Hur kan komplexa sociala processer modelleras i en sociologisk teoretisk

Vi har redan flera gånger påmint om att diskussionen om stark AI handlar om i vilken mån AI-system kan innehålla den komplexa funktionalitet som vi menar att människans hjärna är kapabel till. Vi behöver därför ta upp en grundläggande diskussion om vilken komplexitet vi kan tänka oss att innefattas i ett socialt perspektiv på kunskapsskapande.

Det innebär att funktionalitet inte bara blir ett begrepp med vilket vi beskriver processer. Vi måste också se det som ett analysobjekt i sig. Det är i och för sig inget nytt. Begreppet har alltid hört till ett av sociologins analysobjekt och det är speciellt framträdande i den funktionalistiska teoritradition som den luhmannska sociologin hör till. Vi behöver utveckla den diskussionen genom att visa på hur den komplexa funktionaliteten kan grunda sig på kontextfaktorer istället för på faktorer som har att göra med egenskaper som kommer från tänkande människor eller människor som interagerar med varandra. För att göra detta behöver vi fördjupa hur den av Vygotsky inspirerade pedagogiken ser på hur redskap kan föra kunskap vidare. Den diskussionen för oss åter in på frågan om huruvida kunskap som förkroppsligad i den mänskliga kroppen, i.e. embodiement,

kan omformuleras som något som finns i den humanistiska kulturella kroppen, i.e environmentalism. Det betyder att vi behöver föra in element i diskussionen som handlar om att kunskapens innehåll har att göra med dess plats i en kontext och i relation till annan kunskap. Sådana element hjälper oss att se hur artefakter genom positionering kan skapa funktionalitet i kunskapsprocesserna. Diskussionen i denna avhandling förs utifrån ett perspektiv som tar fasta på att den kontext som representeras av elektroniskt lagrad litteratur förmår skapa flera nya kvaliteter genom att kontexten blir enorm till omfånget.

Betonandet av kontexternas betydelse understryker relevansen av det darwinistiska utvecklingsbiologiska perspektiv som bl.a. intresserade Vygotsky. Det är ett perspektiv som också tidigt anknöts till den funktionssociologiska traditionen. Parsons tog upp en sådan diskussion och den har förts vidare av Luhmann. Vi bör notera att utvecklingsbiologin här används som en möjlighet att förklara hur människan kan förändras.

Poängen med att anknyta till den utvecklingsbiologiska diskussionen i denna text är tvåfaldig. Den ena handlar om att den AI-kritiska sociologin, både den som utgår från MI-perspektiv och den som utgår från en kausal syn på holistiska processer, blir fast vid en uppfattning om människans kapaciteter som mer tar fasta på att se henne som en biologisk varelse än som en kulturvarelse.

Sociologins oklarhet över det sociala har sannolikt att göra med att företrädare för disciplinen idag tappar bort frågeställningen om vad som skiljer den sociala människan från den människa som bara fungerar som en biologisk organism. Det är en svårighet som återkommer i många stora frågeställningar där den ontologiska frågan ställs på sin spets. Den fråga som har mest beröring med diskussionen av AI är debatten kring sociobiologin. Likheten med AI-frågan syns i att sociobiologisk teori försöker förklara människan på annat sätt än som en skapelse av en gudomlig kraft. Den tidigaste formen av sociobiologi försökte knyta människan till mycket statiska beteenden som helt förklaras med egenskaper som har att göra med hennes biologiska utveckling. En modernare sociobiologi tonar ner biologisk utveckling och hävdar istället att människan har utvecklats genom att hon själv lyckats skapa en alltmer kvalificerad kulturell miljö. En miljö som sedan har hjälpt henne att höja sig till allt högre kulturella nivåer. Till sådana nivåer som innebär att vi har börjat tala om att människan till skillnad från djuren är en intelligent varelse. Det framstår som att vissa sociologers kritik av AI är sprungen ur en uppfattning som inte riktigt inser att man då ligger närmare att förklara människans sociala beteenden med biologiska argument istället för med kulturella argument. Ty de senare borde innebära att man inser att människans socialitet alltid varit beroende av kulturella artefakter och att det gör att frågeställningarna kring stark AI inte borde vara särdeles kontroversiella. Vi bör framhålla att detta senare perspektiv inte borde vara främmande för sociologin eftersom den sedan länge också har försökt förklara socialitet genom att knyta den till en kulturell struktur. Sådana drag finns hos både Parsons och Durkheim. Det är värt att nämna att också Marx och Engels

försökte knyta den darwinistiska utvecklingstanken till faktorer som har att göra med något som inte bara handlar om biologisk utveckling. Engels skrev till exempel 1876 en text som heter Arbetets andel i apans förvandling till människan (Engels,1965). Vi skall också nämna att en diskussion om funktionalitet sedan länge också har haft en betydelse i strategier för att utveckla samhället i progressiv riktning. Till exempel i den så kallade gillesocialism eller funktionssocialism, som var mycket inflytelserik i den engelska arbetarrörelsen i början på 1900-talet.⁶

Den andra poängen med den utvecklingsbiologiska diskussionen handlar om att en strategi som bygger på att komplexitet kommer från kulturella strukturer nödvändigtvis måste grunda den uppfattningen på en relativistisk ontologisk uppfattning om kunskapens natur. Det som skiljer den luhmannska funktionalismen från till exempel den som Parsons formulerade är just att den bygger på en uttalad relativism. Vi skall se att det är en diskussion som gör att kulturell utveckling i ett kort perspektiv kan föra med sig stor förändring. Därför behöver inte en teori om människans kapacitet bara hålla sig till den långa tidsrymd som brukar antas föregå en förändring av den mänskliga kroppens genetiska kapaciteter. Det innebär bland annat att den kapacitet som människan har, inte blir beroende av att människans hjärna måste genomgå en lång biologisk utvecklingsprocess innan den kulturella kontexten kan påverka människans intelligens. Genom att den kulturella utvecklingen leder till att redskap som AI utvecklas, kan människan lyfta sig över sina biologiska begränsningar.

Sociologins funktionalitetsbegrepp grundar sig på Durkheims funktionssociologi och har utvecklats av Talcott Parsons. Det är ofta svårt att skilja mellan kausala och funktionella processer hos Parsons och Durkheim eftersom bägges teorier bygger på en realistisk ontologi. Därför kopplas funktionalitet hos dem snarare till stabilitet än komplexitet. Luhmanns funktionalism bygger däremot på en relativistisk position, samtidigt som han är mycket noga med att göra en skillnad mellan funktionella processer och kausala processer. Bägge dessa inslag gör att man kan hävda att det faktisk är en stor skillnad mellan Luhmann och Parsons.

Parsons använder funktionsbegreppet för att se hur givna strukturer fungerar.

Därför benämns Parsons funktionalism structural functionalism. Luhmann är mindre intresserad av givna strukturers funktioner och vänder på det teoretiska perspektivet. Istället söker han efter alternativa lösningar på problem. Det grundläggande antagandet handlar om att det finns alternativa lösningar på nästan alla problem än de som redan valts. Lösningar som leder till att vi ser nya möjligheter vilka leder till att systemen hela tiden förändras. Detta leder till att Luhmann benämner sin egen funktionalism som en functional structuralism (International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences:s.5851). Luhmann ersätter Parsons kausalfunktionalism med det som han kallar

6 Se till exempel G.D.H. Coles böcker, Guild Socialism Restated (1920a) och Social Theory (1920b).

ekvivalensfunktionalism. Luhmanns funktionalism handlar därför inte om kausala relationer utan om sammanhang mellan problem och lösningar på problem. Detta öppnar för alternativa lösningar på det ursprungliga problemet. På så sätt blir världens komplexitet den yttersta utgångspunkten för den funktionella analysen (Nassehi&Kneer,1997:42-44).

Det viktiga är att relativismen i Luhmanns teori är det som skapar grunden för komplexiteten i de funktionella processerna. Det är i sin tur något som just gör att vi behöver skilja mellan två typer av funktionalitet. Alltså mellan den brutala eller deterministiska funktionalitet som kausala teorier uppfattar att funktionalitet handlar om. Och något som framstår som mer finstämda funktionella processer som inte är determinerande och som fungerar just därför att samhällets differentiering skapar en ständig möjlighet till ompositionerande aktivitet. Vi kommer att se att diskussionen om stark AI handlar just om huruvida programmen måste fungera kausalt därför att programmen inte kan förändra sin kod eller om vi kan baka in en sådan finstämd funktionalitet i processerna att programmen får en chans att förändra sina koder. Endast den senare är förenlig med DAI.

Funktionalitet brukar också kopplas samman med att något skall vara användbart eller avsiktligt skapat för att tillfredställa ett visst behov. King och Tornhill tar upp en diskussion om hur Luhmanns funktionsbegrepp skiljer sig från den som finns hos antropologer som Malinowski och Radcliffe-Brown. Luhmanns funktionsbegrepp är, liksom hos Parsons, mycket knutet till en förmåga att upprätthålla vissa grundfunktioner. King och Tornhill framhåller att Luhmann menar att utvecklingen av samhällets delsystem inte har skett på ett avsiktligt eller rationellt sätt. Istället handlar det om den process där informationen utväljs och ges mening i en kommunikation. Samhällets funktionella system blir ”funktionellt” i samma stund som andra kommunikativa system blir beroende av deras kommunikation. System blir funktionella bara i den mån de förmår organisera kommunikationer och dela upp dem på sätt som gör att andra kommunikativa system kan använda dem. På så sätt representerar funktionalitet inte några ideala tillstånd (King&Thornhill,2003:9-11). King och Tornhill beskriver skillnaden mellan Luhmanns och några av hans föregångare:

Although Durkheim’s concept of division of labour and Talcott Parsons’s action systems, Weber’s theory of rationalization and Arnold Gehlen’s account of technology are influences on Luhmann’s ideas, Luhmann’s method of functional analysis is far removed from any of these theorists. He sees, as already stated, functionally differentiated subsystems as organizing not labour divisions or social action, but meaning. Socially differentiated systems in their production of communications transform information into meaning, and without their operations meaning, and so society, could not exist. But more than that, each has its specific function in relation to the organization of meaning for society (King&Thornhill,2003:11).

I AI-diskussionen brukar anföras att AI inte kan omfatta det som inte är formaliserat. Den sociolog som kommer närmast att formulera detta som en kritik av AI är Harry Collins som (i samarbete med Martin Kusch) skrivit boken The Shape of Actions (Collins&Kusch,1998). Sven-Eric Liedman tar i boken Ett oändligt äventyr upp det som Collins och Kusch skriver.

Liedman framhåller att de där skiljer mellan mimeomorfa och polymorfa handlingar. De förra är efterliknande och kan utföras av både maskiner och människor, medan polymorfa handlingar är varierade på ett sätt som de maskinmässiga aldrig kan vara. I de polymorfa handlingarna skapas variationerna i samspelet mellan människor. De är socialt inbäddade i en mängd människors sammanlagda handlingar. Vad en människa gör är beroende av vad andra gör samtidigt. Dock betonar Collins och Kusch också att de polymorfa handlingarna samtidigt inramas och begränsas av sociala institutioner och konventioner (Liedman,2001:142).

Den fråga som uppstår är om det inte är rimligare att dessa sociala institutioner och konventioner framför allt representerar en socialitet som begränsar kunskapsprocesserna. Collins talar om att de sociala institutionerna på något sätt påverkar de polymorfa handlingarna. På så sätt anger han att det är egenskaper i institutionerna som skapar förutsättningarna för det polymorfa.

Collins bör tala emot sig själv eftersom det sociala inte borde ha den förmågan om det bara avspeglade handlingar som människorna tidigare utfört på så sätt att det avspeglar sig i institutioner och konventioner. Sådant borde istället synas som formalisering. Det polyforma borde istället vara något som får sin funktionalitet via den sociala kommunikationen.