Allt som kommer in i våra hem kommer med tiden att bli avfall.
Maten som vi köper i butiken innehåller förpackningar. Skal som vi tar bort och rester som vi inte äter blir avfall. Till våra hem köper vi tyger, möbler etc som går sönder eller som vi tröttnar på och därför blir avfall.
Avfallet kan, beroende på material, storlek och karaktär, hänföras till flera olika avfallskategorier, som ska hanteras på olika sätt och med olika aktörer som ansvariga. Gränsdragningen mellan olika kategorier är ofta svår att göra. Detta innebär svårigheter vid sortering. Ibland får det också till följd att ansvaret för avfallet är otydligt.
Avfall finns sedan 1999 definierat i 15 kap 1 § miljöbalken. Defini-tionen överensstämmer med den definition som anges i EU:s ram-direktiv för avfall12. Avfall definieras enligt detta direktiv som:
Varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig med…
Avfallsdefinitionen innebär att även sådant som i dagligt tal inte be-traktas som avfall, t.ex. skrotbilar, tidningspapper och överblivna sten-massor, är avfall i lagens mening. Avfall kan ju ha ekonomiskt värde, till exempel som råvara för träskiveindustrin, begagnade reservdelar, råvara för pappersindustrin och fyllnadsmaterial i vägar.
Avfall måste hanteras. Med hantering av avfall avses i
avfallsför-121975/442EG, ändrat 1991/156/EG
ordningen insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.
Med bortskaffande avses bland annat deponering. Det som berör hushållen direkt är insamlingsdelen, men indirekt berörs de också av regler om transporter, återvinning och bortskaffande. Fastighetsägaren har inga lagliga skyldigheter att hantera hushållsavfall. Däremot kan de i vissa fall ha skyldighet att tillhandahålla utrymmen för hantering av avfall. Vi återkommer till frågan om ansvarfördelningen i följande avsnitt.
Hushållsavfall
Vad som utgör hushållsavfall framgår av miljöbalken 15 kap 2 § där det sägs: “Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.” Exempel på hushålls-avfall är soppåsen från köket, torrsopor, latrin, slam från slamavskiljare, skrymmande avfall (möbler mm), läkemedelsrester, oljerester etc.
Med ”jämförligt avfall” menas avfall från industrier, affärer och likartade verksamheter som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Det kan vara avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.
Med grovavfall avses sådant hushållsavfall som är skrymmande och inte ryms i en soppåse. Det kan vara gamla möbler som blir över efter en flyttning eller förpackningsmaterial till nya möbler. Det kan också vara en gammal TV eller andra större elektriska och elektroniska produkter. Enligt lag ska detta sorteras på olika sätt av hushållen13.
Vi anser att det utifrån ett fastighetsägarperspektiv är lämpligt att dela in hushållsavfallet efter sin karaktär i farligt avfall, bränn-bart avfall och icke brännbränn-bart avfall enligt följande:
13jfr avsnitt 4.4
Farligt avfall
Farligt avfall är skadligt för miljön och vår hälsa och måste därför samlas in och tas om hand på rätt sätt.
Farligt avfall definieras genom en uppräkning av farliga egenskaper i avfallsförordningen14. Vi har fört hit ytterligare några avfallskategorier, till exempel riskavfall från sjukvården. Men begreppet farligt avfall är otydligt och omfattar sannolikt en del ämnen som inte är särskilt farliga för miljön. Hur den enskilde konsumenten ska kunna veta om hans avfall utgör farligt avfall är ett problem.
Exempel på farligt avfall hos hushåll i flerfamiljshus är
> Batterier
> Bränslen och oljeprodukter
> Målarfärg, lack och lim
> Produkter med kvicksilver och andra tungmetaller
> Frätande ämnen
> Gifter och bekämpningsmedel
> Starka rengöringsmedel
> Kyl- och frysskåp
> Elektroniskt och elektriskt avfall
> Riskavfall (avfall från hemsjukvården)
> Radioaktivt avfall, till exempel vissa brandvarnare
Miljöstationer är det vanligaste systemet för insamling av hushållens farliga avfall. De finns vanligen vid avfallsanläggningar och bemannade återvinningscentraler, men kan även vara placerade vid bensinstatio-ner, lanthandlare och stormarknader. Andra sätt att samla in hushål-lens farliga avfall är batteriholkar, röda boxar och miljöbilar. I
Stock-14bilaga 2 och 3 till avfallsförordningen (SFS 2001:1063)
holms kommun finns ett antal miljöstationer, som huvudsakligen ligger vid bensinstationer. Det betyder att det finns ganska få miljö-stationer i innerstaden. Det finns även miljömiljö-stationer vid de tre åter-vinningscentralerna.
I genomsnitt lämnas 2 kilo farligt avfall in per person och år i Sverige.
Det finns särskilda bestämmelser för transport av farligt avfall som innebär att det bara får transporteras av den som har särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Farligt avfall bör inte mellanlagras i bostadsfastigheter.
Grovsoprum, som är tillgängliga för alla boende, bör alltså inte an-vändas för insamling av farligt avfall.
Kommunerna har ansvaret för det farliga avfallet. I Stockholm finns för få insamlingsställen för miljöfarligt avfall.
Brännbart avfall
Att ta tillvara den energi som finns i avfallet genom förbränning är den vanligaste metoden för behandling av hushållsavfall i Sverige idag.
Cirka 40 procent av hushållsavfallet tas tillvara på detta sätt. Värmen från förbränning av avfall täcker ungefär 10 procent av det totala fjärr-värmebehovet i Sverige. Förbränning av avfall är alltså en viktig energi-källa i Sverige.
Brännbart avfall är av mycket varierat slag. Några exempel:
• Plast finns i många olika former. Hushållen får in en mängd förpackningar i plast. Enligt särskilda bestämmelser ska hushållen sortera ut förpacknings-plasten och förvara den för sig. All annan plast utgör en brännbar del av hushållsavfallet.
• Wellpapp och kartong är brännbart material. Men har det kommit till hushållet som förpackning, till exempel för mjölk eller skor ska det enligt lag sorteras ut och hanteras för sig. Om det kommit till hushållet på annat sätt än som förpackning ska det behandlas som brännbart material.
• Organiskt avfall är brännbart. Exempel på organiskt avfall är matrester och växtavfall, till exempel vissna krukväxter.
• Tidningar ska sorteras ut av konsumenten och insamlas av producenten, i detta fall Pressretur AB. Pappret går i retur till pappersbruken som råvara för nytt papper. Under många år har det inte funnits några svårigheter att avsätta returpappret varför konsumentvänliga system för insamling av papper etablerats. Tyvärr kommer dessa i vissa fall i strid med brandmyndigheternas tillsyn av fastigheternas brandskydd.
Hushållen har ingen skyldighet att sortera ut textilier men det sker ofta ändå. Det finns en etablerad marknad för insamling och återvin-ning av textilier, främst kläder. Om konsumenten inte sorterar ut textilavfall är det en del i det brännbara blandavfallet.
Icke brännbart avfall
Det avfall som inte kan brännas är endast en mindre del av hushålls-avfallet. Även delar av det icke brännbara avfallet kan återvinnas. Åter-stoden, restfraktionen, efter en sådan utsortering kommer att hamna på deponi. Miljömålet är att denna rest ska bli så liten som möjligt.
För hushållen är det ofta svårt att bedöma om avfallet är brännbart eller ej. En resårmadrass ser brännbar ut eftersom den är klädd i tyg.
Ur avfallssynvinkel består den emellertid främst av stålfjädrar varför den inte är brännbar.
Metall i form av konservburkar är en relativt stor del av det icke brännbara hushållsavfallet. Konservburkarna är förpackningar och ska enligt särskilda bestämmelser sorteras ut av hushållen och hanteras som en särskild avfallsfraktion. Annan metall ska i några kommuner hanteras som egen fraktion..
Det bör nämnas att metall på ett enkelt sätt kan sorteras ut och återvinnas vid centrala återvinningsanläggningar. Kravet på hushållen att sortera metall i flera fraktioner är därför diskutabel.
Brist på överskådlighet
Vår genomgång ovan är inte komplett utan vill endast ge en bild av komplexiteten i de regler som styr hanteringen av hushållsavfallet.
Regelsystemet är svårtillgängligt och uppdelat i ett stort antal för-fattningar av olika dignitet. Bristen på överskådlighet sammanhäng-er också med att definitionsammanhäng-erna av de olika avfallsslagen är otydliga och svåra att tillämpa. Varje kommun bestämmer dessutom över
”sitt” hushållsavfall. Samordning mellan kommunerna saknas.
Bristerna i överskådligheten har negativa effekter. Svårigheterna att diskutera avfallsfrågorna ökar. Möjligheterna att åstadkomma reformer minskar. Informationsinsatserna till konsumenterna försvå-ras och slutresultatet – en fungerande avfallshantering – blir sämre än det borde vara.
Problemet blir än större av att ansvaret för hushållsavfallet är uppdelat på flera olika aktörer med oklara gränser. Detta problem behandlas i följande avsnitt.