Horsbrottet – ”den stora dårskapen”

Under trettioårsperioden 1688–1717 kom 87 horsmål till Torna häradsrätts prövning.²²² Av de totalt 405 sexualmålen som häradsrätten avgjorde var således 21 procent horsbrott. I genomsnitt behandlades ca 3 horsmål om året i Torna härad som under samma tid hade en mantalsskriven befolkning på knappt 3.000 invånare. Det förefaller mycket om man beaktar hur strängt samtiden såg på just horsbrott men fallen är ändå inte fler än att de bör ha uppfattats som extraordinära händelser. Vi ska titta närmare på följande aspekter; vem begick hor, i vilka sammanhang, hur motiverade man hand-lingen, hur såg omgivningen på horsbrottet och hur straffades man?

När man jämför domböckernas horsmål med lönskalägena kan man på ett klart och konkret sätt iaktta skillnader i domstolens attityd mot de åtalade.

Horsmålens kontext är uppbyggd kring parternas ”stora synd” och ”svåra brott”. Två unga, ogifta personer som inlett en sexuell relation kunde poten-tiellt ha ingått äktenskap med varandra, även om så inte blev fallet. Deras kärlek kunde man kanske ha överseende med och en viss förståelse för på ett annat sätt än vad som var fallet vid horsbrotten. Den som begick hor bröt sitt äktenskapslöfte och bedrog sin äkta hälft. Här handlade det, enligt tidens sätt att se, om ren synd och lusta. Straffet var också synnerligen strängt, 80 daler för den gifta parten och 40 för den ogifta, vilket bör ha förstärkt intrycket av att synden var stor. Straffet och uppfattningen om gärningens grovhet bör även i äldre tid ha stått i någon sorts paritet för att få det folkliga stöd som

222Här medräknas endast mål som avslutats med dom. Mål som vid prövning förvisades till annan domstol är således exkluderade liksom några fall som är inkompletta t ex då delar av målet saknas.

behövs för att rätten skall fungera.²²³ Under denna tidsperiod var dubbelt hor belagt med dödsstraff medan dödsstraffet för enkelt hor (ena parten gift) av-skaffats 1653. Endast ett fall av dubbelt hor omnämns i domböckerna under denna trettioårsperiod och då berättas det att båda parter rymt. Därmed läm-nar fallet inga vidare spår efter sig i materialet och får lämnas därhän sedan vi konstaterat att uppdagat dubbelt hor var ett synnerligen sällan förekommande brott, ovanligare i häradet än t ex mord och dråp. De spektakulära inslagen i rättskipningen vid horsbrotten måste ha ökat uppmärksamheten kring otrohet som företeelse och i sig bidragit till en sträng moralsyn.

Att äkta makar skulle vara varandra trogna slogs fast på ett mycket tydligt sätt i rättsprocessen framför allt genom frågornas formulering vid rannsak-ningen. Den otrogne mannen fick ofta svara på frågan ”hur han var kommen till en sådan lättfärdighet när han dock hade sin egen hustru”. Synen på horsbrottet hänger samman med synen på äktenskapet. Uppfattade allmogen då äktenskapet som oupplösligt och livslångt eller medförde skilsmässolag-stiftningen att man såg en upplösning av äktenskapet som en möjlighet? Efter reformationen var skilsmässor i och för sig tillåtna men under 1600-talet bör skilsmässor ändå ha betraktats som rena undantagsföreteelser. Skilsmässan som fenomen är föga undersökt i Sverige och någon komplett statistik för 1600-talet finns inte. Det totala antalet skilsmässor har uppskattats till några tiotal per år i hela riket.²²⁴ Skilsmässorna var alltså få till antalet och lagen reglerade noga på vilka premisser skilsmässa kunde tillåtas. Godtagbara skäl för skilsmässa var enligt 1686 års kyrkolag fyra stycken nämligen: 1. hor; 2.

att bruden inte varit oskuld vid vigseln eller att mannen begått lägersmål under trolovningen; 3. övergivande; samt 4. att äktenskapet på grund av bräcklighet eller annat fel ej kunnat fullbordas.²²⁵ Ett allmänt missnöje med varandra, kärlekslöshet eller osämja var alltså inte grund för skilsmässa utan sådant som parterna förväntades uthärda. Genom vigseln tillförsäkrade man varandra en livslång samvaro där allt var gemensamt – framgångar såväl som motgångar, frukterna av arbetet och sexualiteten.

223Se Eva Österberg, 1987, s 474 f och Rudolf Thunander 1993, s 60. Thunander visar att hovrätten sällan dömde till döden där lagen föreskrev dödsstraff och tolkar detta som en anpassning till den allmänna uppfattningen. (Se även kapitel 2.)

224Marja Taussi Sjöberg, 1992a, s 67. Malin Lennartsson som undersöker skilsmässorna i Växjö stift under 1600-talet har preliminärt kommit fram till något högre siffror. Malin Lennartsson 1995 s 12.

2251686 års kyrkolag kap XVI.

Vi ska se närmare på vilka individer i bondesamhället som begick horsbrott och därmed ”trädde från sin äkta säng”, som dombokstexten uttrycker det. Vi skall också undersöka vad som förorsakade brottet.

Om nu synen på trohet var strängt förpliktande under stormaktstiden, i vilka situationer bröt män och kvinnor mot normen? Skedde horsbrotten i stundens ingivelse på gillen och lekstugor under brännvinets inflytande? Eller var horsbrotten kanske resultaten av oemotståndliga passioner som tog form och djupnade i vardagslivets umgänge? De 87 tämligen utförliga dom-stolsprotokollen bör kunna ge oss några svar på hur allmogens syn på kärlek och sexualitet såg ut. Lagstiftarens syn på horsbrottet var tydlig och strängt fördömande, men kan vi upptäcka en annan folklig uppfattning? Blev den brottslige utstött ur gemenskapen och fanns det i så fall en väg till återinte-grering och försoning?

Först ska vi titta närmare på vem som begick horsbrott. En enkel genom-gång av målen visar en klar tendens – otrohet var främst en manlig last i Sverige vid denna tid. I det typiska horsbrottet begick en gift man hor med en ogift kvinna och fallet blev allmänt känt då kvinnan blev gravid och man bör-jade fråga efter barnafadern. I de 87 fallen av enfalt hor som Torna häradsrätt avgjorde handlade 68 fall om manlig otrohet och endast 19 fall om kvinnlig, vilket motsvarar 28 procent.²²⁶

Skillnaden mellan könen i otrohetsfrekvens kan tolkas på många olika sätt.

Kanske var allmogens syn på den manliga sexualiteten friare. Det finns dock inget som tyder på att hustrurna på den skånska landsbygden skulle ha varit mer påpassade och hårdare kontrollerade. De situationer som horsbrotten förekom i var enligt domboksmaterialet oftast i hemmiljö i obevakade ögonblick, i stugan, på loftet eller ute på markerna. Risken att en manlig otrohet skulle uppdagas var däremot betydligt större än motsvarande risk för en otrogen hustru. Om den piga maken förfört blev gravid blev brottet känt, medan den otrogna hustru som blev gravid antagligen i åtskilliga fall kunde förtiga händelsen. Om skillnaden i otrohetsfrekvens mellan män och kvinnor i bondesamhället speglar verkligheten eller främst en skillnad i uppda-gandefrekvens får vi aldrig veta. Allmänhetens bild av otrohet, så som den synliggjordes vid tinget, bör dock ha legitimerat uppfattningen att gifta kvinnor var trofasta medan de flesta känt till ett litet antal gifta män i socknen

226Rudolf Thunanders undersökning av brottmål som underställdes Göta hovrätt visar en likartad fördelning mellan könen. Av 560 fall av enfalt hor som underställdes Göta hovrätt under perioden 1635–1644, från Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län var kvinnan den gifta parten i 125 fall, i 435 var det mannen som var gift. Detta ger fördelningen 78% män, 22 % kvinnor. Thunander, 1993, s 97.

eller häradet som straffats för hor. Vilka av häradets gifta män hade då ”trätt ifrån sin äkta säng”?

Den största gruppen otrogna män var inte oväntat bönder. I 10 av dessa fall framgår det av dombokstexten att bonden förfört sin tjänstepiga, men det är möjligt att det i fler fall rörde sig om kvinnor som arbetade i bondens hushåll under längre eller kortare tid. Den andra stora gruppen män som begick horsbrott finner man i gruppen krigsfolk, som inkluderar alla som hade an-knytning till krigsmakten. Här handlar det sällan om tjänsteförhållanden mellan mannen och kvinnan. Hantverkare och saltpetersjudare utgör en liten grupp i samhället men en rörlig sådan. De absoluta talen säger emellertid inte så mycket, frågan är hur vanliga brotten var inom varje social grupp.

Mantalslängderna avslöjar befolkningens sammansättning i grova drag.

Soldater var befriade från mantalspengar men deras hustrur skulle betala mantalsskatt så gifta militärer blir synliga i längderna via deras hustrur. 1699 års mantalslängd redovisar 1.068 hushåll av vilka 58 förestås av gifta militärer, 54 ryttare och 4 andra. Om man räknar bort de 17 hushåll som förestods av kvinnor, utgör gifta män med militär anknytning ca 5 procent av de manliga hushållsföreståndarna. Dessa 5 procent stod för 22 procent av de begångna horsbrotten i häradet. Det framgår med andra ord klart att män med militär anknytning var överrepresenterade.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Tabell 3.1 Antal gifta män i Torna härad som åtalades för horsbrott 1688–1717 sorterade efter yrke.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Bonde 28

Krigsfolk 15

Husman 9

Dräng 3

Saltpetersjudare 3

Hantverkare 2

Övrigt 4

Ovisst 4

Summa 68

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Källa: Torna häradsrätts arkiv, domböcker ser AIa 1688–1717, LLA.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Den andra typen av horsbrott, där kvinnan utgjorde den gifta parten var, som nämnts, betydligt sällsyntare. 19 av de 87 horsmålen hör till denna kategori och tittar man närmare på fallen kan man se att så många som 17 fall handlar

om soldathustrur med maken utkommenderad. Medan männen som dömdes för otrohet hade sina hustrur i trakten hade de otrogna hustrurna sina män långt borta och ofta eller rent av oftast påstod kvinnan att hon trodde mannen var död. Som vi skall se nedan kom dessa hustrur efter lagändring att dömas på samma sätt som ogifta kvinnor, vilket skedde i 9 av de 19 målen. Om vi räknar bort soldathustrurna återstår bara 2 fall av kvinnlig otrohet under hela trettioårsperioden, vilket motsvarar 1 fall vart femtonde år i hela häradet.

Gifta kvinnor ur allmogen var trogna sina män. Så måste den förhärskande bilden ha sett ut.

När vi nu har fått klart för oss hur otroheten fördelades på män och kvin-nor inom allmogen skall vi titta närmare på själva målen. I det vanligaste fal-let, där en gift man förför en ogift kvinna, finns några intressanta, återkom-mande inslag.

Ett mål från 1695 innehåller de vanligaste vändningarna i horsmålen.²²⁷ En gift bonde, Hans Rasmusson, stod åtalad för att ha begått horsbrott med sin tjänstepiga. Om den förförda tjänstepigan står det att hon gråtande beklagade sin stora dårskap och att hennes husbonde länge gått efter henne innan hon

”velat dess vilja fullborda”. Bonden anförde till sitt försvar, eller som en förklaring till varför han kommit att begå brottet, att han varit drucken och att hustrun ”legat innan kyrkan,” dvs brottet hade begåtts under de sex veckornas avhållsamhet som skulle förflyta mellan förlossning och kyrktagning.

Därmed hade mannen inte varit fullt tillräknelig och inte haft tillgång till sexualitet inom äktenskapet eftersom sådant ansågs otillåtet under tiden fram till kyrktagningen. Detta var mannens ursäkt. Kvinnans ursäkt handlade inte om dryckenskap eller sexuell otillfredsställelse. I stället hade hon gett efter för mannens efterhängsenhet efter en lång tids motstånd.

I ett annat mål vid samma ting urskuldade sig bonden Per Andersson i V Odarslöv med precis samma skäl, att han begått hor ”uti sin dryckenskap”

”då dess hustru legat i barnsäng och innan kyrka”.²²⁸

I ett horsmål från 1691 finner vi samma tendenser som i det föregående.²²⁹ Brottet hade förövats vid fyra olika tillfällen och den åtalade bonde som för-fört sin tjänstepiga försvarade sig med att han varje gång varit drucken.

Rätten tillfrågade då ”konan” Hanna Månsdotter hur det kommit sig att hon begått en sådan lättfärdighet och om hon inte visste att han var en gift man och hade sin egen hustru. Hanna ”beklagade sin dårskap” men försvarade sig med att matfadern alltid hängt efter henne. Det var illa att husbonden som

227Torna häradsrätt, 1695, vt nr 16.

228Torna häradsrätt, 1695, vt nr 19.

229Torna häradsrätt, 1691, ht nr 11.

skulle vaka över tjänstefolket missbrukade sin ställning men kvinnan betraktades inte som förledd utan som en självständigt agerande individ.

Frågorna som riktades till tjänstepigan visar att det förhöll sig så. Hon hade vetat att mannen hade en hustru och därmed hade hon varit medveten om sin synd då brottet begicks, frågan som ställdes var retorisk.

Medan männen åberopade dryckenskap och brist på sexuellt umgänge inom äktenskapet åberopade kvinnorna alltså i stället mannens efterhäng-senhet som skäl till horsbrottet. Inte i något av fallen angavs positiva skäl till den sexuella relationen. Ingen resonerade utifrån en kärlekskontext och ingen angav partnerns goda egenskaper, som till exempel skönhet eller at-traktionskraft, som förklaring till handlingen. Däremot återkommer i prak-tiskt taget samtliga mål en kraftfullt uttryckt ånger. Det hör till vanligheten att de åtalade gråter inför rätten och beklagar sin stora dårskap. Det sistnämnda är givetvis skrivarens omskrivning för en rad skilda uttryck. Ändå måste just begreppet ”dårskap” ha härletts ur de åtalades egna skildringar. Att en gift person hade begär till någon annan än sin hustru och att en ogift kvinna gav sig i lag med en redan gift man – det framstod för alla, även för aktörerna själva, som en ren dårskap. Otrohet som företeelse tycks ha varit så illa sedd att den varken kunde försvaras eller sammanlänkas med några positiva uttryck. Åtminstone måste det framställas så, för att anpassas till norm och mentalitet i ett samhälle med en religiös världsbild.

Det var den rättsliga överhetens roll att straffa synden, men att utstå straf-fet var ingen merit för den skyldige. När tingsskrivaren noggrant noterar syndarnas tårar och ånger i protokollet är det knappast för att väcka en sentida läsares medlidande, eller för att motivera en mildare dom. Tårarna och ångern var däremot viktiga ur en annan aspekt. De var förutsättningen för syndens förlåtelse, för återförenandet med Gud.

Vi skall titta närmare på hur otroheten gick till rent konkret för att se om en beskrivning av situationerna kan avslöja något annat. Det är dock bara i ett fåtal fall protokollen ger sådan information. 1691 berättade en tjänstepiga att bonden haft sin olovliga beblandelse med henne första gången ”på bänken bakom bordet då hustrun var i kyrkan”. Sedan den gången hade han legat hos henne var fjortonde dag ”så på marken, i stugan, som och uti själva husen.”

Han hade dessutom alltid gått efter henne både då hustrun varit borta och hemma.²³⁰ I ett fall från 1688 hade horsbrottet begåtts då parterna var till-sammans på hovgårdsarbete samt sex veckor senare i hans egen stuga då

230Torna häradsrätt, 1691, st nr 23.

hustrun var i byn och bryggde.²³¹ 1699 uppgav ett annat par att de begått hor i prästens trädgård då de båda hade tjänst i prästgården.²³² År 1700 begick ett par hor i en höstack där de skulade om natten tillsammans med en annan per-son som inget sett eller hört.²³³ Anders Nilsson i Hellestad erkände att hors-brottet begåtts då hans hustru satt inhyses i Hellestad och han och Bolla tjä-nade tillsammans i prästgården.²³⁴ 1696 berättade Kierstina Nilsdotter att hon kommit samman med bonden Anders Larsson i Hylla endast en gång och att det skedde om eftermiddagen mot en bok i Möllareskogen då hon skulle leta upp en ko på fäladen.²³⁵ 1706 berättade ett annat par att de begått hor endast en gång och att det skett på marken när de räfsade hö och utan att hon blivit havande.²³⁶

När vi får veta något om hur horsbrottet rent konkret förövades kan vi se att det inte var vid större sammankomster och gillen som frestelsen blev för stor. Det var i stället i samband med de vardagliga sysslorna och ofta under dagtid som horsbrotten begicks. Det är svårt att se sambandet mellan dessa skildringar och männens påstående att horet begåtts under dryckenskap. Flera av fallen leder tankarna snarare till tillfällig lusta än till djupare relationer men det finns också andra inslag i beskrivningarna. I de fall där kvinnan upp-gav att mannen ”länge gått efter henne” kan det givetvis ha handlat om dju-pare, varaktiga känslor även om formuleringen leder tankarna i andra rikt-ningar. Det finns dessutom några exempel på par som dömdes mer än en gång för horsbrott med varandra. Ett av fallen ovan, från 1699, handlade just om ett sådant par som för andra gången stod åtalade för enfalt hor med va-randra.²³⁷ Mannen var gift men hade haft tjänst i prästgården och lägersmålet var begånget i prästens trädgård. Mannen, Anders Månsson i Hellestad, er-kände brottet under tårar och beklagade ”sin stora synd” samtidigt som han bad om ett nådigt straff. De 80 dalerna för första resan hade han pliktat med kroppen och denna gång blev böterna hela 160 daler. Paret hade nu ett barn på tre år och ett tre månaders spädbarn. I protokollet finns inget noterat om varför brottet begåtts. Ingen av parterna tycks ha försökt svartmåla den andre.

De var straffade förut och hade vetat vad de riskerade med sin handling, ändå hade de inte kunnat motstå varandra. Mannen var enligt egen utsaga

231Torna häradsrätt,1688, ht nr 43.

232Torna häradsrätt, 1699, vårtinget nr 32.

233Torna häradsrätt, 1700, ht nr 23.

234Torna häradsrätt, 1696, ht nr 13.

235Torna häradsrätt, 1696, st nr 16.

236Torna häradsrätt, 1706, ht nr 23.

237Torna häradsrätt, 1699, vårtinget nr 32. Det finns ett snarlikt fall 1702, st nr 13, då Nils Persson i Norretorp och Sissa Jönsdotter begått andra resan hor med varandra.

ten om att han begått en stor synd. Det var i en syndakontext han skildrade sin handling, inte i en kärlekskontext. Hur man skildrade och uppfattade drivkraften bakom sexualakten, som synd och lusta eller som kärlek och ro-mantik, avslöjar något väsentligt om synen på den sexualitet som skar över äktenskapets gräns. Såväl allmogen som domstolens tjänstemän tycks ha varit överens om att otrohet var synd och dårskap och inte kärlek.

När det gäller kvinnor som åtalades för otrohet var situationen en helt annan än vid den manliga otroheten. Nästan samtliga fall handlade om sol-dathustrur med maken utkommenderad. Solsol-dathustrurna var en synnerligen utsatt grupp. Under mannens frånvaro levde de som ensamförsörjare och de kunde under åtskilliga år sväva i fullständig okunnighet om var maken befann sig och huruvida han var i livet eller ej. Ibland nåddes hustrurna av vaga rykten om att maken skulle ha stupat, men om bevis saknades betraktades kvinnan som gift och kunde inte ingå nytt äktenskap. Av förståeliga skäl in-ledde soldathustrun ofta en ny relation. Den utomordentligt svåra situation som så många soldathustrur hamnade i uppmärksammades också. Den 13 de-cember 1709 utfärdades en skrivelse till hovrätterna om hur man skulle för-fara med kvinnor som begått horsbrott medan deras män var i fält.²³⁸ Man hade dittills haft som praxis att noga underrätta sig om ifall maken fortfarade var i livet eftersom den omständigheten var avgörande för straffet. Man hade i varje enskilt fall korresponderat med officerarna vid respektive regemente, men som förhållandena nu var kunde man inte förvänta sig underrättelser på lång tid. Det var inte skäligt att låta de brottsliga ”som allaredan lång tid uti fängelse suttit, med ett allt för långvaraktigt och svårt fängelse” plågas i väntan på domen. Fortsättningsvis skulle hustrurna till utkommenderade soldater betraktas som ogifta i sexualmål så att den som begått hor med en gift man skulle dömas för enkelt hor och den som förförts av en ogift man bara skulle dömas för lönskaläge. Målen skulle även fortsättningsvis un-derställas hovrätten, men i väntan på hovrättens utlåtande skulle ingen sättas i fängelse. Strafflindringen började tillämpas i Torna härad först fr o m vin-tertinget 1711 då brev från hovrätten anlänt. Därefter kom en rad horsbrott med soldathustrur inblandade att bedömas som lönskaläge, och i stället för 80 daler i böter slapp dessa kvinnor undan med 5 daler. Ingen soldathustru lär ha varit god för en summa som 80 daler och i praktiken kan man räkna med att dessa straff alltid verkställdes som hårda och förnedrande kroppsstraff.

Dessa kvinnors horsbrott, som efter 1711 bestraffades som lönskaläge om man inte säkert visste att mannen var i livet, var alltså inte på något sätt

238Brev från hovrätten med detta innehåll finns infört i 1711 års vt under nr 2. Brevet från hovrätten är daterat 10 okt 1710.