TEMA
(det fi nns bara två) eller antalet personliga pronomen i romanen ”Markurells i Vadköping” kan man minska den subjektiva tolk- ningens förrädiska terräng. Det innebär att humaniora i allt hö- gre grad kommit att koncentrera sig på texten och försumma kon- texten. Eller kanske snarare att kontexten omärkligt smygs in via en bakväg, så att subjektivismen blir osynlig.
Detta trolleritrick har emeller- tid drabbat den humanistiska vetenskapen på ett annat sätt. När man aldrig fokuserar på per- spektivet eller på kontexten blir de problem man diskuterar till sist så små och införstådda att ingen utanför det egna kotteriet förstår vari poängen med forsk- ningen ligger. Skriver man en av- handling om gärdsgårdarna i Halland på 1860-talet är den kunskap som kan utvinnas så marginell att den knappast kan intressera någon annan än de forskare som arbetat med gärds- gårdsproblematiken i andra landskap vid ungefär samma tid- punkt.
Humaniora har i och med sin
anpassning till naturvetenska- pens ideal dukat under som själv- ständigt kunskapsområde. Den förhärskande naturvetenskapliga kunskapssynen är starkt nytto- orienterad. Bara sådan kunskap som är användbar, som höjer våra prestationer och vår tillväxt är värd att satsa på. Det är inte bara en fråga om den utilitaris- tiska fi losofi ns styrka utan fram- förallt på att dess resonemang blir särskilt slagkraftigt i ett sam- hälle där kultur och forskning är en övervägande skattefi nansierad verksamhet. Det är enkelt och praktiskt att motivera dyrbara aktiviteter med att de är nyttiga för hela samhället och sålunda ligger i allas intresse. Därför är det mycket lättare att argumen- tera för forskning om elektronik än om kyrkohistoria. Elektronik- forskningen kan ge oss bättre te- lefoner och hushållsmaskiner. Kyrkohistorisk forskning kan inte ens öka kyrkobesöken. Nyt- tan och helst den omedelbara nyttan är den trollformel som styr penningfl ödena i det moder- na samhället.
I humanioras betryckta läge
har humanisterna desperat sökt göra sig nyttiga genom att an- passa sig till ett vetenskapsideal som hotar att förgöra dem. Re- sultatet har blivit det man kunde vänta. Även humanisterna har förlorat tron på att humaniora har ett egenvärde. Därmed har deras försvar av den kunskap de förvaltar lösts upp och blivit uddlös. Dagens humanister har övergivit sin egen kunskapssyn och försöker göra sig ”veten- skapliga”. Istället för lärdom, inlevelse och överblick söker man att minska sitt synfält till mikroskopiska proportioner, el- ler också ger man sig hän åt ett teoretiserande av kosmiska pro- portioner. Ingen av dessa för- ment vetenskapliga metoder kan emellertid lösa humanioras di- lemma. Tabeller och diagram kan inte göra humaniora nytti- gare, men däremot mindre in- tressant och angeläget.
Humanismens ursprungliga kunskapsobjekt var människan i världen. De frågor och svårighe- ter som mötte henne under livets olika skeden. Dessa frågor är vä- sentligen ”eviga frågor”, frågor
36
TEMA
utan ett för alla tider och alla situationer giltigt svar. Därför är den humanistiska forskningen i själva verket omöjlig att anpassa till det veten- skapsideal som idag dominerar. Humaniora är i samma grad som livet självt en konst, där svaren på de eviga frågorna måste bli nya frågor eller kanske snarast att upptäcka nya frågor. Svar i traditionell mening kommer vi aldrig att få.
Humanioras själ är den lärda nästan kontempla- tiva refl ektionen och dess sanningar är en form av aha-upplevelser. De frågor som står i centrum för det humanistiska intresset är de stora frågorna – meningen med livet och döden, synen på verklighe- ten, upplevelsen av kärleken och så vidare. Det är frågor som saknar slutgiltiga svar och om vilka ing- enting kan sägas med klarhet eller mera precist ut- tryckt som inte kan besvaras vetenskapligt utan blott personligt och provisoriskt. Samtidigt är de emellertid frågor vi alla ständigt grubblar över, frå- gor som oroar oss och som vi har ett outsläckligt behov att tala om.
Det moderna livet svämmar över av information. Från morgon till kväll utsätts människor för ett bombardemang av upplysningar – upplysningar utan struktur och sammanhang. Vi lider på många sätt av ett överskott av information och ett lika stort underskott av kunskap. Att förvandla trivial information, ytliga iakttagelser eller osamman- hängande observationer till kunskap är en process som kräver en självständig refl ektion. Det är också en process varigenom natur förädlas till kultur. I vår historia har denna förvandling tagit form av en humanistisk refl ektion som placerar den enskilda människan, hennes rättigheter, hennes behov och livsvillkor i centrum för samhällets och kulturens utveckling. Vitaliteten och styrkan i västvärldens kultur har bestått i denna betoning av den enskilda människans perspektiv och rätt. Det är ur denna grundläggande humanistiska förståelse av världen som likhetens och demokratins ideal har banat sig väg till ett hegemoniskt credo.
TEMA
pulärvetenskap, i själva verket inte vetenskap överhuvudtaget. Den fram- gångsrika populärvetenskapen är framgångsrik helt enkelt därför att den frigjort sig ur den naturvetenskapliga kunskapssynens förlamande järn- grepp. Den tar inte lika allvarligt på uppgiften att upptäcka och säker- ställa fakta som den nu förhärskande metodologin kräver. Den koncen- trerar sig på perspektiv och sammanhang och den gör det inte sällan genom konstfärdiga berättelser – berättelser som skänker läsaren mening och höjer hans refl ektion kring frågor som rör livet, döden och kärle- ken.
Populärvetenskapen har i denna mening mera blivit konst än veten- skap och dess styrka och legitimitet ligger just häri. Vi måste erkänna att vi aldrig kan rekonstruera det förfl utnas landskap, vi kan blott konstru- era det och det måste vi ständigt göra på nytt. Därför måste populärve- tenskapen för att kunna utvecklas, klart och tydligt, deklarera sin kun- skapsteoretiska grundval. Den måste hävda att all kunskap inte kan nås via en naturvetenskaplig metodologi och framhäva att en refl ektion kring livets grundläggande frågor kräver en koncentration på perspektiv och sammanhang och inte bara på de enskilda eller individuella faktorerna. Det innebär att humaniora för sig själv måste erkänna sitt beroende av en metod som i hög grad liknar konstens, att den alltid är en tolkning av världen, en tolkning vars värde bestäms av den aha-upplevelse den föder hos konsumenten.
38
TEMA