i detta skede av konflikten vid den nilssonska fabriken spelar tidningen Arbetet i egenskap av partipolitiskt organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö en utomordentligt viktig legitimerande/dele- gitimerande roll, både med avseende på konflikten som sådan och det kollektivt utövade våld som under sommaren och hösten 1926 präg- lade den konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna, de strej- kande och de senares sympatisörer. Arbetets skildringar av strejkbrytare visar tydligt på de identitetsskapande processer där arbetarpartens offi- ciella kulturella karta mejslas ut genom att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem”. det handlar om en andrefiering. Samtidigt måste en viss försiktighet tillämpas här. identiteter är inte alltid tydligt avgrän- sade. della Porta och diani skriver angående kollektiva identiteter:
in speaking of identity we are not referring to an autonomous object, nor to property of social ac- tors; we mean, rather, the process by which social actors recognize themselves – and are recognized by other actors – as part of broader groupings, and develop emotional attachments to them. These ‘groupings’ need not be defined in refer- ence to specific social traits such as class, gender, ethnicity, sexual orientation, or the like, nor in reference to specific organizations (although they often get defined in those terms). Collective iden- tities may also be based on shared orientations, values, attitudes, world-views, and lifestyles, as well as on experiences of action […].”198
identitetsskapande processer kan sägas utgöra en integrerad del av konfliktens kamp om tolkningsföreträde. att som kollektiv aktör ha den kulturella makten att kunna organisera skillnader utifrån officiella kulturella kartor menar Sewell vara ett tydligt utmärkande drag för institutionella maktcentra.199 På samma sätt slår della Porta och diani fast att ”[t]he power to impose negative and stigmatized definitions of the identity of other groups constitutes, in fact, a fundamental mecha- nism of social domination”.200 utifrån den socialdemokratiska arbetar- rörelsens officiella kulturella karta utgör klass utan tvekan den klart avgörande identitetsgrunden. Och utifrån klass som identitetsgrund organiseras således skillnader mellan ”vi” och ”dem”. men det hela kompliceras omgående genom att det i den socialdemokratiska offici- ella kulturella kartan utövas makt utifrån ett betydligt större spektrum än som innefattas i klass som identitetsgrund. makt utövas som bekant i flerpolära spänningsfält. även klass som identitetsgrund blir således snabbt problematiskt när den socialdemokratiska arbetarrörelsens of- ficiella kulturella karta i lika hög grad organiserar skillnader inom arbetarklassen som mellan arbetarklass och borgarklass. Som diskus- sionen av strejkbrytarna vid a. W. nilssons redan visat utgör etnicitet en sådan identitetsgrund utifrån vilken skillnad organiseras. Strejk- brytarna sägs inte bara vara dåliga arbetare, de är även utbölingar och ännu hellre utlänningar. identiteter är således omstridda och kollektiva aktörers förmåga att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem” uti- från officiella kulturella kartor är i grund och botten kopplat till deras förmåga att utöva kulturell makt.
att organisera skillnader handlar om att göra gränsdragningar. Varje gång Arbetet såsom en del av den socialdemokratiska arbetarrörelsen uttalar sig om konflikten vid a. W. nilssons fabriker handlar det om en organisering av skillnaderna mellan ett ”vi” med utgångspunkt i arbetarparten och ett ”dem” med utgångspunkt i arbetsgivarparten utifrån ett sådant institutionellt maktcentrums officiella kulturella karta. de kollektivt interagerande aktörer som utifrån detta perspektiv framför allt återfinns i den omedelbara stridslinjen och därmed utgör ett centralt inslag i Arbetets uttalanden är således strejkbrytarna och de
199 Sewell, 2005, s 168-174.
strejkande. Vid organisering av skillnader är två aspekter avgörande, dels ett ”vi”, dels ett ”dem”. mcadam, tarrow och tilly menar att re- lationerna mellan kollektivt interagerande aktörer i en konflikt utifrån ett identitetsperspektiv utgörs av fyra avgörande analytiska delmoment: 1) en gränsdragning som separerar ”vi” från ”dem”. 2) relationer inom denna gränsdragning. 3) relationer över denna gränsdragning. 4) delade förståelser om både gränsdragningen och dess relationer.201 de menar vidare att ett antal mekanismer är av central analytisk betydelse i dessa relationer: tillägnelse, tillskrivning, gränsaktivering och gräns- skifte är ett par av dessa. Kollektiva aktörer tillägnar sig själva och till- skriver andra både sociala rum och kollektiva identitetsgrunder. med tillägnelse avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger sig själva sociala rum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”vi”. med tillskrivning avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger andra sociala rum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”dem”.202 med gränsaktivering avses de tillfällen då en befintlig ”vi” och ”dem” relation aktualiseras i interaktionen kollektiva aktörer emellan.203 med gränsskifte avses slutligen de tillfällen då det sker förändringar i befint- liga ”vi” och ”dem” relationer.204 dessa mekanismer utgör vidare inslag i ett flertal av konfliktens processer, däribland såväl mobilisering och demobilisering som polarisering.
de återkommande artiklar i Arbetet där strejkbrytarna på a. W. nils- sons utmålas som ”ljusskygga individer”, ”rent slödder” och ”krimi- nella element” utgör exempel på tillskrivning. men på en och samma gång sker även tillägnelse då sociala rum och/eller kollektiv identiteter indirekt avgränsas som dess motsats. de fackligt organiserade social- demokratiska arbetare som läser om strejkbrytarna i Arbetets ledare, artiklar och blockadannonser kan göra det med trygg förvissning om att befinna sig på rätt sida om avgränsningen, men med det underför- stådda hotet om vad som är att vänta om denne av någon anledning skulle förledas att låta sig rekryteras som strejkbrytare. i Arbetet pågår vidare gränsdragningarna mellan strejkbrytare och strejkande fortlö-
201 tilly, 2003, s 32; tilly & tarrow, 2007, s 79. 202 tilly & tarrow, 2007, s 215.
203 tilly & tarrow, 2007, s 215. 204 tilly & tarrow, 2007, s 215.
pande under loppet av konflikten. gränsdragningarna mellan ”vi” och ”dem” aktiveras varje gång strejkbrytare och/eller de strejkande på ett eller annat sätt lyfts fram i arbetarpressen, och på så vis både avgränsas och förtydligas den befintliga ”vi” och ”dem” relationen i den officiella kulturella kartan. när de fem förmännen under konfliktens inledande skede utpekas som strejkbrytare i Arbetet trots att de formellt inte berörs av strejken, handlar det om ett gränsskifte. Förmännen blir till ”dem”, åtminstone så länge de fortsätter arbetet vid den konfliktdrab- bade fabriken. detta kan vidare även kopplas till Arbetets roll som le- gitimerande/delegitimerande kollektiv aktör. det går att skilja mellan direkt och indirekt legitimering/delegitimering. när de fem förmännen avgränsas som strejkbrytare i Arbetet legitimerar detta indirekt kollek- tivt utövat våld i form av hemföljningar/uppvaktningar som används gentemot strejkbrytarna av strejkande arbetarna och deras sympati- sörer. när Arbetet sedan låter meddela att fyra av de fem förmännen anslutit sig till de strejkande handlar det återigen om ett gränsskifte. detta delegitimerar indirekt fortsatt kollektivt utövat våld mot dessa fyra, medan det likafullt indirekt legitimerar detsamma mot den femte, vilken trots påtryckningar valt att fortsätta arbetet på fabriken. Arbetet uppmanar med andra inte direkt de strejkande och deras sympatisörer att använda kollektivt våld, men kan sägas göra detta indirekt genom gränsdragningar, liksom genom det faktum att tidningen konsekvent stödjer de strejkande arbetarna i de fall det kollektivt utövade våldet uppmärksammas i den offentliga debatten.
identitetsskapande gränsdragningar utgör således avgörande inslag i den socialdemokratiska arbetarrörelsens fortlöpande mobilisering under loppet av den nilssonska konflikten. Samma mekanismer och processer återfinns även hos andra aktörer. Högerpressen är således lika mån om att organisera skillnader utifrån officiella kultu- rella kartor där det kollektiva våld strejkande och deras sympatisörer utövar utmålas i termer av sådant som ”blockadraseri”, ”terror” och ”fackföreningsövergrepp”.205 det är i interaktionen mellan kollektiva aktörer som kulturell koherens har möjlighet att ta form och förstär- kas. de officiella kulturella kartor som parterna i konflikten genom or- ganisering av skillnader mejslar ut för sig själva är således relationella.
205 Se exempelvis: Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).