårdsgruppen”24, en sammanslutning av politiker, tjänstemän och berörda som följer utvecklingen på området. Gruppen betraktar sig som informell, men mot bakgrund av gruppens sammansättning av ledande politiker och tjänstemän får gruppen i det här sammanhanget betraktas som formell. Den formella gemenskapen som skapas mellan politiker och tjänstemän behöver dock inte betyda att de boende känner samhörighet i sitt område, eller ens utvecklar någon annan form av samvaro än den som sker genom myndigheter och kom- munala förvaltningar. De försök som genomförs efter oroligheterna med t.ex. ett lokalt medborgarkontor placerat på Herrgården, kan ses som en ambition att stärka den formella gemenskapen. Andra mer halvinformella gemenskaper kan utvecklas baserat på gemensamma intressen som t.ex. hyresgästföreningen som i vissa fall också kan få en stark platsförankring. Även MKB:s arbete med att utveckla boendeengagemang inom sina fast- igheter på Herrgården kan ses som ett försök att utveckla en gemenskap baserat på boendet.

Samtidigt är det lätt att argumentera för att det i ett område som Herrgården, där människor har flyttat in från olika länder och världsdelar, finns flera olika informella gemenskaper som bygger på nationalitet, språk,

religion, genus och andra faktorer som är samhörighetsskapande. Dessa ge- menskaper kan, men behöver inte vara organiserade i föreningar som finns inom området. Samhörigheten kan bygga på familje- eller släktskapsband, vänskapsband eller andra relationer som upprätthåller sociala nätverk.

Det är inte ovanligt att etniskt uppbyggda nätverk utgör grunden för gemenskaper och organiseras i föreningar som erkänns av majoritets- samhället. En snabb genomgång av de föreningar som är verksamma på Rosengård visar en lista på över 100 föreningar. Mellan trettio och fyrtio av dem framhäver sin etniska eller religiösa prägel (Föreningsservice 2008). Här finns föreningar som Herrgårds Kvinnoförening, Romska Kvin- noföreningen, Arabiska Kulturföreningen, Islamiska Kulturföreningen, Somalilands Förening med flera. Beteckningarna för föreningarna anger att deras nätverk bygger på etnisk och/eller religiös grund. Ibland associe- ras olika befolkningsgrupper med olika former av aktiv religionsutövning. Detta är en generalisering som framför allt tycks förutsättas gälla för de arabiska och afrikanska folkgrupperna i Herrgården som förknippas med islam. De har ett ursprung utanför Europa och här blir skillnaden mellan ”nära och långt borta” en symbolisk markering för vi och dem. Detta tycks vara en bärande tanke som är inbäddad i Försvarshögskolans rapport om hoten om islamisering på Rosengård (Ranstorp & Dos Santos 2009). I rapporten kopplas en del av den islamiska närvaron i området samman med radikaliseringstendenser inom islam och det internationella samhället i största allmänhet.

Utan att föra någon debatt om eventuella risker med radikaliserings- tendenser, och utan att ta ställning i frågan huruvida det finns radikalise- ringstendenser på Herrgården eller Rosengård, kan det ändå konstateras att frågan uppkommit på grund av existensen av gemenskaper, eller för den delen föreställda gemenskaper som inkluderar och exkluderar på en och samma gång. I ett samhälle som Sverige, som till stora delar är sekulariserat i så måtto att det bland stora delar av befolkningen tycks råda en gemen- sam inställning att religion är en privatsak, kan det uppfattas som hotfullt att religionens utövare vill föra in trossamfundens förankrade normer och värderingar i samhällsdebatten men också i den lokala miljön. Här blir den teoretiskt förankrade samhällsbilden att alla har lika rätt till sina religiösa och kulturella värderingar ifrågasatt av den praktiska utformningen, som ser en risk i att föreningsdrivna källarlokaler används som moskéer.

På Herrgården har det under åren funnits åtminstone tre förenings- lokaler som använts för religiöst präglade sammankomster. Dessa lokaler har också fungerat som föreningslokaler med fritidsaktiviteter för såväl män som kvinnor, barn och ungdomar. Basem Mahmoud, ledare för Islamic Youth Center gjorde tillsammans med föreningsaktiva ungdomar

”uppror” när Islamiska Kulturföreningen inte längre fick förlängt kontrakt med Contentus, en av fastighetsägarna vid Ramels väg (se kommande ka- pitel). Lokalen hade använts som moské, och företrädarna för föreningen framförde framför allt ungdomarnas utsatthet över att inte längre ha en samlingslokal för sina verksamheter.

Parallellt med dessa, och andra föreningsdrivna verksamheter har det också utövats verksamheter i kommunens regi eller med stöd av kommu- nen. Personal har engagerats, lokaler har använts för att skapa samhörighet i bostadsområdet, öka integrationen och ge stöd till olika boendegrupper som har deltagit i folkbildningsprogram, program för att öka miljömedve- tandet och aktiviteter för yngre barn och ungdomar. ”Nationellt exempel”, ”Storstadssatsningen” och ”Välfärd för alla” har utgjort olika satsningar som parallellt med Hyresgästföreningen, Röda korset, kulturföreningar, Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA) och andra organisationers insatser har finansierat olika verksamheter. RGRA har haft flera aktiviteter som musik-, film- och videoprojekt samt projekt i samarbete med MKB och Hyresgästföreningen. Namn som Projekt Rosen, Agenda 21 och Herrgårdsprojektet har passerat revy. Projekten har avlöst varandra, alla med mer eller mindre engagemang från de boendes sida som i olika sam- manhang har utsetts till projektens målgrupper. Många idrottsföreningar bedriver också omfattande verksamheter. Anmärkningsvärt är avsaknaden av politiska organisationer, inte minst ur ett historiskt perspektiv där ut- satta grupper och bostadsområden byggde upp egna sammanslutningar för att hävda sina intressen.

Med facit i hand kan det konstateras att kommunen endast lyckats nå en begränsad andel av Herrgårdens boende genom dessa insatser (se Bevelander m.fl. 2000, 2001). Samtidigt har projekten väckt förhopp- ningar om förbättringar, som inte alltid kunnat infrias. Med försök att se saker ur ett boendeperspektiv är det kanske inte underligt om en viss projekttrötthet har börjat infinna sig. Samtidigt är det inte alltid lätt att kunna se hur den bakomliggande finansieringen till olika verksamheter sker. Här kan föreningsdrivna aktiviteter också dra nytta av statliga och kommunala medel som ställs till förfogande för att pröva olika koncept, som ibland gynnar en grupp framför en annan. Genom ett aktivt stöd till etniskt orienterade föreningar kan det uppstå en konkurrens mellan olika gemenskaper, som i grunden har olika målgrupper, och som inte i första hand ser till varken Herrgården, eller Rosengård som en organisatorisk enhet för sin verksamhet. Det handlar om enskilda individer som lever ett individuellt orienterat liv, men det kan också handla om familjer, släkter och sociala nätverk organiserade i föreningsverksamheter med eller utan samhällets stöd för en verklig eller upplevd gemenskap.

I dokument Det är inte stenarna som gör ont : Röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande (sidor 52-55)