Det mångdimensionella begreppet anställningsbarhet har på senare år diskuterats flitigt i samhällsdebatten. Innebörden av begreppet har förändrats genom åren och kraven för att vara anställningsbar likaså. Den tidigare tvådimensionella synen på att vara eller inte vara anställningsbar har numera utökats med ytterligare dimensioner - och att vara anställningsbar inkluderar nu fler krav och egenskaper än förr (Sparrhoff & Fejes, 2016, ss. 37-38). Initialt uppkom begreppet employability, som sedan kom att definieras som anställningsbarhet, i början av 1900-talet, då det rådde hög arbetsbrist. Under denna period ansågs man anställningsbar om man hade ett arbete att gå till där betoning låg på individernas motivation och arbetsförmåga, snarare än endast deras kompetens. Utvecklingen fram till 1950/1960-talet var betydande då anställningsbarhet kom att introduceras som ett policybegrepp inom arbetsmarknads- samt socialpolitiken. Inom arbetsmarknadspolitiken riktade sig begreppet anställningsbarhet på sysselsättnings- och bemanningsfrågor. Inom socialpolitiken däremot var olika mentalt och socialt utsatta grupper i fokus. Man började då se individerna som mer eller mindre anställningsbara, och lämnade den äldre idén om att antingen vara anställningsbar eller inte.
Under denna utveckling från tidiga 1990-talet till 1960-talet gjordes samhälleliga satsningar på arbetsmarknadsåtgärder och man började samla in statistik för att se var behoven för ytterligare åtgärder fanns för att öka individens anställningsbarhet (Sparrhoff & Fejes, 2016, s. 32). I den senaste utvecklingsfasen, som vi än idag befinner oss i, har anställningsbarhet blivit ett officiellt policybegrepp på politisk nivå. Det är i denna fas man nu identifierar den stora utvecklingen som skett: förr tog samhället ansvaret för att individen skulle vara anställningsbar, men numera har detta kommit att bli individens ansvar. Idag karaktäriseras anställningsbarhet utifrån individen och dennes förutsättningar att lyckas på arbetsmarknaden. Anställningsbarhet har därför kommit att bli ett personligt ansvar för individen där kompetens och sociala färdigheter ligger i fokus (Sparrhoff & Fejes, 2016, s. 33). För att stärka denna tes, kan man se att sedan millennieskiftet har relationen mellan utbildning och arbete skiftat fokus, där efterfrågan som tidigare var fokus ersatts med utbud på arbetskraft. Man ersatte även full sysselsättning mot möjlig anställningsbarhet och slutligen blev den som var arbetslös istället nämnd som icke anställningsbar. Således indikerade synen på anställningsbar ett skifte från systemnivå till individnivå (Svensson, 2017, s. 92).
Det råder en hög konkurrens om attraktiva arbeten på arbetsmarknaden, inte minst det yrkesområdet som vi har valt att fokusera på i vår studie, nämligen juristyrket, som anses vara ett attraktivt yrke på arbetsmarknaden med hög konkurrens. Som vi poängterade tidigare är det idag individens ansvar att svara upp till de förväntningar som krävs för att vara anställningsbar.
Det ser man inte minst i europeiska riktlinjer där individens förmåga att få ett jobb, behålla jobbet samt vara flexibel på arbetsmarknaden är centrala aspekter där individens kompetens är avgörande för att möta arbetsmarknadens ökade krav- och konkurrensbild (Sparrhoff & Fejes, 2016, s. 38). Således är det ingen garanti att en längre utbildning genererar ett arbete, dock kan man se att arbetslösheten är betydligt lägre i grupper som har en högre utbildning, individer med en högskoleexamen tenderar ha bättre möjligheter att få ett arbete än de som inte har en högskoleexamen. Generellt, i Sverige, kan man se att en stor del av nyexaminerade högskolestudenter kunnat etablera sig på arbetsmarknaden 6 till 18 månader efter examen (Sparrhoff & Fejes, 2016, ss. 39-41).
Ett yrke som förhåller sig till dessa aspekter är juristyrket, som innefattar alla dessa dimensioner av att vara anställningsbar. Såsom att ställa krav på en högskoleexamen, att vara flexibel likaså vara uppdaterad inom relevanta kunskapsområden på arbetsmarknaden. Som jurist kan man arbeta inom många olika områden vilket ökar individens anställningsbarhet. Lägg även därtill att juristyrket har ett narrativ om att vara ett attraktivt yrke som anses generera en hög social status i samhället, vilket gör yrket eftertraktansvärt. Att vara jurist är även en profession som medför hög lön, och därmed krävs en hög anställningsbarhet för att få ett sådant jobb och ett första steg i detta är att utbilda sig. Det ska även tilläggas att konkurrensen på arbetsmarknaden växer då universiteten som erbjuder juristutbildningar har ökat de senaste åren, vilket genererar fler utbildade jurister. Detta medför att fler jurister blir anställningsbara och redo för arbetsmarknaden, och förmodligen räcker det snart inte bara att vara nyexaminerad för att få ett jobb. Den ökade konkurrensen söker även att individen har höga betyg, men även har bildat sig ett brett kontaktnät under utbildningens gång för att öka chanserna för att få ett arbete.
Således krävs det idag mer än endast individens specifika förmåga, kompetens och tillgångar för att bli anställd och etablerad på arbetsmarknaden, att vara anställningsbar idag innefattar mer kontext än så. För att etableras på arbetsmarknaden idag och göra sig attraktiv handlar det om en kombination av utbud och efterfrågan på önskad arbetskraft, där olika yrken ska matcha utbildning. Det vill säga om jurister vid specifikt tillfälle har en hög efterfrågan på arbetsmarknaden, kan man anses vara anställningsbar som färdigexaminerad - men är efterfrågan låg, och utbudet högt, krävs det mer än bara en utbildning för att lyckas få ett jobb.
Med det sagt är anställningsbarhet idag mer komplex och flerdimensionellt än tidigare, och det handlar inte bara om att matcha en individs kompetenser och tillgångar mot vad arbetsmarknaden efterfrågar vid specifikt tillfälle - utan fler aspekter måste samspela för att en individ ska anses vara anställningsbar. Trots denna komplexitet och flerdimensionella problematik utgör fortfarande en högre utbildning en central aspekt av att upprätthålla hög anställningsbarhet - oavsett arbetsmarknadens kontext. (Sparrhoff & Fejes, 2016, s. 39).
Arbetsmarknaden styrs till stor del av relationen mellan arbete och utbildning, vilket åberopar den komplexitet som nämndes i stycket ovan. Men arbetsmarknaden är även politiskt angelägen då människors val av yrken samt arbetslivets efterfrågan på kompetens är det som till stor del styr arbetsmarknaden. Därav är arbetsmarknaden och anställningsbarhet ett flitigt diskussionsämne på politiskt nivå för att skapa en större överensstämmelse mellan dessa två.
Myndigheter, politiker samt professionsföreträdare enas idag om innehåll på utbildningar för att tillgodose arbetsmarknadens efterfrågan, samt avgör i vilken volym dessa utbildningar skall utföras (Svensson, 2017, s. 87). Detta kan exemplifieras med hur arbetsmarknadens parter samverkar med högskolor för att ta fram specifika yrkesutbildningar, som möter företagens efterfrågan och behov, för att fylla luckor på arbetsmarknaden. Svensson (2017) skriver vidare att utbildning och val av yrke kan ses på mikronivå som individers subjektiva val beroende på ens förflutna, kön, status och klass. På makronivå handlar det om politiska beslut i relation till efterfrågan i samspel med ekonomisk tillväxt, som grundar sig i bland annat internationell konkurrens samt innovation (Svensson, 2017, s. 96)
Även om högre utbildning och meriter är något som gynnar individen och dess anställningsbarhet, tydliggör Sparhoff & Fejes att en högre utbildning inte nödvändigtvis
korrelerar med en anställning. Däremot kan det konstateras att en individ med högre utbildning har ökade möjligheter till anställning jämförelsevis med individer med lägre utbildning eller ingen alls (Sparrhoff & Fejes, 2016, ss. 39-40). I denna studie ämnar vi undersöka huruvida den symboliska makten av lärosätet där individen fått sin utbildning kan ha en inverkan på dennes anställningsbarhet. Det vill säga om man ser skillnad som student av att ha fått sin examina från Universitet i Lund eller exempelvis Örebro. Detta då Lunds universitet, som ett av de äldsta i Sverige kan anses vara mer anrikt och väletablerat, och därmed förse studenten med en grupptillhörighet av högre symbolisk betydelse (Bourdieu, 1989, s. 23) - medan Örebros universitet som inte uppfattas ha samma egenskaper, kan förse studente med en annan identitet på arbetsmarknaden.
I denna studie har vi därför intervjuat nyexaminerade högskolestudenter från sex av Sveriges sju olika juristutbildningar och undersöka hur deras etablering på arbetsmarknaden sett ut, vilka olika aspekter som kan ha påverkat denna etablering. Juristutbildningarna blir fler, tidigare har man oftast hört om Lund och Uppsala som attraktiva lärosäten, men konkurrensen har ökat och lärosäten finns numera i Stockholm, Göteborg, Umeå, Örebro och ett nyligen startat i Karlstad (Saco, 2021). Konkurrensen på arbetsmarknaden ökar i takt med att utbildningarna blir fler, vilket resulterar i större tillgång av jurister på arbetsmarknaden, vilket medför att fler aspekter numera inkluderas i rekryteringen. Det kulturella kapital en student förvärvar av en högre examen kanske inte längre räcker utan nu krävs även höga betyg då konkurrensen bland nyexaminerade juriststudenter ökat. Även lärosäte kan ha en avgörande betydelse, då det kanske finns arbetsgivare som föredrar att anställa jurister från Uppsala vars juristprogram anses som väletablerat, och som innefattar hög symbolisk och social status. Även individens sociala nätverk kan ha betydelse, och en anställning kan bero på om studenten förvärvat ett rikt kontaktnät och socialt kapital under utbildningen eller ej.
Således ligger fokus sammanfattningsvis på det symboliska kapitalet, som innefattar alla de olika kapitalformerna tillsammans, ju högre ens olika kapitalformer är desto starkare är individens symboliska värde. Frågan som därför ställs i denna studie är huruvida möjligheterna ser likadana ut för nyexaminerade jurister, oberoende av vilket lärosäte man studerat på - och huruvida de uppfattar sin anställningsbarhet annorlunda beroende på lärosäte.
1.1. Syfte & frågeställning
Baserat på det ökade utbudet, är förmodligen konkurrensen hög på arbetsmarknaden, och utöver det kräver de flesta jobbannonser viss erfarenhet. Med andra ord bör anställningsbarheten se väldigt olika ut bland studenter, beroende på betyg, lärosäte och kontaktnät. Således ser vi det intressant att undersöka hur studenterna själva upplever sin anställningsbarhet samt huruvida det finns likheter och skillnader bland lärosätena. I denna studie ämnar vi därför att undersöka nyexaminerade juriststudenters upplevelse av sin egen anställningsbarhet, och huruvida denna samvarierar med skilda utbildningsbakgrunder och kontaktnät.
Således ämnar vi söka svar på följande frågeställningar:
• Hur upplever nyexaminerade juriststudenter sin anställningsbarhet?
• Vilka specifika faktorer upplever studenterna spela en avgörande roll för individens anställningsbarhet?