Historisk kärlek och modern kärlek – en tidsresa Kärleken är historiskt betingad, och vi kan endast förstå

den om vi förstår dess historia. (Solomon, 1992)

Var börjar en beskrivning av kärleksbegreppet över historien? Filosofen Robert C Solomon (1992, s. 45) refererar filosofen Irving Singer som menar att den

västerländska synen på kärlek ”kanske inte direkt ’uppfanns’ eller ’upptäcktes’, men i alla fall utvecklades på 1200-talet”. Solomon hävdar vidare att kärleken utvecklats under flera tusen år, men att dess romantiska status växt fram under de senaste århundradena. Kärlekens långa historia bidrar även till att vi ”släpar” på ett historiskt betingat bagage: ”inkluderande kvarlevande könsroller, hämningar och en överidealisering som ibland tenderar att leda till en förväxling av kärlek och religion” (Solomon, 1992, s. 45).

Den romantiska kärleken utvecklades samtidigt som den höviska kärleken var förhärskande i de övre samhällsskikten i Europa under 1100-talet.24 Enligt Sävborg (2007, s. 215), som ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv undersöker norrön berättarkonst om kärlek, var den höviska kärleken populär även i Skandinavien, ”i såväl bildkonst som litteratur”. Den höviska kärleken var ytterst annorlunda från tidigare ”antika” tankar om kärlek: ”For the ancient Romans, love was a pastime of idle moments […] But, from early in the twelfth century, the European warrior elite adopted the new courtly love ideal with amazing rapidity and thoroughness” (W. Reddy, 2010, s. 36). Den höviska kärleken ansågs vara en andlig upplevelse, då Gud både behjälpte och gav sitt samtycke till den utomäktenskapliga relationen, någonting som den höviska kärleken ofta kännetecknas av. Den höviska kärleken hade även som huvudpoäng att betona erotikens skönhet och betydelse för kärleken, men endast som en sporre. Längtan efter förening och fulländning var dess egentliga fokus (Solomon, 1992, s. 48). Den höviska kärleken åstadkom alltså det betydelsefulla i att ”introducera den väsentliga romantiska idén om den erotiska kärleken som någonting värdefullt i sig själv” (Solomon, 1992, s. 48); en nyhet i tider av förhärskande kristna kärleksideal. Den höviska kärleken hade mer en offentlig, än intim, funktion, men har ofta förlöjligats och förenklats till bilden av den sjungande trubaduren nedanför ett högt torn med en vacker kvinna i toppen. Poängen var dock att betona betydelsen och skönheten i erotiken, där den ”heliga” föreningen mellan man och kvinna lever kvar än idag (Solomon 1992, s. 49).25

Från 1300-talet och framåt låtsades kyrka, stat, och andra viktiga institutioner helt enkelt som att den höviska kärleken inte existerade, och kyrkan framhärdade att den sexuella njutningen var syndfull, även inom äktenskapet. Kärleken mellan man och hustru i det kristna äktenskapet omtalades ofta som dilectio: ”a Latin term better translated as ‘familial affection’ than as ‘love’” (W. Reddy, 2010, s. 42). Detta kan även identifieras i merparten av de Islänningasagor (Íslendingasögur) Sävborg (2007) undersöker, där explicita omnämnanden av kärlek oftast inte handlar om romantisk kärlek (eller erotisk kärlek som Sävborg kallar den), utan om kärlek mellan ”barn och föräldrar, mellan syskon, mellan

24 Den kärlek som på engelska kallas ”courtley love” benämns på svenska ”hövisk kärlek” (Solomon 1992, s. 47–48).

mor- och farföräldrar och barnbarn, mellan fosterföräldrar och fosterbarn, etc.” (Sävborg, 2007, s. 36).

Kärleken som äktenskapets känsla

Sedan medeltiden har den romantiska kärleken förändrats fundamentalt, framförallt då den kommit att bli äktenskapets känsla (W. Reddy, 2010, s. 43). Förändringen har dock varit allt annat än snabb. Under reformationen förändrades den heterosexuella kärlekens normer dramatiskt, och man började nu tala om ömsesidig affektion och partnerskap, respekt och det viktiga i att lita på varandra. Detta skapade en tanke om att fysisk attraktion och känslomässig kärlek faktiskt kunde spela en viktig och välgörande, om än begränsad, roll (W. Reddy, 2010, s. 44). Men det blev också än viktigare att fördöma och straffa utomäktenskapliga sexuella relationer. Denna ökade disciplinering ledde till att föräldrarnas roll i äktenskapsmakeriet ökade, vilket i sin tur innebar att kärlek mellan man och hustru spelade ingen, eller liten, roll. Det dröjer ända till upplysningstiden (sent 1700-tal), innan kärlek, i motsats till lust, anses utgöra äktenskapets fundament.

Under upplysningstiden växer tron på naturvetenskap och naturlagar starkt, vilket medför att också det mänskliga beteendet anses styrt av naturlagar. På så sätt anses sexuell åtrå vara det som på ett naturligt sätt gör att individer söker sig till varandra, bildar familj och möjliggör artens fortlevnad (W. Reddy, 2010, s. 45). Denna sexuella åtrå kunde även dras till sin extrem (så att den ansågs vara skadlig), och kallades då för passion. Men om den sexuella åtrån kunde modereras, genom disciplin eller av sig självt, så kunde åtrån övergå i kärlek. Kärlek är dock mer som en sinnesstämning, någonting som skulle främja altruism och dygdigt beteende. Det är samtidigt här de första tecknen på en modern västerländsk romantisk kärlek kan skönjas: ”Thus, modern ‘romantic love’ was born of an attempt to rethink traditional ideas (derived from medieval courtly love) in the light of a new secular vision of human nature” (W. Reddy, 2010, s. 45). I kontrast till den höviska kärleken (kärleken som någonting praktiskt som gick att vara bra på, frånkopplat känslor), blir kärleken och dess romantiska aspekter nu framträdande då människans naturliga känslor fokuseras. Den svenska idéhistorikern Ronny Ambjörnsson (1978, s. 22) framhåller i relation att äktenskapet här också började inta rollen som någonting som, utöver ekonomi och sex, även skulle kunna erbjuda ”andliga värden”. Man började nu intressera sig för att teoretiskt definiera den romantiska kärleken, och kärleken är nu en frivillig och nödvändig förutsättning för äktenskapets varande. I och med denna förändrade syn tar kärleken också över arbetsdelningens roll som kittet i familjen. Mannen och kvinnan sågs mer som ”likar”: ”Mannens överlägsenhet över kvinnan på det intellektuella planet motsvarades av kvinnans överlägsenhet på känslans plan” (Ambjörnsson, 1978, s. 23). Ambjörnsson menar vidare att man

under den här tiden också definierar familjen som den ser ut ännu i dag: yrkesarbetande fader, ömsint moder, isolerat barn och kärleken som en tillfällig romantisk känsla. Även förståelsen av kärleksbegreppet förändras. Från att ha varit känslor mellan två individer är kärleken nu en sorts naturlag ”vars nödvändighet inte går att ifrågasätta” (Ambjörnsson, 1978, s. 180). På så sätt kan två personer mötas fria från normer, och till och med fria från sina egna viljor – kärleken är naturlig.

Vidare mot en nutida romantisk kärlek

Under 1900-talets inledning börjar det (mer romantiska) kärleksideal som etablerats under 1800-talet accepteras mer och mer, men avbryts av första världskriget, där efterföljande fascistiska tankemönster förespråkar återgång till mer traditionell återhållsamhet: romantisk kärlek ska leda till äktenskap (W. Reddy, 2010, s. 46). Under tiden efter andra världskriget, i och med framväxten av en avlönad medelklass, sker stora förändringar gällande föräldrars kontroll över lämpliga äktenskapspartners. Män med utbildning och lön kunde nu välja partner utan råd eller medhåll från andra, likväl som att ett uppbrott i relationen inte innebar risk för statusförlus. Reddy (2010, s. 46) framhåller detta som en fundamental samhällelig förändring: ”This change – the rise of the new ‘white collar’ middle class – did more than any legal reform to loosen the strings of parental authority over marital choice”. Äktenskapet blir alltså mer och mer en fråga om valmöjligheter.

Under 1960- och 1970-talet framkommer tankar om fri kärlek och öppna äktenskap, ofta i kombination med kollektiva boenden. Dessa trender har i stort sett försvunnit, även om ett modernt kärleksbegrepp idag vidgats på många andra sätt (exempelvis regnbågsfamiljer). Äktenskapet är dock fortfarande ofta målet med en romantisk kärlek, även i samkönade kärleksrelationer. Reddy resonerar:

No one would have predicted in 1970 – about the time of the rise of new-wave feminism and the gay and lesbian rights movement – that, thirty-five years later, so many men and women would continue to regard marriage as central to success in life, or that gays and lesbians would be clamouring for the right to marry. (W. Reddy, 2010, s. 46)

Äktenskapet har alltså även idag en ytterst central plats i uppfattningen och förståelsen av romantisk kärlek. Detta trots att valet av partner idag är relativt fritt.

I ett modernt kärleksbegrepp går det alltså att identifiera att vissa värden som historiskt varit viktiga, som den höviska kärlekens fokus på förening och fulländning, fortfarande är viktiga. Samtidigt är den moderna kärleken

väsensskild från medeltidens eller upplysningstidens kärleksbegrepp, då den idag ofta är frivillig och/eller intim. Den könsliga ojämlikheten är dock fortfarande aktuell då kvinnan i vissa sammanhang fortfarande är underlägsen och beroende. Romantisk kärlek och romantiska känslor har i dag en central plats i romantiska kärleksrelationer av olika slag. Tanken om att kärleken förenar genomsyrar än idag förståelsen och upplevelsen av den romantiska kärleken. Som en avslutning på den historiska kärleksresan, som nu landat i modern nutid, låter jag Solomon (1992) sammanfatta:

Det vi kallar romantisk kärlek är en lång och smärtsam syntes mellan hednisk eros, idealiserad kristlig kärlek och modern filosofi. Den är inte bara – eller ens i första hand – sexuell utan en idealistisk aktualisering av de urgamla dygderna andlighet och sensualism. Att tro att den romantiska kärleken bara är människans ”naturliga” reaktion innebär att man helt bortser från hela den historiska utvecklingen som ligger bakom även den mest ordinära kärlekshistoria. (1992, s. 50–51)