Hur barn leker

Barns sätt att leka blir föremål för styrning och även här sker styrning- en i framtidens namn. Barnen regleras mot det som betraktas som dug- liga samhällsmedborgare och mot att förkroppsliga vissa värderingar som betraktas som normala. Här ska jag belysa hur vissa ageranden hos de lekande barnen, alltså hur de leker, blir föremål för styrning med framtida kompetenser som mål. En sådan kompetens är förmågan till kommunikation. Att kommunicera med andra människor, att uttrycka sitt innersta och att reflektera över sitt eget tal är en del av den självre- flektion som självkännedomen och självutvecklingen kräver (Cameron, 2000).

Samtidigt menar Cameron att kommunikation ofta är ett sätt att lära unga människor värderingar och ”livsfärdigheter”. Kommunikationen har alltså flera funktioner i en ung människas lärande. Det är i sig en förmåga som värdesätts högt av samhället och som barnet måste kunna behärska som blivande vuxen. Barnen tränas i att uttrycka sina känslor verbalt och på så sätt skapa förståelse både för sitt eget innersta och för

andras behov. Aggressivt beteende, till exempel, tas om hand av peda- gogerna genom att de uppmanar barnen till att samtala med varandra och uttrycka sina känslor i ord. I episoden nedan är det Pia som upp- manar Tora att tala den lille pojken tillrätta istället för att bli arg på ho- nom.

Tora och Pia leker i sandlådan med dinosaurier av plast. Henrik (2 år) kommer och trampar oavsiktligt på Toras dinosauriehus. Tora: ”NEJ!” Pia: ”Prata med honom i stället, Tora.” Tora: ”Gå inte där, Henrik.” Hen- rik backar och går runt resterna av huset. (Sjöviken)

Att kunna hantera sina aggressioner och uttrycka sina känslor som en del i konfliktlösning är alltså en förmåga som uppmuntras av pedago- gerna. Målet är att barnen självständigt ska ta kunna hantera konflikter- na genom att tala med varandra istället för att gräla eller slåss. Här spå- ras viljan att skapa människor som kan hantera sina aggressioner och som kan lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Barnen uppmanas att tala och att göra det självständigt, utan pedagogens hjälp.

Vid ett tillfälle leker Kajsa, Åsa och Linda ute på gården. Kajsa leder le- ken och regisserar de andra. Leken handlar om fjärilslarver som kläcks och blir fjärilar. Maja vill vara med men får veta att det inte går. Hon vänder sig då till Phillipa som gräver i sandlådan med Daniel och Tove. Maja till Phillipa: ”De leker där och jag får inte vara med.” Phillipa: ”Vad ska vi göra åt det? Vad tycker du? Har du pratat med Kajsa och berättat vad du känner?” (Månen)

Här uppmanas Maja att berätta vad hon känner, ett uttryck för den re- flexiva diskurs där de egna känslorna ska komma i dager och där mot- tagaren förväntas lyssna på ett empatiskt och förstående vis (Cameron, 2000). Hon uppmanas att på egen hand lösa konflikten. Maja har redan försökt och fått ett svar från flickorna.

Maja: ”De säger att man bara kan vara tre i leken.” Phillipa: ”Vill du vara med dem och leka då?” Maja: ”Mm.” Phillipa: ”Kan du inte förklara det för Kajsa då?” Maja: ”Jag har försökt förklara.” Phillipa: ”Ska jag föl- ja med?” Maja: ”Mm.” (Månen)

Åter igen uppmanas Maja att öppna sig, berätta om sina känslor för att få de andra flickorna att förstå och på så sätt lösa konflikten, och åter igen är det Maja själv som förväntas vara huvudaktör i detta. Först när Maja berättar att hon redan försökt göra det som Patricia föreslår blir

hon erbjuden hjälp. Maja har anpassat sig till normen för hur konflikt- hantering ska gå till och använt sig av redskapet kommunikation på det sätt som förväntats av henne. De andra flickorna har däremot inte lyss- nat på det sätt som förväntas av dem och pedagogen tar till åtgärder för att förmå dem att lyssna på Maja.

Barn som inte av egen kraft gör försök att säga vad de tycker kan få stöd av pedagogen.

Heidi, Björn (2 år) och Pirjo sitter på golvet. Heidi leker med ett hus i plast och med tillhörande figurer. Pirjo och Björn tittar på. Björn sträcker sig efter en av Heidis figurer, den som föreställer en hund. Björn: ”Den är min. Den är min. Min. Vov-vov-vov.” Björn tar hunden och låter den hoppa runt på golvet. Heidi tittar på Björn men säger inget. Heidi: ”Ska lilla lammet in här.” Hon stoppar in lammet i huset. Pirjo: ”Heidi, du får säga till Björn om du vill.” Heidi: ”Får jag den, Björn?” Heidi tar hunden och sätter den i huset. (Kullen)

När Heidi inte själv visar tecken på att misstycka när Björn tar hunden får hon uppmaning av pedagogen att ge uttryck för vad hon vill. Att uttrycka och visa sina känslor ges alltså stor vikt. Detsamma gäller förmågan att visa intresse och förståelse för andras känslouttryck.

Elias och Max leker poliser och går in i ett av smårummen. Där sitter Hilda (2 år) i soffan. De siktar med pekfingrarna mot Hilda. Elias: ”Upp med händerna!” Max: ”Upp med händerna!” De skjuter vilt. Hilda ser rädd ut. Petra kommer: ”Är Hilda med på det?” Elias: ”Nä, hon är tju- ven.” Petra: ”Jag tror inte att Hilda förstår vad som händer här, när ni kommer in här. Hon kanske höll på att leka någonting annat.” Elias: ”Jag är chefen!” Petra: ”Ja det är okej, men Hilda var här inne och lekte.” Eli- as: ”Okej då.” Han går mot dörren. Petra: ”Vi tar ett annat rum.” (Sjövi- ken)

Genom att fråga Elias om Hilda är med i leken visar Petra att de bör ta hänsyn till vad Hilda vill. Här för Petra en dialog med Elias om hans handlande och Hildas reaktion. Det handlar om att visa hänsyn och för- ståelse för vad andra vill. Återigen handlar det om att uttrycka känslor respektive vara receptiv för andras uttryck.

Det rör sig kort sagt om att med leken och kommunikationen som medel lära unga människor samhälliga normer (Cameron, 2002). Bar- nen förväntas leka på ett sätt som speglar samhällets krav på vissa soci- al kompetenser där förmågan att kommunicera är en tongivande.