Utbildning
Avsaknad av utbildning
Det framkom i intervjuerna att hälsokoordinatorerna inte kände att de kunde ta hand om riskbruk av alkohol då de upplevde en brist på kunskaper om alkohol som ämne. Alla efterlyste alkoholutbildning på grundnivå och kontinuerlig uppföljning för att hålla kunskaperna levande och aktuella. ”Jag har ju ingen utbildning för alkoholen i den bemärkelsen” (I3). Detta utlåtande kom från den informant som hade mest utbildning inom området.
Utbildning och uppföljning.
Informanterna tyckte det behövdes kontinuerlig utbildning i och uppföljning av riskbruksarbetet för att det skulle hållas levande och hälsokoordinatorerna skulle bli ”Peppade och fortsätta med det här”(I2). När det frågades djupare om vilka utbildningar som informanterna hade, visade det sig att två av tre hade gått två respektive tre heldagars utbildning inom riskbruk av alkohol. Samma två informanter hade gått fyra dagars utbildning i missbruk och beroende av alkohol och narkotika med sa samstämmigt att det var alldeles för avancerat för deras nivå. Trots dessa utbildningar var känslan ändå att det saknades mer kunskap.
Riskbruksprojektet hade en del utbildningar som erbjöds till hälsokoordinatorerna och informanterna hade gått en del av dess utbildningar. ”det var väl bra, men det känns inte som det har blivit någon förändring. Det känns likadant”(I1). Det verkade som informanterna inte tyckte projektet hade gett så mycket. ”Det ska vara en typ av uppföljning, du ska liksom ha en plan och strategi för det här och man måste få in rutiner. Man kan inte bara släppa det”(I2), ”Det är synd, sånt arbete som lagts och all avsatt tid, pengar” (I1).
Attityder
Till riskbruk av alkohol som livsstilsområde
Två informanter berättade om alkoholveckan som pågick vår och höst under flera år. De upplevde inte att det gav något särskilt och en uppgav att de bara hade hittat en patient under alla dessa alkoholveckor, vilket inte stämmer statistiskt sett. En berättade att de efteråt hade gått igenom enkäterna som patienterna hade fått fylla i och hittat en del med hög konsumtion, men att läkarna inte hade frågat efter enkäten när patienten kom in. ”men förmodligen har enkäten i sig sått några frön. Man får ju hoppas det… att de (patienterna= eget tillägg) börjar tänka till”(I3).
En tyckte det var svårt att arbeta med alkohol på en liten hälsocentral i ett litet samhälle där alla känner alla. Patienterna tycker inte de är anonyma och även om de själv kanske tycker de vill ha hjälp, skulle de aldrig efterfråga stödet.
Till att arbeta med riskbruk av alkohol som livsstil
Utlåtande som ”… sånt där riskbruk”(I1) och ”Det är svårare att arbeta med alkohol som livsstilsfråga än dom andra livsstilarna”(I3) visar att det inte är en arbetsuppgift hälsokoordinatorerna gärna tar på sig. Informanterna gav alla uttryck för att alkohol var ett svårt område att arbeta med. En sa bestämt att de inte var ett område som hon ville arbeta med alls. En annan att hon inte tog tag i den biten utan patienten fick söka sig vidare. Det skilde sig från de andra livsstilsområden utan att någon dock kunde förklara närmare vad som gjorde det så annorlunda. ”Jag tycker nog det är lika viktigt att arbeta med alkohol som andra livsstilsfrågor, men jag gör det inte.”(I3) En informant tyckte det kunde handla om förtroende och sa så här: ”Förtroende… det är ingenting du bygger upp på en kvart på ett sånt där möte. Jag känner det behövs lite andra resurser för sånt. Det är det jag känner med alkoholen”(I1). En menade att det var extra viktigt vid arbete med riskbruk att det ”måste skräddarsys”(I2)
Informanterna tyckte inte det var ett område de kunde arbeta med och skickade för det mesta patienten vidare. Oftast åter till läkaren, men om problemet var av större dignitet remitterades patienten till kommunens beroendeenhet eller landstingets alkoholmottagning. Alla åtgärder skedde i samförstånd med patienten.
På en av hälsocentralerna fanns det en alkoholmottagning knuten till hälsocentralen och informanten tyckte det underlättade arbetet med riskbruket. Informanten kände en trygghet, någon att rådfråga och remittera patienterna till var en tillgång i det dagliga arbetet.
Betydelsen av vem som ställer frågan om alkoholvanor
Det var enighet bland informanterna om att patienterna lade större vikt vid frågorna om de ställdes av en läkare. ”det är lite mer pondus om det är en läkare”. Råd och stöd kunde sedan vara hos någon annan, men initialt var det viktigt att läkaren tog upp frågan. Detta gällde alla livsstilsfrågor och inte bara alkohol. Alla påpekade samtidigt att ibland hade patienten sagt ja hos läkaren för att det förväntades, men sen när de kom till livsstilsmottagningen fanns det ingen motivation till förändring och det var ett stort hinder i arbetet.
Tidsbrist
Det var enighet om att det fanns tillräckligt med tid för det riskbruksarbete som informanterna bedrev idag, vilket var mycket begränsad eller inte fanns alls och var därför inte tidskrävande. Om de skulle arbeta med alkoholfrågor menade de dock var så mycket mer tidskrävande att det inte skulle vara möjligt inom de ramarna som existerade.
Som en förklaring till varför det var tidskrävande sa det: ”Det är ingenting du bara gör på en vanlig mottagning, du har inte möjlighet till det.”(I2), ”alkoholen tar ju mycket längre tid än vad viktmottagning eller rökning tar”(I1). Det är en annan typ av patienter som kräver mycket mer tid, det är ”tuffa grejor som kräver en helt annan kaliber av personal”(I3).