Föreställningen I skapandets öga domineras av musik och sång. Den sätts ock-så fram, i Artistens kalendarium, som en konsert/föreställning. Jag och Helga Krook kommer att stå för de renodlat litterära, upplästa, bidragen. Opera, visa, experimentell psalmsång, elektronisk och improviserad musik samt ett band-stycke utgör andra inslag i programmet. En fråga som anmäler sig omgående är naturligtvis vad den kontexten gör med uppläsningen. Varje deltagare får max hålla på i tio minuter.
381 Wenzer beskriver något liknande. Han skriver: ”Av någon anledning går låtarna all-tid mycket snabbare live än i replokalen eller studion, i alla fall de partier som redan är snabba – hastigheten känns som att den blir en egen kraft i sig, där för att accelerera och multiplicera sig själv genom våra kroppar”. Wenzer, a.a., sid. 93.
Jag beslutade mig för att göra ett urval som bestäms av en dura-tion på nio minuter. Nio, nine, neun, neuf. Återigen får en timer signalera framträdandets slut, men den kommer den här gången att ha en mindre aktiv roll i selektionen då ett ganska bestämt dikturval gjorts på förhand. Dagen innan konserten/uppläsningen läser jag igenom det material som föreligger och gör en utsortering som siktar på cirka nio minuter. Det blir, visar det sig, sammanlagt 16 dikter, där de två, tre sista endast kommer att läsas om min uppläsning återigen bestäms av ett ”för högt” lästempo. Om jag trots denna ”säkring” ändå läst igenom hela det framtagna materialet innan klockan ljuder får jag under tystnad – som ett slags straff – invänta slutsignalen. Jag läser: ”Alla lägre organismer ansåg man däremot uppkomma genom s. k. uralstring, en fortlöpande nybildning ur död materia (man trodde t. ex. att havssanden alstrade musslor och att flugor uppstod ur djurkadaver)”.382 Jag valde ut de dik-ter jag för dagen uppfattade som de bästa. De som därmed också skulle kunna generera den bästa uppläsningen. På så vis erkänner jag, åtminstone indirekt, de kriterier flera av poeterna i boken Poets on Stage stipulerade, även om jag för egen del har mycket svårt att differentiera dikter som fungerar bra i tryck (på papper) från dikter som fungerar bra att läsa högt inför publik. För mig fungerar en dikt, som jag uppfattar som bra på pappret, i allmänhet också bra att realisera vokalt. En ”bra dikt” tycks på så vis vara en dikt som globalt klarar sig bra. Den fungerar helt enkelt i flera olika realiseringssformer. Och frågan man här bör ställa sig är om detta faktum kan ses som ett möjligen omedve-tet hänsynstagande till den nya uppläsnings-kulturens krav? Är det Bernsteins ”spöke” som varit med och format hur mina dikter gestaltar sig då de framförs vokalt?383 ”Kommer du ihåg det döda, delvis förmultnade, delvis av andra djur uppätna rådjuret, som vi hittade i hagen, bakom lagårdslängan?”
382 ”Liv 1”, Combi Visuell.
383 Se ovan kapitel 1:1:3. Noterbart är att i princip ingen av de poeter som svarat på min enkät säger sig ha uppläsningssituationen med i beräkningen i skrivandet av dikten.
Länge skriade jag ”med åsnorna”. Kanske bör man, i Friedrich Kitt-lers efterföljd, uppfatta den institutionaliserade författaruppläsningen, med tillhörande scenrum, publik, mikrofoner, kablar och mer eller mindre avancerade ljudanläggningar, som ytterligare en mediering av ”själens röst”. Och den självklara följdeffekten blir då, om man bekänner sig till Kittlers tro, en djupgående förändring av poesins sätt att framträda. Kanske kan man till och med tala om att skrivandets förlorade surrogatsinnlighet, via en komplicerad omväg, en omkoppling, gör sin comeback i denna nya och på många vis paradoxala gestalt. Optikens, akustikens och skrift ens, sedan 1880-talets medi-a gestalt. Optikens, akustikens och skriftens, sedan 1880-talets medi-arevolution, separerade dataflöden, får i och med den allt viktigare författar-uppläsningen, ytterligare en ny sammankoppling. Och spörsmålet blir om den – den faktiska (om än via mikrofon, kabel, ljudanläggning förmedlade) rösten – kan göra något åt ”denna differentierings faktum”. Eller står vi bara inför yt-terligare ett ”styrande program”, som så att säga skall inta sin specifika plats i förmedlingen av själens röst.384 ”Tänk er filter på filter tills det helt försvinner. / Tills rösterna upphör och helt försvinner.”385 Är det jag som har skrivit det som jag läser? Är det jag som läser det som jag (möjligen) har skrivit?
Under urvalsprocessen inför läsningen den 9/3 införde jag två ändringar med tuschpenna i manuskripten. Jag kände också ett tilltagande behov av att åter stiga in i texten och där genomföra eventuella revideringar och förbätt-ringar. Detta faktum torde man se som ett tecken på att uppläsningarna, och arbetet inför och efter uppläsningarna, re-aktualiserat mitt förhållande till dik-terna. Och tvärtom. Dikterna har åter öppnat sig för arbete.
Jag läser: ”Encelliga organismer började slå sig samman till kolonier”.386
Den situation som uppstår då jag i detta arbete så uppenbart skriver in mig själv och min egen konstnärliga praktik i det som studeras kan sägas vara ett 384 Kittler, ”Grammofon, film, skrivmaskin”, sid. 43-49.
385 ”Dikt för vocoder”, Nyberg, Fredrik, Det blir inte rättvist bara för att båda blundar, Norstedts 2006, sid. 65.
assemblage av en specifik typ.387 Denna ”sammansättning”, som då åtminstone torde bestå av jaget (subjektet), dikten, framförandet av dikten och av det rum (med allt vad det innebär) där dikten framförs, upprättar sammantaget en täm-ligen porös konstruktion, där min multipla identitet läcker in i det på samma vis multipla studiematerialet. Och tvärt om. Detta kluster skapar det som Wen-zer (och Deleuze/Guattari) kallar en abstrakt- eller estetisk maskin. Det handlar om en ”deltagande observation” i vilken poeten/forskaren kan ”utforska vad som kan sägas utifrån en subjektiv position i ett vetenskapligt assemblage utan att falla hän till introspektion”.388 Det är således en maskin som runt halv åtta, tisdagen den 9/3, kliver upp på den lilla fyrkantiga scenen i den så kallade Ensemblesalen på Artisten i Göteborg. ”En maskin är vad som helst som kan släppa fram eller stänga av ett flöde.”389 Salen är för stor för den praktik som just nu befolkar den. Maskinen omkonstrueras (utifrån de nya inställningar och premisser varje specifikt framträdande tillför och kräver) ständigt. De framträ-danden MonoMono våren 2010 gjorde tillsammans med Per Ekblad (slagverk), My Hellgren (cello) och Emilia Wareborn (viola) skapade på så vis en ”musik-, ljud- och uppläsningsmaskin” som så att säga i flera omgångar och på flera olika nivåer inneslöt den i sig ständigt föränderliga ”diktuppläsningsmaskinen”, som vi skulle kunna döpa till Fredrik Nyberg, i ett större skal. Resultatet blev en maskin som koncipieras av ett ökat antal begärsproducerande kopplingar.
*
387 I sin avhandling om independentscenen i Göteborg stipulerar etnologen Jakob Wenzer närvaron av ett assemblage som påminner om det som upprättas i mitt projekt. Wenzer skriver: ”Forskaren måste ju också betraktas som ingående i samma assemblage som det som studeras; hon har ingen privilegierad utifrånposition från vilken allting är tydligt”. Wenzer, a.a., sid. 22.
388 Ibid., sid. 28. 389 Ibid., sid. 96.
Det är mer publik än vad jag hade väntat mig i lokalen. Min uppläsning fö-regicks av att Kim Hedås bandstycke Raivadiado framfördes. Scenen förblev tom. Efter framförandet gick Kim fram och tackade för applåderna. Stycket Raivadiado består bland annat av att ett vokalt material som hämtats från en uppsättning av August Strindbergs drama Dödsdansen spelas upp baklänges. I ljuset av den ”händelsen” innebar min läsning en återgång till en situation i vilken språkljuden återigen blev avläsbara på ett för oss mer bekant vis. Orden och språkljuden trädde åter in i sin välbekanta, konventionella och symboli-serande, loop.390 Och vi ställdes samtidigt och återigen i en situation där en avsändarinstans var lätt att lokalisera i rummet. Jag läser: ”Det är bara ca 5% som möter en ’naturlig’ död med ett stilla insomnande på ålderns höst”.391 Om de tidigare framförandeakterna av material ur Att bli ved präglats av ett rela-tivt högt lästempo var det nu avsevärt lägre. Jag tror att det i första hand var pauserna mellan de olika stroferna som markerades, som betonades, på ett in-tensivare vis. Jag fann av någon anledning ro i de av tystnad präglade pauserna som utgör avgörande moment i dikterna. Jag ville stanna där. Ole Lützow-Holm beskrev läsningen (möjligen skämtsamt) som ”lite seg”. Timern, som denna gång alltså var inställd på nio minuter, placerade jag på golvet framför mig. Jag kunde överhuvudtaget inte följa nedräkningen. Jag kunde inte tänka: ”Nu är det en minut och 23 sekunder kvar”. Jag kunde inte i stunden, uti-390 Noterbart är att språkljud som framförs baklänges, som i fallet Raivadiado, processas på i princip samma vis av hjärnan som all annan språklig information. Roman Jakobson och Linda R. Waugh skriver att forskning ”have proved the privileged position of the right ear and correspondingly of the left (dominant) hemisphere of the brain for perception of speech sounds within real, meaningful words, synthetic nonsense syllables, and even in speech played backwards”. Vänster öra som korresponderar med höger hjärnhalva träder på motsvarande vis i tjänst då vi ställs inför all annan typ av akustisk stimuli såsom musik, gråt, skratt och oljud. På så vis blev övergången, tänker jag mig, från Hedås stycke till min uppläsning möjligen mindre dramatisk ur ett åhörarperspektiv. Jakobson & Waugh, a.a., sid. 34.
från timerns exakthet, temporalt ordna uppläsningen. Timern blir på så vis en viktig beståndsdel i den diktuppläsningsmaskin läsandet av dikten definierar. Slutsignalen ljöd mitt i den strof som inleds med raden ”Om man trampar på en överkörd groda” (se Att bli ved, sid. 26). Det fick till följd att läsningen avbröts mitt i ett av diktmassans dittills kanske mest intensiva skeden. Och jag fick tacka för mig och lämna scenen. Länge bräkte jag ”med fåren”.
Läsningen kändes på det hela taget bra. Framförandet – tillsammans med det Helga Krook genomförde någon timma senare – blev, tänker jag, i konsertens speciella kontext i hög grad en representant för den speciella fram-trädelseform en poesiuppläsning kan sägas vara. På så vis kom likheterna framför skillnaderna, mellan min och Helgas läsning, att framträda med en större pregnans än vanligt. En poesiuppläsning är ett slags refräng. En upprep-ning som i sig alltid är en upprepupprep-ning av skillnader.392 Man kan i de flesta fall på ett ganska oproblematiskt sätt identifiera en poesiuppläsning, och detta trots att den aldrig kan inträffa två gånger. ”Kommer du ihåg hur ditt begär tidigare har sett ut?” Mina föräldrar satt (de utgjorde en del av assemblaget) i publiken.