Historisk återblick

4.2.1 Innan år 1975

Vid början av 1960-talet bestod den svenska polisorganisationen av 544 enskilda myndigheter i Sverige. I samband med att polisen förstatligades den 1 januari 1965, reducerades antalet polisdistrikt till 119. Det inrättades även ett centralt polisorgan som kallades för Rikspolisstyrelsen.93 Då en brottsanmälan mot en polisanställd inkom genomfördes brottsutredningarna lokalt och ofta på samma enhet som gärningspersonen arbetade. Handläggningsrutinerna skiftade mellan polisdistrikten och det fanns inget enhetligt regelkomplex för hur brottsutredningarna skulle företas. Vid en brottsanmälan

91 Jareborg, 1992, s. 81.

92 Årsrapport 2017 från SU, s. 15.

31

mot en polisanställd var det, i alla län, dessutom länspolischefen som tog beslut om ärendets fortsatta handläggning istället för en åklagare.94 Under början av 1970-talet hade ingen förändring skett och det upprättades årligen ungefär 600 brottsanmälningar mot polisanställda.95

År 1975 kom ett betänkande med en idé om ett nyskapat, fristående utredningsorgan och därtill obligatoriskt, omedelbart åklagarinträde vid brottsanmälningar mot polisanställda.96 Syftet med förslaget var att undanröja anledningar till misstro mot polisen då det kunde ha negativ inverkan på polisförtroendet i allmänhet. Det låg med andra ord i både allmänhetens och polisens intresse att ändra ordningen.97 Flera problem belystes dock i och med förslaget, bland annat frågan om organet skulle kunna ses som fristående när det var före detta polispersonal som arbetade.98

Förslaget från 1975 kom redan 20 år innan Europakonventionen inkorporerades i svensk lag och mer än 25 år innan Europarådets rättssäkerhetskrav publicerades. Enligt min mening, syns dock redan en vilja att skapa en oavhängighet mellan internutredningssektionen och de polisanställda som utreds, vilket är ett av kraven som Europarådet, under 2000-talet, tagit fasta på.

4.2.2 Efter år 1975

Vid senare delen av 1970-talet hade det omedelbara åklagarinträdet införts. Däremot infördes aldrig resterande delar av förslagen från betänkandet.99 Det fanns en önskan om att höja allmänhetens förtroende ytterligare och i en utredning från 1979 undersöktes utredningspersonalen som skulle biträda åklagaren vid brottsutredningarna. I den bästa av världar menade 1979 års utredning att utredningspersonalen aldrig borde ha haft en anställning inom polisen. Vid en avvägning mellan att förändra rekryteringskraven och kvaliteten på brottsutredningarna fallerade dock tanken. För att inte riskera kvaliteten och effektiviteten krävs lämplig utbildning och erfarenhet, vilket endast polisväsendets och åklagarväsendets personal kunde leva upp till. Att endast använda åklagarna som utredare skulle inte fungera då åklagarna mest troligt skulle

94 SOU 1975:20 s. 42. 95 A.a., s. 38. 96 A.a., s. 56. 97 A.a., s. 55. 98 A.a., s. 57. 99 SOU 1979:71 s. 41.

32

undvika en utredarposition då de i vanliga fall ledde brottsutredningarna.100 Erfaren polispersonal var med andra ord essentiell.101

Enligt 1979 års förslag skulle internutredningsförfarandet behållas inom polisen istället för att exempelvis förflyttas till åklagarna eller länsstyrelserna. Det föreslogs därför att inom polisen inrätta speciella brottsutredningsenheter i storstäderna. Denna lösning ansågs vara bäst och billigast med grund i att anmälningsupptagningen likväl skulle kvarstå hos polisen. Åklagaralternativet skulle å ena sidan kunnat höja allmänhetens förtroende, å andra sidan ha blivit en allt för kostsam förändring.102

På 1980-talet låg det årliga inflödet av brottsanmälningar mot polisanställda på cirka 1 200 stycken.103 Det kom ytterligare ett förändringsförslag som fokuserade på att stärka allmänhetens förtroende genom att låta Rikspolisstyrelsens ledamöter få möjlighet att följa brottsutredningar. Genom ett sådant förfarande skulle medborgarinflytandet, enligt 1984 års utredning, öka.104

Genom 1979 och 1984 års utredningar är det istället för oavhängighetskravet, ett större fokus på allmänhetens förtroende för polisen. Denna diskussion vidrör, enligt min tolkning, Europarådets transparenskrav liksom effektivitetskrav, vilka är essentiella för att behålla allmänhetens förtroende för hela polisorganisationen.

4.2.3 Runt år 2000

Vid millenniumskiftet fanns ett polisdistrikt i varje län och därmed 21 polismyndigheter i Sverige.105 Det hade vid denna tidpunkt infört internutredningsenheter som var utplacerade på sju platser i landet. I Stockholm låg kontoren i anslutning till åklagarmyndighetens lokaler och i resterande städer låg internutredningsenheterna i de vanliga polishusen. Oavsett stad krävdes omedelbart åklagarinträde.106 År 2001 upprättades drygt 3 700 brottsanmälningar mot polisanställda.107

Brottsutredningarna sköttes således av polisen och åklagare. Därtill fanns JO, som än idag utövar tillsyn över myndigheters verksamheter.108 JO har, efter flera inspektioner vid polisens internutredningar, framhävt att objektiviteten är det viktigaste i en

100 SOU 1979:71 s. 61. 101 A.a., s. 62. 102 A.a., s. 82. 103 SOU 2003:41 s. 128. 104 Ds Ju 1984:10 och SOU 2003:41 s. 111. 105 SOU 2003:41 s. 36. 106 A.a., s. 124f. 107 A.a., s. 128. 108 JO 2000/01 s. 211.

33

internutredning. I objektivitetskravet ingår, enligt JO, dels ett skyndsamhetskrav på brottsutredningarna, dels ett krav på att utredarna besitter hög kompetens.109 JO menade att det största problemet låg i att det hade varit oacceptabla dröjsmål vid brottsutredningarna, på grund av det var otillräckliga resurser.110 JO:s kompetenskrav går således hand i hand med Europarådets självständighetskrav liksom effektivitetskrav. Det måste finnas tillräckliga resurser och rätt kompetens för att brottsutredningarna ska kunna företas på bästa, mest rättssäkra sätt.

Det riktades från JO:s sida även kritik mot att det fanns för lite tillsyn och kontroll av internutredningsarbetet. Vid denna tidpunkt hade endast Rikspolisstyrelsen och polisnämnden som fanns vid varje länspolismyndighet insyn. Det gjorde att insynen för allmänhetens del var till intet gjord och JO menade att rättssäkerhetsaspekten inte var huvudfrågan i tillsynerna, vilket den borde vara.111 Resultatet av ett sådant kontrollsystem blev således att utredningsorganet inte fick lika mycket förtroendeskapande effekt, vilket ett fristående organ hade kunnat få.112 Enligt min tolkning efterlyser JO en organisation med ett tydligt tillsynsorgan som kan upprätthålla allmänhetens förtroende. Det JO framhåller mellan raderna är följaktligen att allmänhetens förtroende är en del av rättssäkerheten. Likaså Zila och Axberger menar att tilltron till rättssystemet är essentiell.113 Allmänheten måste således tro på rättssystemet för att det inte ska fallera.

Effekten av JO:s uttalande blev en ny utredning. Den föreslog att en förbättrad tillsyn av polisens arbete vid brottsutredningar infördes, vilket enligt förslaget skulle ges till Rikspolisstyrelsen då ett utomstående tillsynsorgan medförde allt för många nackdelar.114 Utredningen från 2003 menade att det omedelbara åklagarinträdet skulle kvarstå men att ett skyndsamhetskrav skulle tilläggas.115 Likaså menade utredningen från 2003 att internutredningarna höll bra kvalitet men att allmänhetens förtroende gällande objektiviteten kunde svikta då många brottsanmälningar inte ledde till åtal.116

109 JO 2000/01, s. 205.

110 A.a., s. 208.

111 A.a., s. 215.

112 A.a., s. 209.

113 Axberger, 1988, s. 153f och Zila, 1990, s. 290.

114 SOU 2003:41 s. 180 och s. 185.

115 A.a., s. 189.

34

Det framhölls att ytterligare utbildning till de som ska ta upp brottsanmälningarna skulle kunna medföra en förstärkning i allmänhetens förtroende.117

Förutom JO finns JK, som utövar tillsyn över den offentliga verksamheten i Sverige. JK har i samband med en kontroll av Osmo Vallo-utredningen, uttalat att det faktum att samma person, i detta fall en rättsmedicinsk läkare, deltagit i flera obduktioner inte automatiskt innebär jävighet hos läkaren.118 Däremot ansåg JK, i sitt beslut, att det med hänsyn till rättssäkerheten varit olämpligt att ge samma läkare uppdraget på nytt då denne redan varit involverade i ärendet.119 JK påtalade att varje åtgärd som vidtas i en brottsutredning ska motverka att det uppkommer misstankar om att objektiviteten varit bristfällig, framförallt då det ligger till grund för brottmål.120

Enligt min mening menar JK att företagna utredningsåtgärder som kan leda till misstankar om bristande objektivitet försvagar rättssäkerheten. I Osmo Vallo-fallet hade det varit samma läkare som medverkat vid de olika obduktionerna vilket gör att läkarens objektivitet kunde ifrågasättas. I internutredningsförfarandet innehar gärningsperson och utredare anställning vid samma myndighet vilket gör att JK:s uttalande även här blir relevant. Det går inte att bortse från att utredaren kan ha träffat på gärningspersonen tidigare eller att de till och med arbetat tillsammans. Objektiviteten kan därmed ifrågasättas och likaså oavhängighetskravet får ge vika då den praktiska åtskillnaden inte existerar vid utredare och gärningsperson inom samma myndighet.

4.2.4 Efter år 2005

Efter år 2005 fanns sex särskilda enheter för internutredningar och dessa var gemensamma för flera av polismyndigheterna.121 Vissa av enheterna var lokaliserade i separata byggnader medan andra låg inne i polishuset på orten.122 Alla brottsanmälningar skickades vidare till åklagaren som tog beslut om förundersökning för att sedan lottas ut på en av internutredningsenhetens utredare.123 Det upprättades årligen drygt 4 000 anmälningar om brott begångna av polisanställda.124

117 SOU 2003:41 s. 189.

118 SOU 2007:5 s. 78 och JK beslut 2000-06-21 (dnr 2491-98-21), s. 115. Jmf även not 81 för mer information om Osmo Vallo-utredningen.

119 JK beslut 2000-06-21 (dnr 2491-98-21), s. 115. 120 A.a., s. 116. 121 SOU 2007:5 s. 94. 122 A.a., s. 96. 123 A.a., s. 97f. 124 A.a., s. 108.

35

I en utredning från 2007, kallad Summa Summarum, föreslogs en ny myndighet: Särskilda utredningsmyndigheten.125 Vid den nya myndigheten skulle alla former av brottsanmälningar mot polisanställda, både i och utanför tjänst, utredas.126 Tanken var att de anställda skulle bestå av advokater med samma behörigheter som åklagare, särskilda utredare med samma behörigheter som en polisman, och administrativ personal.127 Därtill skulle det finnas ett insynsråd med ledamöter som representerade allmänheten.128 Målet med förändringen var att skapa bättre enhetlig styrning.129

Syftet med att bryta ut internutredningsenheterna till en egen myndighet var att allmänheten ska kunna se och uppleva att den var skild från polis- och åklagarverksamhet. Utöver denna vinst kunde dock inga andra klara förbättringar påvisas. Det finns däremot många nackdelar, exempelvis stora kostnader och det faktum att Särskilda utredningsmyndigheten fortfarande skulle vara beroende av polisväsendet för specialkompetens och vid spaning och brottsplatsundersökningar.130 Därför gick 2007 års utredning istället vidare till en idé om att vidareutveckla den internutredningsverksamhet som redan fanns och då avskilja den från annan brottsutredningsverksamhet inom polisen genom lägga den under Rikspolisstyrelsen.131 I förslaget finns, enligt min mening, ett tydligt samband med Europarådets krav på oavhängighet. Att förskjuta brottsutredningsförfarandet längre bort från polisen är det mest konkreta sättet att förtydliga upprätthållandet av objektiviteten för allmänheten.132

4.2.5 Vid år 2011

Förslaget om en ny, separat myndighet för de interna brottsutredningarna förverkligades aldrig. Däremot tog regeringen i juli 2010 ett beslut om att flytta internutredningarna till en fristående del under Rikspolisstyrelsen. Den 1 januari 2011 skapades därför avdelningen för interna utredningar (IU).133 Skillnaden mot tidigare internutredningsenheter var att IU skulle vara fristående och avskild från annan polisverksamhet. Avdelningen delades upp på sex platser i landet och på tre av dessa

125 SOU 2007:5 s. 145 och s. 195. 126 A.a., s. 146 och s. 159. 127 A.a., s. 183f och s. 190ff. 128 A.a., s. 203. 129 A.a., s. 259f. 130 A.a., s. 262ff. 131 A.a., s. 267. 132 A.a., s. 268ff.

133 Årsrapport 2011 från IU, s. 4. Se även bl. a. 9 § i förordning (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. där regeringen klargör att det är Rikspolisstyrelsen som har huvudansvaret över de interna utredningarna.

36

orter var avdelningen samlokaliserad med åklagarmyndighetens Riksenhet för polismål, för att underlätta samarbetet.134

Brottsutredningarna omfattade polisanställdas brott utförda i och utanför tjänst och obligatorisk utredning vid dödsfall eller allvarlig skada. Därtill fick IU dessutom i uppdrag att sköta samma typer av brottsutredningar då gärningspersonerna exempelvis var åklagare eller domare. Rikspolisstyrelsen skulle ha insyn i ärendehanteringen och varje år skulle en rapport överlämnas avseende det gångna året.135 Under 2011 upprättades cirka 6 300 anmälningar om brott utförda av ovannämnda personkrets.136