Hur framställs och värderas kung Kristian II?

I dokument Den onde dansken? (sidor 28-34)

Nedan presenteras det framkomna i de olika studerade källorna beträffande Kristian II.

6.3.1 Bilden av Kristian II i Koll på historia

Kristian II beskrivs i Koll på historia huvudsakligen i samband med Stockholms blodbad. Första gången han omnämns är genom konstaterandet om att han skrev ett brev till Kristina Gyllenstjärna där han ber henne att släppa in honom i Stockholm, mot löfte om att ingen skulle

101 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 103

102 Ljunggren & Frey-skött, 2015, s. 103

skadas eller straffas. Författarna framhåller händelsen som inledningen på Stockholms blod-bad.104 Här framstår således de första indicierna på att Kristian II ska betraktas som en falsk person och kan således kopplas till de normativa framställningarna. Därefter beskrivs händelse-förloppet av Stockholms blodbad som inleds med beskrivningar av en flera dagar lång krönings-fest. Beskrivningen av festligheterna avslutas med följande ord: ”Men festen slutade inte roligt. Kristian var fortfarande arg på dem som inte ville att Sverige skulle vara med i unionen. Nu skulle han ta en gruvlig hämnd”.105 Förloppet med rättegången utelämnas helt. Däremot fram-går det att närmare 100 människor blev avrättade under ett förlopp som upptog två dagar. Här framförs också tydliga normativa framställningar där exempelvis följande kan lyftas: ”Blodet från de halshuggna rann i grändernas rännstenar”.106 Här framgår det tydligt att genom den målande beskrivningen av avrättningarna ska eleverna komma till insikten om hur hemsk den här händelsen var. Bortsett från framställningarna av Kristian II i samband med Stockholms blodbad framkommer han inte på många andra ställen. I de övriga ställena i boken beskrivs han som motståndare till Gustav Vasa. Det framgår dock inte någon vidare information om honom. Ett tillfälle som särskilt kan lyftas här berör en illustration av vad som kan tolkas som Kristian II. Illustrationen beskriver avgränsningarna för tullområden i Öresund och Östersjön. Det ska dock framhållas att tidsmässigt bör det antas att det är Kristian IV som åsyftas. Dock nämns Kristian IV inte på något annat ställe och utifrån de förkunskaper som har getts tidigare i boken framstår likväl kopplingarna till Kristian II som mer troliga. Kartan påstås visa indelningen under slutet av 1500-talet.107 Det innebär att såväl Gustav Vasa som Kristian II inte längre var kungar i Sverige respektive Danmark. Ändock framstår de båda kungarna som symboler för de båda länderna. Här är det också värt att notera att Gustav Vasa avbildas som glad medan Kristian II avbildas som sur. Därigenom framkommer också en normativ framställning genom illustrationen där bilden av Gustav Vasa framstår som den gode i kontrast till Kristian II som framstår som den onde. Ingen stans i boken framgår det hur förhållandet var i Danmark, inklusive Skånelanden, under Kristian II, att han även blev avsatt i Danmark eller att han hade folkligt stöd efter sitt avsättande.

104 Lindström & Wahlbom, 2020, s. 14

105 Lindström & Wahlbom, 2020, s. 15

106 Lindström & Wahlbom, 2020, s. 15

Figur 5: Motsättningar mellan svenska och danska tullområden

Karta över Nordens tullområden på slutet av 1500-talet. Märk väl att såväl Gustav Vasa som vad som kan tolkas som Kristian II framstår som regenter över Sverige respektive Danmark, även om deras regenttid definitivt är slut vid den här tiden. Lägg också märke till att Gustav Vasa avbildas som glad medan Kristian avbildas som sur. (Källa: Lindström & Wahlbom, 2020, s. 46)

6.3.2 Bilden av Kristian II i Puls Historia

Kristian II nämns första gången i Puls Historia under rubriken Anfallet på Sverige och presenteras som Danmarks och Norges kung mellan åren 1513 och 1523. Här framgår också att ”Han försökte hindra att Hansan tog över all handel på Östersjön och ansträngde sig därför att hålla ihop unionen med Sverige.”108 Genom den första beskrivningen, som är att betrakta som konstaterande, framstår Kristian II i förhållandevis gott ljus som en unionsledare som strävade efter att tillgodose unionens intressen gällande handeln. På bokens föregående sida är det förklarat att efter att Sten Sture den yngre valdes till svensk riksföreståndare avsatte han den unionsvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle och förstörde hans borg.109 Där igenom blir också Kristian II:s anfall mot Sverige motiverade.

Den positiva framställningen av Kristian II blir dock snabbt överskuggad av en betydligt mer negativ framställning som framträder genom de stora beskrivningarna av Stockholms blodbad och Gustav Vasas efterföljande kamp. Här blir det förklarat att efter att Kristian II vunnit över Sten Sture och Kristina Gyllenstierna kröntes han till kung, av Gustav Trolle, även i Sverige. För att fira det hölls en stor fest men under festligheterna stängdes och låstes portarna varpå festen övergick till en rättegång. Här beskrivs också Gustav Trolles ilska över att han blev avsatt och att hans borg förstördes. Det framförs att Trolle hävdade att genom att avsätta honom hade

108 Körner & Lindberg, 2012, s. 107

de åtalade begått brott mot såväl den kristna läran som påven och därför stod anklagade för kätteri, vilket bestraffades med döden. Vidare framgår det att de anklagade försökte försvara sig genom att hänvisa till riksdagen men att Kristian II inte ville lyssna på det utan i stället tillsatte en domstol av ”lydiga präster”. Det ledde till att samtliga som avsatt Trolle dömdes till döden.110 Därefter beskrivs avrättningarna på Stortorget och det lyfts att de avrättade, tillsammans med den uppgrävde Sten Sture (framgår inte om det är den yngre eller äldre) och hans son. I det här konstaterandet är ordet kättare markerat med citattecken.111 Det markerar således också en normativ framställning av att de inte egentligen är att betrakta som kättare. I beskrivningen av avrättningen målas en tydlig visuell bild upp, exempelvis genom följande ord: ”Och blandat med novemberregnet strömmade deras blod ner genom grändernas rännstenar”. 112 Händelsen blir vidare normativt framställd genom att det uttrycks att ”mördandet fortsatte under de följande dagarna”.113 Genom bruket av ordet mördandet i stället för exempelvis avrättandet framförs det att avrättningarna inte ska betraktas som rättskipning utan ses som en orätt handling, brytande mot lagar och regler. Därigenom framstår en normativ framställning av Stockholms blodbad som en extremt fruktansvärd och rättsvidrig händelse.

Den normativt negativa bilden tydliggörs än mer under rubriken Falskhet och svek. Här finns den normativa retoriska frågan:

”Det är obegripligt att Kristina och herrarna i Sturepartiet vågade tacka ja till den danske kungens fest. Hur kunde de vara så dumma att de litade på hans löfte om förlåtelse? De gick ju rakt i fällan!”114

Här framgår det ett tydligt normativt budskap om att Kristian II är att betrakta som en svekfull person. Vidare förstärks den negativa bilden av Kristian II genom användandet av det normativt negativa öknamnet Kristian Tyrann med beskrivningen att tyrann betyder grym härskare.115

Det ges inte någon större information om hur Kristian II:s regeringstid var i Danmark, inklusive Skånelanden. Den information som framkommer är att efter att Kristian II blev avsatt i Sverige och Sverige lämnade unionen blev Kristian II också avsatt i Danmark. Några år senare försökte han återta den danska kungakronan och sattes då i fängelse. När den då regerande danska kungen Fredrik I avled uppstod ett inbördeskrig i Danmark. Här ville borgare och bönder ha tillbaka Kristian II som kung medan adeln och prästerskapet inte ville det. inbördes-kriget vanns av den senare kategorin vilket resulterade i att Kristian III blev vald till kung. Det resulterade i att adelsmännen blev ännu hårdare mot bönderna och många bönder blev liv-egna.116 Genom den här förklarande framställningen framgår det, om än implicit och vagt, en normativ framställning där Kristian II framstår som god mot danska borgare och bönder. Det ska dock påpekas att det inte ges någon förklaring till varför de danska bönderna och borgarna stöttade honom.

Sammantaget framträder en bild av att Kristian II huvudsakligen är att betrakta som en ond person. Det framgår exempelvis genom det explicita användandet av öknamnet Kristian

Tyrann.117 Det ska dock framhållas att inledningsvis presenteras han på ett mer positivt sätt och

110 Körner & Lindberg, 2012, s. 106

111 Körner & Lindberg, 2012, s. 108

112 Körner & Lindberg, 2012, s. 108

113 Körner & Lindberg, 2012, s. 108

114 Körner & Lindberg, 2012, s. 108

115 Körner & Lindberg, 2012, s. 109

116 Körner & Lindberg, 2012, s. 132–133

det framkommer också tydliga tecken på att han hade folkligt stöd i Danmark, inklusive Skånelanden.118

6.3.3 Bilden av Kristian II i Upptäck Historia

I Upptäck Historia presenteras Kristian II genom att unionskungens uppdrag och det politiska läget i unionen under 1500-talets början förklaras. I förklaringarna konstateras det först att unionskungen hade som en av sina viktigaste uppgifter att stärka de nordiska länderna mot de tyska furstendömena. Därefter konstateras det att Kristian II var unionskung under början av 1500-talet och som stöd för sitt styre placerade han ut riksföreståndare i de olika länderna. Vidare förklaras det att under den här tiden motarbetade ofta de svenska riksföreståndarna kungen för ett självständigt Sverige. Här blir bilden av det politiska läget vidare beskrivet genom synliggörandet av Sten Sture den yngres politiska ambition med att Sverige skulle gå ur unionen. Här förklaras också att det fanns stora meningsskiljaktigheter mellan de svenska stormännen och här lyfts särskilt ärkebiskop Gustav Trolle fram.119 Genom den informationen framställs också den komplexa situation som uppdraget som unionskung medförde för Kristian II. Det stärks också av att Kristian II:s anfall mot Sverige motiveras med ambitionen att hålla ihop unionen. Vidare förklaras det att Kristian II:s första anfall misslyckas vilket resulterade i att Sten Sture och det svenska riksrådet avsatte Gustav Trolle som ärkebiskop, fängslade honom och rev hans borg Stäket.120 Fram till den här punkten är framställningen av Kristian II normativt neutral och det politiska läget visar på handlingar från både Sten Stures sida och från Kristian II:s sida. Normativt framstår således Kristian II fram till den här punkten som en ledare av sin tid som utför handlingar som hans tid påkallar.

Därefter framträder en mer normativt negativ bild av Kristian II. Det ska dock framhållas att författarna fortsatt är förhållandevis neutrala i framställningarna av Kristian II. Det första indiciet på en mer negativ bild av Kristian II framkommer i samband med den förklarande framställningen av det andra anfallet mot Sverige. Den motiveras som ett svar på avsättandet av ärkebiskop Gustav Trolle. Här framkommer det att danskarna (Kristian II) och svenskarna (Sten Sture) utbytte gisslan för att trygga förhandlingsläget. Här konstateras att ”svenskarna blev lurade. Danskarna kidnappade den svenska gisslan och seglade i väg till Danmark med svenskarna”.121 Genom att tydligt markera att svenskarna blev lurade framträder här också ett första tecken på en normativ bild av Kristian II som en person som man inte kan lita på. Den här bilden kommer senare framträda ytterligare i samband med beskrivandet av Stockholms blodbad. Det framstår genom att ett tredje anfall mot Sverige, vari Sten Sture dog, och en på-följande belägring av Stockholm. Efter fyra månaders belägring kapitulerade Kristina Gyllenstierna mot löfte från Kristian II om att ingen skulle skadas. Därefter beskrivs Kristian II:s svenska kröningsfest och den påföljande rättegången, ledd av Gustav Trolle. Här konstateras det att de svenska stormännen som avsatt Gustav Trolle anklagades för kätteri. Här lyfter författarna att Kristian II förklarade att hans löften om förlåtelse endast gällde motståndet mot honom som kung och inte deras ageranden mot ärkebiskop Gustav Trolle. Därefter framförs det tydligt normativa konstaterandet ”Nu kunde Kristian II, med hjälp av Gustav Trolle, döma deras gemensamma fiender till döden”.122 Här framstår Kristian II som en hemsk ledare som inte skyr att använda kyrkans lagar för sina egna syften. Hans löfte markeras också som en lögn vilket vidare stärker bilden av honom som en opålitlig person. Det ska dock påtalas att författarna tidigare har förklarat att även den katolska kyrkan och påven intresserade sig för

118 Körner & Lindberg, 2012, s. 132

119 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 113–114

120 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 114

121 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 115

händelserna i och med att påven hade bannlyst Sten Sture för avsättandet av Gustav Trolle. Påven hade vidare beordrat Kristian II att också avsätta Sten Sture.123 Det ska dock framhållas att författarnas ovanstående förklaring endast berör Sten Sture men det öppnar upp för spekulationer gällande vad kyrkan ansåg om de andra inblandade. Författarna styrker dock framställningen av att Kristian II på förhand hade planerat avrättningarna i Stockholms blodbad för egen vinning. Det synliggörs i en reflekterande och normativ framställning där läsaren uppmanas till reflektion gällande Kristians uppsåt med rättegången och den följande avrätt-ningen.

Figur 6: Reflekterande illustration gällande Kristian II betydelse för Stockholms Blodbad

Illustrationen förmedlar tydligt det normativa budskapet att Kristian II ska betraktas som skyldig för Stockholms Blodbad. (källa: Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 116)

De följande avrättningarna under Stockholms blodbad är förhållandevis neutralt framställda. Här förklaras skillnaden mellan olika samhällsskikt och det lyfts att olika individer blev avrättade på olika sätt. Den enda normerande framställningen i samband med beskrivandet av avrättningarna är följande: ”De döda kropparna fick sedan vara kvar i flera dagar på Stortorget. Folk skulle förstå hur det gick för den som trotsade den nye kungen”.124 Här framstår bilden av Kristian II som en härskare som styrde genom skräck. Den bilden framstår vidare i en iögon-fallande textruta med rubriken En blodig eriksgata. Där framgår det att efter sin kröning ”red Kristian II sin Eriksgata genom landet och fortsatte dödandet. Efter det att han avrättat munkar i Nydala kloster blev han kallad Kristian Tyrann. Det är hans öknamn i Sverige än idag”.125

Sammantaget framträder således en i huvudsak negativ framställning av Kristian II där han framstår som en hemsk härskare. Det framträder huvudsakligen genom det selektiva urvalet som används i framställandet av honom. Dock framgår det indicier på att Kristian II inledningsvis ansträngde sig för att bevara unionen för den gemensamma motståndskraften mot de tyska furstendömena och Hansan. Även senare är framställningarna också förhållandevis neutrala, även om ovan beskrivna bild framträder. Det ska också påtalas att ingenstans i källan framgår information om hur hans regeringsperiod påverkade Danmark, inklusive Skånelanden, avsättandet i de övriga nordiska länderna eller det folkliga stöd han hade efter hans avsättande.126

123 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 115

124 Ljunggren & Frey-Skött, 2015, s. 117

6.4 Hur framställs och värderas Gustav Vasa och hans gärning, som

I dokument Den onde dansken? (sidor 28-34)