Tre av kvinnorna uttryckte förhoppningar om att männens våldsamma beteende skulle upphöra och var en avgörande anledning till att kvinnorna stannade kvar i relationen. Resultatet visar på att de främsta skälen var de känslomässiga banden och männens växlingar mellan våld och värme.
Magdalena, Maria och Lena uttryckte att det ständigt fanns en förhoppning om att våldet i relationen skulle upphöra och att respektive man för alltid skulle vara den charmiga, utåtriktade och uppvaktande mannen som han framställde sig själv som under inledningen av relationen (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Ett liknande mönster uppfattades i både Magdalena och Marias självbiografier då de tydligt uttryckte en förhoppning om att deras kärlek till männen bevisades genom att ingå äktenskap och att relationen därefter skulle bli bättre, tryggare och att våldet därmed skulle upphöra. Magdalena beskrev ”Jag klamrade mig fast vid hoppet om att det kanske skulle ordna sig så fort vi hade gift oss och bebisen var född; då skulle han kanske öppna sina ögon och se vilken underbar fru och mamma jag var…” (Graaf, 2006, s. 45). Maria yttrade sig på ett liknande sätt:
”Jag funderade mycket på om jag trots allt skulle gå med på att gifta mig eftersom det kanske skulle ge Erik ro och även ge oss hopp i vårt osäkra och svajiga förhållande. Kanske skulle Erik känna sig tryggare med mig om vi var gifta? Det var i alla fall så jag trodde [...].”
(Blomqvist, 2014, s. 49–50) Lena gav uttryck för att de våldsfria perioderna i relationen med Peter bidrog till att hoppet om att en genomgående kärleksfull relation var möjlig. Hon beskrev en av dessa perioder på följande vis: “När Peter var snäll och kärleksfull genomsyrades hela mitt system av ett obeskrivligt lyckorus och jag blev hög. Jag mådde så där extra bra då och i mitt dåraktiga rus trodde jag ju att det alltid skulle vara så” (Bivner, 2018, s. 179). Jessie uttryckte det motsatta:
”Jag mådde illa när han försökte vara snäll mot mig, en man som smekte mig med samma händer som han nästan slog ihjäl mig med. Jag tyckte inte om när han sa till mig att han älskade mig, för att jag själv hatade honom av hela mitt hjärta.”
(Andersson, 2011, s. 60) Citatet av Lena anses vara ett tydligt exempel på hur de våldsfria perioderna upplevs och beskrivs av kvinnan men även hur dessa faser förskönas och förstoras vilket medför att våldets existens förminskas och förskjuts i relationen (Bivner, 2018; Nordborg, 2018). Maria, Lena och Magdalenas beskrivningar om tron på en framtida våldsfri relation kan tolkas och förstås utifrån mannens växlingar mellan våld och värme, vilket är ett utmärkande inslag i normaliseringsprocessen. De känslomässiga banden förstärks av skiftningar mellan perioder av våld och värme. Detta medför även att hoppet om att mannens våldsamma beteende ska upphöra och att han ska återgå till den man han var under uppvaktningsfasen hålls vid liv (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006, Nordborg, 2014). Magdalena och Maria resonerade kring att äktenskap skulle vara den yttersta kärleksförklaringen till respektive man och att det skulle leda till att allt skulle bli bra och att våldet skulle upphöra i relationen (Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Dessa resonemang påvisar vilken betydelse det känslomässiga bandet mellan kvinnan och mannen har, att det inger hopp om att kärleken ska segra och bidrar till att kvinnan stannar kvar i relationen (jmf Cavanagh, 2003; Scheffer Lindgren, 2009).
Jessie utmärkte sig tydligt från de andra kvinnornas beskrivningar (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Jessie gav uttryck för avsky när Micke visade ömhet och kärlek mot henne, vilket kan tolkas som att Jessie inte utvecklade något känslomässigt band i relationen men även att våldets gränser aldrig försköts. Våldet normaliserades aldrig i enlighet med normaliseringsprocessen men ändå blev en del av hennes vardag. Avslutningsvis påvisar Jessies beskrivning av relationen att det inte fanns något hopp om att kärleken skulle segra då det enda hon uttalade var känslor av förakt och rädsla för Micke (jmf Cavanagh, 2003, Nordborg, 2014; Scheffer Lindgren, 2009).
Slutsatser
Resultatet visar att relationernas inledning såg olika ut för respektive kvinna men även att den perioden är grundläggande för relationens framtida utveckling då det känslomässiga bandet skapas. En viktig del under denna tid är uppvaktningsfasen som bidrar till den referensram som kvinnan har av mannen under den resterande tiden av relationen. En av kvinnorna gav inte uttryck för någon fas av uppvaktning då mannens våldsamma beteende visade sig tidigt i relationen. Av kvinnornas beskrivningar framkom att samtliga former av våld förekom i relationerna och att det var vanligt förekommande med en kombination av två våldsformer eller flera. Våldet framstår som ett sätt för mannen att utöva makt, kontroll och dominans av kvinnan i relationen vilket är förenligt med den patriarkala samhällsstrukturen som råder och där mäns våld legitimeras. Utifrån resultatet framgick det att våldets gränser successivt flyttades fram och att definitionen av våld förändrades med tiden för kvinnorna, vilket är förenligt med normaliseringsprocessen. Mannens skiftningar mellan våld och värme var en faktor som påverkade gränsförskjutningarna. Det visade sig även att mannens alkoholkonsumtion bidrog till att våldet förmildrades och ursäktades av både kvinnan och mannen.
I kvinnornas beskrivningar av det upplevda våldet framträder en svårighet att förlika sig med offerskapet och tre betydande faktorer framkom; kvinnans ambivalens till offerskapet som påverkades av mannens växlingar mellan våld och värme. Det ideala offerskapets existens förutsätter en förövare vilket medför en ökad ambivalens då kvinnan måste förhålla sig till dubbla bilder av mannen, dels som en kärleksfull partner och dels som en kvinnomisshandlare. Det framgick att en kvinna inte hade några svårigheter att förlika sig med offerskapet då en kärleksfull referensbild av mannen aldrig skapades. Två andra faktorer som synliggjordes var skuld och skam som på olika sätt försvårade för kvinnan att förlika sig med offerskapet. Det framgick genomgående att kvinnan och/eller mannen lade skulden för mannens våldshandlingar på henne. Skammen för att ha blivit utsatt för våld var något som samtliga kvinnor gav uttryck för. Det var svårt för kvinnorna att erkänna våldet för sig själva och andra vilket bidrog till att det upplevdes vara lättare att leva med våldet istället.
Det påvisades att kvinnorna utvecklade och använde sig av olika strategier i syfte att undvika och förmildra männens våld men strategier användes även med avsikten att bevara relationerna. Den främsta strategin var att kvinnan lydde och anpassade sig efter mannens humör och
beteende, vilket kan tolkas som ett uttryck för kvinnans underordnade position till mannen i relationen. Resultatet påvisade att männens växlingar mellan våld och värme var den främsta anledningen till kvinnornas hopp om en kärleksfull relation utan våld då dessa växlingar bidrog till att de våldsfria perioderna förskönades och de våldsamma perioderna förmildrades. Även det känslomässiga bandet och referensbilden av den enskilda mannen som skapades under inledningen av relationen var en anledning till kvinnornas hopp om att kärleken skulle segra över våldet.