Historiebruk i Solas Karlstad

I dokument Creating the City : Identity, Memory and Participation. Conference proceedings (sidor 121-140)

Nöjesliv och traditionsbildning längs Rännan

Den 25 oktober 1963 är en märkesdag i Karlstads historia. En grupp av unga musiker från Liverpool gjorde sitt första framträdan- de utanför Storbritannien i den fullsatta Sundstaaulan. Den lokala musik skribenten var föga imponerad av konserten men de många i det yngre gardet som var på plats fick ett minne för livet.2 The Bea-

tles skulle snart nå världsrykte och förvandlas till levande ikoner för en hel ungdomsgeneration. Och så hade de varit och spelat just här, i en medelstor svensk landsortsstad som hette Karlstad!

För John, Paul, Ringo och George var det här ett gig som de säkert glömde snabbt. I Karlstad däremot har minnet blivit till en del av profileringen för staden. Minnesfestivaler har anordnats mer än en gång och kommer man till Stadshotellet har man möjlighet att boka det så kallade Beatlesrummet, där åtminstone en del av medlemmarna i gruppen bodde. Några tavlor och ett par inrama- de tidningsartiklar vittnar idag om deras närvaro. Rummet är högre prissatt än de flesta andra, men det avskräcker inte. Berättelsen om Beatles ingår i den karaktärbeskrivning, som hotellet skapat. Hist- orien, och i det här fallet nöjeshistorien, betyder något också för att attrahera människor och för att göra affärer.

Det offentliga och kommersiella historiebruket

När man diskuterar historiebrukets när, var, hur och varför kan framställningen vidgas åt många håll. Peter Aronsson diskuterar historiens meningsskapande funktioner och listar då skapande av helhetskänsla, av den upplevda känslan av ”evigt liv” genom min- nen och ritualer, av mytbildning, av gestaltningar som ger liv och av erfarenheter som kopplar nuet till andra samhällen och andra tider.3 Historiens funktion är, sammantaget, intimt förknippad med

till andra genom att dra in minnen av det förflutna i det pågående samtalet, något som sker med mer eller mindre medvetna syften. För nöjes- och servicesektorn är relationen till kunder i samtid och framtid helt avgörande för kommersiell framgång och trivselfaktorn betyder allt i det sammanhanget. Man kan göra sina kunder nöj- da med god mat och trevlig inredning på en restaurang eller med sköna sängar på ett hotell. Det finns dock så mycket annat att spela på inom det mänskliga emotionella registret. Upplevelser är viktiga, det som kan bidra till att besökarna/kunderna involveras i en berät- telse. I antologin Kreativitet på plats ger de olika författarna många exempel på hur kommersiell framgång ofta baseras på en lyhördhet inför den egna platsens särskildhet. Kreativitetens fyra P:n – pro- dukt, person, process och plats – har i högsta grad också bäring på (det framgångsrika) bruket av historia.4

Den här artikeln diskuterar historiebrukets offentliga och kom- mersiella former och betydelser genom exemplet Kungsgatan i Karlstad, från det sena 1800-talet och fram till nära nutid. Kungs- gatan är en av stadens paradgator, där mycket av det som betytt något för stadens profil och profilering också utspelat sig. Stadsho- tellet, som ligger vid gatans västra ände, kommer att vara i särskilt fokus i framställningen. De frågor jag ställer mig handlar om histo- riens roll i berättelsen om platsen: vem väljer att berätta om det för- flutna och i vilka syften? Vilka teman har varit de mest gångbara i olika tider? Vad betyder könsladdningen i historiska berättelser med nöjeslivet i fokus? Och hur ser relationen mellan det förflutnas och samtidens nu egentligen ut?

Staden och Kungsgatan före och efter 1865

Innan vi går in på några viktiga element i Kungs gatans föränderliga historiska profil är det av betydelse att säga något om gatans, och områdets, historia. Före 1865 var Karlstad en rätt tätbygd småstad, som så många andra svenska städer präglad av sin trähusbebyg- gelse. Den 2 juli 1865 förändrades allt för alltid i och med den kata- strofala branden, som slukade ca 95 procent av byggnadsbeståndet och gjorde 5 000 människor husvilla.5 I den snabba och effektiva

återuppbyggnaden kom de bittra erfarenheterna av branden att leda till en helt annan gestaltning av den nya staden. Visserligen byggde

man även fortsättningsvis ofta i trä, men stadsplanen blev luftig- are, inte minst med etableringen av ett torg som kom att bli bland de största i landet. På det sättet skulle risken för brandspridning minskas. Samtidigt fick Karlstad en magnifik centrumplats. Det försökte man att leva upp till bland annat genom nya monumen- tala byggnader, som Rådhuset (1868), Karlstads högre allmänna läroverk (1869) och Frimurarlogen (1869).6 Kungsgatan – som hade

en föregångare med samma namn på ungefär samma plats – kom att inrama torget åt norr. En trädallé placerades i gatans mitt, som ett slags preventivt gnistskydd. De gröna träden kom med tiden att utgöra en klar trivselfaktor och bidrog till att gatan utvecklades till ett av de viktigaste promenadstråken i staden. Längs med gatan byggdes bland annat hus för apotek, en bokhandel, en järnhandel och ett kafé. Nya Wermlandstidningen fick sitt redaktionshus här. Med tiden tillkom biograferna Röda Kvarn och Cinema.7 Kyrkan

och det gamla läroverket från 1750-talet, som överlevt branden, in- ramade slutkrönet av gatan österut medan Stadshotellet kom att byggas där Kungsgatan avslutades mot Klarälven.

Kö till biografen Röda Kvarn vid Kungsgatan till ”Borta med vinden” 1942. Foto Dan Gunner (Värmlands museum) /38517/.

Rännan

Kungsgatan kom genom sitt centrala läge, genom sin allé och genom dragplåster som biograferna, Ekmans konditori och Nya Wermlandstidningens stora nyhetsramp att utvecklas till ett stråk för möten mellan människor. De många fotona från 1900-talets början och framåt visar stora folksamlingar för allt från begravnin- gar till den studentikosa Solastafettens klassiska avslutningar här och på torget under 1970- och 80-talen.8 Kungsgatan kom att få

öknamnet Rännan, vilket betecknade funktionen att fungera som ett sällskapsstråk – ett strög – för ungdomar och äldre. Kyrkoherden Sigfrid Åkerblom har förmedlat ungdomsminnen härifrån för tiden omkring år 1900. Han var en blyg gymnasist vid den här tiden och skildrar det minst sagt problematiska förhållandet till de lockande men ack så svårkontaktbara jämnåriga flickskoleeleverna. Rännan var ett slags möjlighetsfönster i sammanhanget. Åkerblom skriver:

Nu brukade ju sen gammalt gymnasister och skolflickor stråla samman i Kungsgatans kastanjeallé varje kväll mel- lan kl. 7 och 8 utom lördag och söndag, då stans arbetare- befolkning tog den i besittning. I sakta mak flanerade man fram och åter under ett ömsesidigt och intensivt ”blick- bombardemang”. Ett spänningsfyllt kvällsdrama utspe- lades i allén ljusdunkel, varunder känslorna steg och föll i takt med antalet blickar man vågade räkna sig till godo. Även de blyga gossarna drogs oemotståndligt till denna plats för heta lockelser trots förnuftets varningar och ned- slående erfarenheter.9

Från betydligt senare tider har vi en mindre blyg och mera blöt lit- terär skildring signerad Daniel Liljemark, som beskriver irrvägarna från krogen Glada Ankan ut på Kungsgatan med omgivningar. Den vingliga färden i natten, där huvudpersonen också kommer i närkon- takt med kvarterens berömdheter i statyform, beskrivs i dråpligt di- alektal ton.10 Längs Kungsgatan har mycket kunnat hända.

Idag har bussarna ensamrätt att köra längs med Kungsgatan men utrymmet är väl tilltaget för gångtrafikanter av alla slag – och åtminstone en del av träden finns kvar på platsen. Biografer, bok- handel och tidningshus är borta men gatans nöjesprägel har snarare

accentuerats med åren. Den ena restaurangen efter den andra fyller Kungsgatan, sommartid också med vidlyftiga uteserveringar. En av stadens få nattklubbar ligger också här längs den gamla Rännan.

Monumentens berättelser

Det dröjde många år efter stadens återuppbyggnad innan man bör- jade smycka den genom statyer eller monument; år 1926 invigdes det imposanta minnesmärket över stadens grundare Karl IX (vid ut- färdandet av privilegiebrevet år 1584 hertig över bland annat Värm- land), lämpligt nog rakt utanför landshövdingeresidenset i riktning mot Klarälven.11 Numer finns det åtskilliga andra statyer resta i cen-

trala Karlstad, med Fredsmonumentet på torget (uppfört 1955, 50 år efter den fredliga unionsupplösningen Sverige-Norge) som den kan- ske mest kända.12 Längs med Kungsgatan står två statyer, vilka båda

intressant nog på olika sätt signalerar gatans nöjeskaraktär. Vi kan se en luggsliten Nils Ferlin i rostfärgat cortensstål, med en ensam och ödslig pilsnerflaska framför sig, en skapelse av Thomas Qvarse- bo, invigd 2002.13 Ferlin var född i Karlstad 1898 och hör därmed

till staden, om än han framförallt är förknippad med uppväxtårens Filipstad och vuxenlivets stockholmska Klarakvarter.

Än mer känd och flitigt avfotograferad är statyn över Sola i Karl- stad, en vacker och tilltalande skapelse i brons av konstnären Her- man Reijers. Den står nära Stadshotellet och med hela Klarälven mot norr i fonden bakom figuren. Vi skall möta värdshusservitrisen som varit Solas förebild igen lite senare i artikeln. Hon är en av de gestalter som blivit ikonisk och som, klassiskt nog, också förvandlats till ett begrepp som frikopplats från den verkliga förebilden. ”Sola i Kallsta” har blivit en slags stadsslogan och solen i konstnären Lasse Sandbergs stilisering pryder – eller misspryder tycker andra – allt if- rån flaggor till pins, från souvenirer till offentliga pissoarkurer.

De två monumenten tydliggör det tema kring nöje och säll- skapsliv i den samlade berättelsen om staden som det faller sig naturligast att anknyta till just här. Närliggande kvarter talar på motsvarande sätt om Makten (Rådhuset, Residenset), Tron och lärdomen (domkyrkan och läroverket) och Pengarna (Wermlands- banken), medan berättelsen om Freden utgör ett samlande tema för torgets hela miljö.14

Kaijsers köksmingel

Längs med dagens gata har vi åtminstone två tydliga exempel på ett medvetet bruk av den lokala historien utifrån kommersiella syn- vinklar. Det första att nämna är restaurangen Kaijsers köksmingel, startad våren 2016 i lokaler som en gång i tiden rymde det pres- tigefyllda Apoteket Örnen.15 Apoteket drevs sedan brandtiden av

den legendariske Karlstadsprofilen Lorenz Kaijser, som inte bara var apotekare utan dessutom en av den nya stadens starka styresmän under 1800-talets senare del; Kungsgatan fick efter honom det in- officiella namnet Kaijserstrasse, som en hommage till en berömd och något större boulevard i det kejserliga Wien. Apoteket flyttade från lokalerna i slutet av 1980-talet. Vid starten av den nya restau- rangen på platsen valde ägarna att anknyta till historien. Det åter- speglas föga i den interiöra profilen, men informationsskyltar berät- tar om bakgrunden till namnet och personalen förväntas lära sig det grundläggande om apoteket och om vem Lorentz Kaijser var, för att kunna svara på kundernas frågor. Ett infoblad har tagits fram och profileringen har enligt muntlig uppgift från restaurangledningen tagits emot väl.16

Stadshotellet i Karlstad

Huvudexemplet på ett aktivt kommersiellt historie bruk har vi i Stadshotellet i Karlstad. När den nya staden projekterades eft- er branden 1865 kom behovet av ett nytt hotell tidigt upp i disk- ussionen. Den nya byggnaden uppfördes på vad som bedömdes vara den bästa tomten i Karlstad, i direkt anslutning till Klaräl- ven. Hotellet stod klart 1870 och blev då granne med det nyup- pförda landshövdingeresidenset.17 Åt sydväst hade man utsikt över

de kvarter med äldre högreståndsbyggnader som branden sparade och hotellets paradläge kom med tiden att accentueras genom byg- get av Karlstads teater (1893) och det ståtliga privathuset Socker- slottet (1898) på andra sidan älven.18 Om än åtskilliga andra hotell

också etablerades i Karlstad kom Stadshotellet att ses som Karlstads naturliga samlingspunkt för såväl tillresande affärsmän och politik- er som för stadens egen elit när middagar skulle hållas och viktiga ting diskuteras i sällskapliga former. Efter att hotellet från början drivits på entreprenad kom det år 1904 att friköpas av den driftige

källarmästare Fredrik Odén, som också såg till att hotellet rustades och byggdes ut 1904-1905. I stadshistoriken från 1915 säger för- fattaren C E Nygren så här om hotellet: ”Rummens antal utökades till 90, hvarjämte en hel del restaurations- och festlokaler av väldiga dimensioner tillkommo, så att hotellet nu är landsortens största.”19

Hundra år senare beskriver Barbro Järliden och Inger Berggrén husets exteriör på följande sätt:

Byggnaden är klassad som ”särskilt värdefull” och består av fyra våningar med översta våningen indragen. Fasaden är putsad i gult med vita, bandade lisener. Festonger, gir- lander och maskaroner i vitt utgör dekoration. Det något utskjutande mittpartiet får sin betoning genom balkon- gen med balustrad, rundbågiga fönster och utsirade fön- steröverstycken i tredje våningen. Partiet avslutas med en rundad fronton, där det ”bevingade årtalet” 1905 är in- skrivet. Balkongerna med järnräcken har tillkommit i en senare tid.20

Källarmästare Odén och hans familj ägde och drev etablissemanget under mer än ett halvsekel och kom att i hög grad prägla karaktären på hotellet. Klass och kvalité var viktigt, men i det begreppet inbe- grep man på ett markerat sätt också anknytningen till Karlstad och Värmland. Hotellet skulle ses som den naturliga samlingspunkten för fest och samvaro i länet som helhet, för de som hade råd och be- tydde något i samhället. Det skedde genom de restaurationslokaler som Nygren kallade ”väldiga” och, inte minst, genom en konstnärlig utsmyckning som i hög grad anslöt till stadens och regionens histo- ria. Det kom att bli en historia där det mytiska och symboliska stod i fokus och det i en tid, när Värmland lyftes fram också i det na- tionella medvetandet som ett sagans och berättelsens eget landskap. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga utkom 1891 och kom att utgöra en viktig inspiration till utformningen också av Stadshotellets eget interiöra historielandskap.21 Det av berättelsestoff som inte fanns

med här kunde man komplettera genom Karlstads egen histo- rieskrivning när denna växte fram i början av 1900-talet – också det för övrigt ett tydligt uttryck för ett upplevt behov av en profilering av den nya staden. Hus, monument, gatunamngivning, ceremonier,

officiell historieskrivning: det är, som Peter Aronsson påpekar, fram- förallt i tider av modernitet och kraftig förändring som traditionen och det förflutna manas fram för att skapa en känsla av kontinuitet inom samhällskollektivet.22

Hybelejens salong

Än idag är stadens och länets (mytiska) historia viktiga ingredienser i hotellupplevelsen. I gångar och vestibuler kan man se på de sto- ra målningar med motiv från Värmlands historia, som konstnären Paul Piltz skapade på hotelledningens uppdrag under 1930- och 1940-talen.23 Här finns gedigna smidesarbeten i bland annat räcken

med samma motivgrund och med konstsmeden Lasse Holmström från Arvika som upphovsman. Kronan på det Odénska historieb- ruksverket är den särskilda, lite mer intima avdelning som skapades under namnet Hybelejens salong. Här inne är möbleringen äldre för att frammana ett 1800-talets Karlstad. Målningar och texter talar

Vänster: Även pissoarerna i Karlstad pryds av Lasse Sandbergs sol. Foto författ- aren. /2692a/

om den spännande gestalten Carl Jacob Heublein (1742-1808) som kallades Hybelejen – sin tids store lokale uppfinnare, som med sina experiment med en eldmaskin och med flygfärder på egen- konstruerade vingar fastnat i folkminnet. Han var Karlstadsbo men förvandlades också i Lagerlöfs tolkning till en av de tolv kavaljerer- na på majorskans Ekeby, då under sitt alias Kewenhüller.24

Hybelejens salong är också i hög grad ett rum för Sola i Karlstad, värdshusservitrisen som vi redan mött i sin bronserade form utanför hotellet. Rummet är utformat som en upprymd och positiv minne- splats över en kvinna som framställs som just glad och tillmötes- gående, en slags servitrisernas egen eviga helgongestalt. Att Odén fastnade för henne är inte så konstigt med tanke på att han var just i hotellbranschen. Kanske kunde hon också användas som ett slags pedagogiskt föredöme i förhållande till nyanställd personal.

Snillet och skönheten

Det är också intressant att när Odén vill presentera Karlstads för- flutna i Hybelejens salong gör han det genom att placera historien på andra sidan om stadens urkatastrof, branden 1865. Berättelsen kan frikopplas från den verklighet som samtidens fysiska stad utg- jorde, den kan formas i ett romantiskt landskap om vilket man vet en del men långt ifrån allt. Det är över ett på ett mycket konkret sätt försvunnet Karlstad som Hybelejen flyger som en Ikaros mot solen och som Sola träder mot oss med ett leende på läpparna och med skummande ölstop i händerna. Hybelejens salong blir inte bara en tidskapsel utan ett rum för sagan som får pondus genom sina anspråk på att berätta om något som verkligen hänt. Mannen är det originella snillet (en slags föregångare till sådana kända värmlän- ningar som uppfinnaren John Ericsson och industrialisten L M Er- icsson), kvinnan är den oskuldsfulla skönheten. Henry Odén skriver i sin märkliga bok Bland kungar och kavaljerer att han försökt att rädda minnet av båda gestalterna genom att skapa salongen. Att myten dock är viktigare än den korrekta historieskrivningen är tyd- ligt, inte minst genom den rätt grovt felaktiga bild han gett av den verkliga Sola.25 Namnet på henne stämmer inte – hon kallas Anna

Maria Holtz i det här sammanhanget och sägs ha levt mellan 1770 och 1828. I själva verket hette hon Eva Lisa (Elisabeth) Holtz och

levde mellan 1739 och 1818. En vacker företagsam krogflicka som med tiden kunde spara ihop till att köpa och driva stadens gamla gästgiveri, säger Odén. På väggen vid hennes ikonbild på hotellet har redaktören Carl Hasselgren formulerat följande romantiska vers om henne:

Än viskar vårens vindar om henne här i staden Hon skymtar kanske ännu i kastanjepromenaden Var gång en solglimt glittrar till

på trottoaren i april var gång en vacker flicka ler en glimt av henne än man ser.

Hon var allt ljust och fagert i kvinnlig skön gestalt en gång Hon är en tidlös saga om ungdom, skönhet, sol och sång.26

Henry Odén gav 1945 ut den ovan nämnda boken Bland kungar och kavaljerer, med anledning av att Stadshotellet då var 75 år och familjen Odén hade styrt och ställt där i 50 års tid – först genom källarmästare Fredrik Odén, från 1920 genom sonen Henry. Över drygt 250 sidor skrivs inte bara om själva stadshotellets historia utan alltså också om Karlstad och Värmland i stort. Hotellet får i boken sin koppling till den stora världen genom flera kungabesök och genom den Odénska familjens utländska förbindelser, som till exempel renderar i satsningen på ett separat kafé med namnet Hol- landia och i namngivningen av den eleganta så kallade Franska sa- longen. Hotellets storpolitiska koppling genom logeringen av den norska delegationen i samband med unionsförhandlingarna 1905 inrymmer också mycket av dramatik, som ofta återberättas.27 Av

särskild betydelse är dock lokalprofileringen och Odén är en flit- ig name-droper på kulturpersoner som haft något med hotellet att göra. Selma Lagerlöf får förstås ett eget kapitel i boken.

Stadshotellet och Sola idag

Det mytiska Karlstad och Värmland möter alltså även dagens besökare på Stadshotellet i Karlstad, även när profilen i övrigt än- drats från Odéns tid. Stadshotellet övertogs av kedjan Elite Hotels of Sweden år 1984 och utgör idag ett av ett 20-tal hotell inom kon- cernen runtom i Sverige. Puben The Bishop Arm´s (en del i en kedja,

med sitt namn från Västerås där ursprungspuben i fråga ligger nära domkyrkan) är ett nytt signum för verksamheten i lokalerna. Den så kallade ”gastropuben” samsas dock med det gamla. Vid samtal med den nuvarande hotelldirektören Anna Björkenstam Wedberg får jag veta att personalen också idag får lära sig en del om såväl hotellets som stadens historia, eftersom frågorna om platsen där de befinner sig kommer från många av gästerna.28 Historien lever genom att

den fyller en kommersiell funktion och utgör en del av ett allmänt servicekoncept. Intresset för innovatören Heublein har dalat genom åren, men gestalten Sola i Karlstad har istället upplevt en ny hausse, särskilt sedan stadsjubiléet 1984 och utplaceringen av statyn över henne året därpå. Vi har redan konstaterat att också själva solsym- bolen har fått en bred användning sedan 1980-talet, som en alterna- tiv identitetssignal för Karlstad vid sidan av det officiella heraldiska vapnet. Solsymbolen dominerar och begreppet Sola i Karlstad lever och brukas – och väcker frågor. En enkel googling vittnar om försök att beskriva den historiska bakgrunden till begreppet men också på en fortgående mytbildning och diskussion kring själva gestalten. Odéns romantiska kvinnoideal ifrågasätts ofta: var Eva Lisa Holtz verkligen den madonna hon framställts som i det tidiga 1900-talets

I dokument Creating the City : Identity, Memory and Participation. Conference proceedings (sidor 121-140)