Naturvårdsverket har prioriterat prövningsärenden bland annat om täkter för naturgrus. I målet om en naturgrustäkt i Bondestorp användes MB:s stoppregel för naturgrustäkter (9:6f) för att neka tillstånd till täkt med hän- visning till skyddet för grundvatten67. Förlängning av grustäkt har dock i
andra sammanhang beviljats även då den varit belägen inom råvattentäkt men då ersättningsmaterial ansetts saknas och verksamheten bedömts kunna bedrivas utan risk för påverkan på grundvatten försörjningen68.
Vad kan göra att tillståndsprocessen fungerar bättre?
Dagens krav på tillståndsplikt och att tillstånd nekas om grundvatten som kan användas för dricksvatten hotas borde täcka in och reglera den del av problemet för uppfyllande av miljömåls preciseringen som berör lokalisering av täkter. Det som inte klaras är redan öppnade täkter som haft stöd av äldre tillstånd, men till skillnad från många andra typer av tillstånd är täkt-tillstånd tidsbegränsade vilket åtminstone gör att täkter som inte uttömts kan bevaras. Att SGU trots detta bedömer att preciseringen inte uppfylls i den delen kan bero på att myndigheten sätter normen för skydd högre än miljödomstolarna, eller att det faktiska utfallet ger ett genomförandeunderskott i form av dålig efterlevnad av beslut. I det senare fallet kan ökad tillsyn troligen hjälpa.
Skulle en skarpare ordning krävas för täkt-tillstånd av naturgrus är modellen med generellt förbud mot all exploatering av naturgrus och möjlighet att få dispens på samma sätt som med markavvattning i områden med förbud en möjlighet.
67 Naturvårdsverket, 2020f
Slutsats
Preciseringen ansluter på ett tydligt sätt till miljöbalkens system för tillstånds- plikt genom att det är en typ av MB-tillstånd som reglerar påverkande verk- samheter. Därför är det extra intressant att preciseringen trots detta inte anses klaras i det hänseendet. Detta beror antingen på att senaste ändringen av till- ståndsprocesserna tar mer tid att ge resultat, att domstolarna tolkar skydds- reglerna som mindre ambitiösa än det som preciseringen uttrycker trots att det ser ut att mena samma nivå, eller att det finns ett genomförandeunderskott i efterlevnaden av reglerna vilket bör åtgärdas med tillsyn.
4.3.2.6 INGEN ÖVERGÖDNING – PRECISERINGAR OM PÅVERKAN PÅ HAVET SAMT TILLSTÅND I SJÖAR, VATTENDRAG, KUSTVATTEN OCH GRUNDVATTEN
Preciseringen för påverkan på havet innebär att den samlade tillförseln av kväve- och fosforbelastningen till haven kring Sverige ska klara gränserna i internationella överenskommelser (HELCOM och OSPAR). Tillståndet i övrigt vatten har preciseringen att klara vattenförvaltnings förordningens krav på god status avseende näringsämnen. Båda preciseringarna speglar alltså förhållanden som också är direkt rättsligt reglerat.
Enligt senaste utvärderingen av tillförseln av näringsämnen till haven är det främst i havsbassängerna Bottenviken och Egentliga Östersjön som till- förseln är större än det så kallade belastningstaket.69 För Egentliga Östersjön
är de kommunala avloppsreningsverken den största källan till kväveutsläpp efter jordbruket som står för halva påverkan. Även fosforutsläppen till Egent- liga Östersjön sker främst från jordbruk och kommunala avloppsrenings verk, men även små avloppsanläggningar bidrar med nästa lika mycket som de kommunala reningsverken. Till Bottenviken är det främst industrin som släpper ut fosfor, följt av de kommunala reningsverken.70
För sjöar och vattendrag är påverkansfaktorerna snarlika även om jordbruk och små avlopp dominerar mer.
I den fördjupade utvärderingen pekas särskilt två styrmedel ut som centrala för arbetet med miljökvalitetsmålet Ingen övergödning: vattenförvaltningens
åtgärdsprogram samt åtgärdsprogrammet för havsmiljön. Dessa åtgärdspro- gram riktar sig till centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner, vilka har ansvaret att se till att miljökvalitetsnormerna för vatten följs (MB 5:3). Programmen handlar om att vidta administrativa åtgärder, som att utveckla eller använda olika styrmedel, eller ändrade föreskrifter, framtagande av väg- ledning, förstärkt tillsyn eller utvecklad tillståndsprövning, fysisk planering och rådgivning. När dessa administrativa åtgärder omsätts i praktiken så leder de till regeländringar för enskilda, som till exempel att små avloppsan- läggningar ansluts till det kommunala avloppsnätet, nya utsläppsvillkor för en verksamhet, ändrad spridning av gödsel eller plantering av en ny skydds-
69 Havs- och Vattenmyndigheten, 2019. s 13 70 Havs- och Vattenmyndigheten, 2019. s 15
zon längs med ett vattendrag. Slutsatserna kring styrmedlens effektivitet beto- nar främst brister i att finansiera åtgärder, men även att åtgärdsprogrammen inte omfattar åtgärder som direkt berör enskilda aktörer, eller enbart tar upp utredande åtgärder.71
Vilka verksamhetskategorier?
De kategorier för utsläpp som redovisas i den fördjupade utvärderingen visar på att jordbruk, hygge, dagvatten, små avloppsanläggningar, kommunala reningsverk, industrier och fiskodlingar är huvudsakliga antropogena källor. Jordbruk och små avlopp dominerar för sjöar och vattendrag. Av dessa är jordbruk, små avloppsanläggningar, reningsverk, industrier och fiskodlingar tillståndspliktiga helt eller delvis.
För spridning av näringsämnen från jordbruket är hanteringen av stall- gödsel från större djurbesättningar viktig och just större djurbesättningar kräver tillstånd enligt miljöprövnings förordningen kapitel 2. Små avlopp är tillståndspliktiga enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd § 13. Större reningsverk är tillståndspliktiga enligt miljö- prövnings förordningen kapitel 28. Den industri som främst bidrar med fosfor till havs bassängen Bottenviken är pappers- och massaindustrin som är tillståndspliktig enligt miljöprövnings förordningen kapitel 9. Fiskodlingar är även de tillståndspliktiga, enligt miljöprövningsförordningen kapitel 3, om de använder över en viss mängd foder. Som beskrevs ovan är den största påverkan på måluppfyllelsen jordbruk/djurbesättningar i avrinningsområdet till Egentliga Östersjön, kommunala reningsverk och små avlopp i avrinnings- områdena Egentliga Östersjön och Bottenviken, samt pappers- och massa- industrier i avrinningsområdet till Bottenviken. Dessa fyra typer av till stånds pliktiga verksamheter står för runt 80% av den antropogena tillförseln i de två havsområdena.