Inledning

I EU-rätten följs på ett tydligare sätt än inom svensk rätt de traditionella tre stegen: lydelse, sammanhang och ändamål. Lydelsen är därför, på samma sätt som i svensk rätt, utgångspunkten vid en EU-rättslig tolkning. För att en bestämmelses lydelse ska vara användbar förutsätts dock som nämnts att den inte är tvetydig.⁵²⁰ Svårigheten att luta sig mot bestämmelsernas lydelse har dock alltid funnits i det EU-rättsliga systemet, vilket är en förklaring till att EU-domstolen från början sökte andra tolkningsvägar.⁵²¹

519 Bergström påpekade redan 1998 att lagstiftningens allmänna syfte är ett mycket viktigt tolkningsargument som normal bör följas vid regeltolkning och som kan främja förutsebarhet och likformighet. Han ansåg att detta argument inte hade samma betydelse som tolkningsargument för Regeringsrätten som för domstolen och påpekade att EG-domstolens tolkningsprinciper inte är tvingande för svenska domstolar och myndigheter, se Regeringsrättens tolkningsprinciper under påverkan av EG-rätten, SvSkT 1998, s. 823-828, s. 828.

520 Generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i mål C-67/79, Fellinger, s. 550, och generaladvokat Jääskinens förslag till avgörande i mål C‑582/08, kommissionen mot Förenade Kungariket, p. 27: ”bokstavstolkningen och den tydliga innebörden behöver emellertid inte överensstämma med varandra, eftersom den bokstavliga innebörden av en bestämmelse kan vara tvetydig”.

521 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-485/17, Verbraucherzentrale Berlin, p. 27: ”Enligt domstolens fasta praxis följer det av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten att när en unionsbestämmelse inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av ett visst begrepp, ska begreppet ges en självständig och

Den nuvarande EU-domstolen upprättades år 1952 genom Kol- och stålfördraget (EKSG-fördraget). Även om nya medlemsstater har tillkommit och nya områden tillförts samarbetet så har domstolen bevarat de huvudsakliga dragen av de tolkningsmetoder som den utvecklade under 1950-talet.⁵²² I det första målet rörande EKSG-fördraget, Frankrike mot Höga myndigheten,⁵²³ påpekade Generaladvokat Lagrange att syftet med fördraget är att upprätta en gemensam marknad för kol och stål, att definiera reglerna för dess funktion och slutligen att organisera ett institutionellt system för att försäkra sig om dess funktion. När det gäller vilka tolkningsmetoder som skulle tillämpas konstaterade Lagrange att varken bokstavstrogen eller systematisk tolkning var tillräcklig för att tolka bestämmelserna i fråga, utan det krävdes också att fördragets ändamål skulle beaktas.

Det ska dock understrykas att generaladvokatens konstaterande på intet sätt var revolutionerande mot bakgrund av den gängse uppfattningen om hur internationella avtal skulle tolkas. En teleologisk tolkningsmetod (i någon form) var vid denna tidpunkt en erkänd och flitigt använd metod när det gällde tolkning av internationella fördrag.

Fitzmaurice har i en artikel förklarat att det i början av 1950-talet fanns tre tolkningsskolor inom folkrätten som alla förespråkades, nämligen partsavsikt;

ordalydelse och ändamål. ⁵²⁴ De olika skolorna överlappade dock ofta varandra i praktiken. Fitzmaurice påpekar i sin artikel att när avtal ska tolkas är det naturligt att parternas avsikt beaktas vilket är en grundläggande princip i all avtalsrätt.⁵²⁵ Det blir dock svårare att beakta partsavsikten när avtal sluts mellan många stater i stället för ett fåtal och när nya stater ansluts efter hand.

Dessutom kan tillämpningen av ett avtal över tid få en annan inriktning än den som ursprungligen var tänkt, och att söka vägledning i vad de avtalsslutande parterna ursprungligen kommit överens om förefaller då mindre lämpligt. Den teleologiska metoden utgår därför i folkrätten, inte från parternas avsikter, utan

enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte endast av ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen utan även av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i”. Se även mål C-395/16, DOCERAM, p. 20 och där angiven rättspraxis.

522 Se t.ex. Fennelly N, Legal Interpretation at the European Court of Justice, Fordham International Law Journal 1996, s. 656-676, s. 658.

523 C-1/54.

524 Fitzmaurice, G., The Law and Procedure of the International Court of Justice: Treaty Interpretation and Certain Other Treaty Points, 28 BRIT. Y.B. INT'L L. 1, 1 (1951), s. 1.

525 Ibid., s. 3.

från avtalets inneboenden syften och ändamål. Enligt Fitzmaurice så får denna metod ett särskilt stort genomslag i avtal där många stater är parter och särskilt på avtal inom det sociala och humanitära området.⁵²⁶ Han påpekade också att partsavsikten, för det fall det finns behov av att beakta den, bör utläsas av avtalet som sådant och inte hämtas från någon utomstående källa. Något utrymme för att anlita förarbeten menade Fitzmaurice att det inte fanns.⁵²⁷ Ändamålsorienterad tolkning kunde enligt Fitzmaurice ta sig olika uttryck, men den mer begränsade (och allmänt accepterade) teleologiska tolkningsmetoden inom folkrätten sammanfattade han på följande sätt mot bakgrund av rättspraxis från Internationella domstolen i Haag:

“The teleological principle, expressed in a more restrained form, is really an application of the well-known and valuable rule of treaty interpretation which the Court itself has recognized – the rule ut res magis valeat quam pereat, or principle of maximum effectiveness – the rule that, other things being equal, so to speak, texts are to be presumed to have been intended to have a definite force and effect, and should be interpreted so as to have such force and effect rather than so as not to have it, and so as to have the fullest value and effect consistent with their wording (so long as the meaning be not strained) and with the other parts of the text.”⁵²⁸

En annan princip som också tillämpades inom folkrätten vid denna tidpunkt var integrationsprincipen som innebar att bestämmelser i internationella avtal ska tolkas i förhållande till den helhet de ingår i. Bestämmelserna ska ges den betydelse som följer av deras naturliga och ordinära mening, men det får inte leda till en tolkning som framstår som isolerad i förhållande till det sammanhang i vilka de ingår.⁵²⁹

Alla drag i den allmänna folkrätten som nämnts ovan överensstämmer mycket väl med EU-fördragen. Det är fråga om många medlemsstater, nya stater som ansluter sig, en dynamisk utveckling av samarbetets innehåll och dessutom förekomsten av en tydlig integrationsmålsättning: en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken (nuvarande artikel 1 FEU). Att EU-domstolen lånade tolkningsprinciper från den allmänna folkrätten som gav möjlighet att lägga stor vikt vid fördragens målsättningar och mindre vid deras

526 Ibid, s. 2.

527 Ibid., s. 5 f.

528 Ibid, s. 8.

529 Ibid, s. 18.

ordalydelse och förarbeten var därför inte förvånande.⁵³⁰ Unionsfördragen innehåller en ambitiös agenda för förändring. Eftersom fördragen är den primära rättskällan, anser EU-domstolen att det är dess uppgift att bidra till att fördragens mål uppnås.⁵³¹

Därtill kommer emellertid att EU:s rättsordning skiljer sig från folkrätten i allmänhet genom att på ett tydligare och mer bindande sätt utgöra en del av medlemsländernas nationella rättssystem. Detta innebär att tolkningsprinciper som härleds från folkrätten omvandlas i EU-rätten till tolkningsprinciper som i stor utsträckning har direkt bäring på internrättsliga situationer i medlemsstaterna. Betydelsen av detta har ökat successivt när allt fler rättsområden har förts in i EU-samarbetet.

I det följande ska redogöras för hur bokstavstrogen, systematisk och teleologisk tolkning fungerar inom EU-rätten. Avslutningsvis diskuteras vilken roll förarbeten har.