Frågan om representation
Att bli representerad av en person är den äldsta formen av demokratisk representation. Ännu äldre är tanken om att den enda giltiga demokratin är demokratin där medborgaren
representerar sig själv. Även de första demokratiska staterna, de grekiska stadsstaterna som förkastade tanken på att rösta fram representanter använde sig av lotten för att välja
representanter när det var nödvändigt (Raaflaub, Ober och Wallace, 2007, 181-182). Likaså var idén om representation inte heller påkommen som ett verktyg för att genomföra
demokratin. De första politiska representanterna var enskilda adelsmän som under medeltiden representerade aristokratin vid kungens sammanträde i västeuropeiska monarkier (Dahl, 1989, 28-30).
Innan 1700-talet var representation som ett demokratiskt verktyg en kontroversiell fråga.
Legitimiteten i det demokratiska styret byggde på att medborgarna direkt fick representera sig själva och rösta i frågor. Att flytta denna makt från medborgarna till representanter var också att riva den grundsten som den demokratiska legitimiteten byggde på. Eftersom demokratin dessutom endast var giltig om varje medborgare fick och kunde representera sig själv var de demokratiska staterna mycket begränsade i omfång. En allt för stor stat, både i storlek och medborgarantal, kunde inte mötas vid samma tidpunkt och plats. Demokrati var således inte heller lämpligt eller möjligt för stater större än medelstora städer. För många idag är att välja sina representanter via val essensen i demokrati (Dahl, 1989, 225-226). Men så har det inte alltid varit.
Representation var i början en lösning på ett praktiskt problem, och sågs inte (i alla fall av anhängare av demokrati) som ett fördelaktigt alternativ till direktdemokrati, utan som en nödvändighet om demokrati skulle existera i nationsstaterna. Den amerikanska och franska revolution i slutet på 1700-talet förde med sig implementeringen av de första representativa demokratierna där alla fullständiga medborgare fick möjligheten att välja representanter till beslutande politiska organ (SOU 1999:64, 8).
Iden om individen som representant började dock utmanas av partibildningar under 1800-talet. I val i USA och i ett fåtal västerländska länder under 1830-1840 började partier trycka upp egna partisedlar där endast deras kandidater var listade. Väljaren behövde inte längre uppge ett namn på en representant för att rösta, utan det räckte med att rösta på ett parti, som sedan valde vilka av sina egna kandidater som skulle bli representanter för folket (Colomer, 2011, 3). Personval kan ses en kvarleva från systemet innan partidemokratin och är tänkt att ge väljarna mer inflyttande över vem som ska representera dem (SOU 1993:21).
Utvecklingen av partier i demokratierna fortsatte, och vid sekelskiftet 1800/1900 hade den huvudsakliga aktören (utöver väljaren) i demokratier blivit partier. Den representativa demokratin hade övergått till en partidemokrati (SOU 1999:64, 10). 100 år senare är
partiernas grepp om demokratin fortfarande stark (Ibid, 24). I Sverige är det inte möjligt att
4
kandidera i de allmänna valen utan partitillhörighet och Gilljam et al. (2010, 35-45) har undersökt riksdagsledamöters uppfattning om vem de i första hand representerar. Studien visar att riksdagsledamöters lojalitet har ändrats under åren. Andelen riksdagsledamöter som anser att de i första hand representerar sina väljare har minskat sedan 80-talet. 1980 svarade 36 % av riksdagsledamöterna att de främst representerade sina väljares åsikter i omröstningar.
År 2001 hade den andelen sjunkit till 15 %. För att jämföra svarade år 1985 47 % av riksdagsledamöterna att de främst följer partiets linje i omröstningar. År 1998 hade denna siffra sjunkit till 43%.
Statsvetare har lyft frågan om vad det egentligen innebär att vara representant för någon.
Statsvetaren Anne Phillips (2000) har presenterat flera argument för att vi bör reglera hur vi väljer våra representanter samt vilka våra representanter slutligen blir, bland annat genom att ha kvoter för kvinnor och minoritetsgrupper. Phillips teori om att fler kvinnor i
beslutsfattande organ ändrar det politiska sakinnehållet, och enligt Phillips till fördel för kvinnor, har också empiriskt bekräftats av senare studier (Wängnerud, 2010, 212).
Forskning har även gjorts om hur representativ den svenska riksdagen är mot folket. Flertal studier visar att den kvinnliga representationen ökar genom att andelen kvinnor i riksdagen närmar sig hälften. Däremot visar studier också att både riksdagens åsiktsrepresentation mot det svenska folket i sakfrågor, och representation i form av riksdagens sammansättning, så som hudfärg, kön, ålder, socioekonomisk bakgrund, hade varit bättre om samtliga 349 ledarmötet hade varit valda av lotten istället (Oscarsson, 2010, 28).
Iden om representation är dock inte fri från kritik. Statsvetaren Robert A Dahl har länge kritiserat dagens representativa demokratier eftersom invånarnas deltagande i demokratin är allt för begränsad. Dahl väljer att kalla dessa stater polyarkier: mångstyre. Att invånarna en gång var fjärde eller femte år går till valurnorna för att välja sina representanter är inte det deltagande som krävs av invånarna för att uppfylla kravet på demokrati (Dahl, 1989, 225).
Flera studier visar även att premisserna i representativa demokratier är i förändring. I många länder sker en personifiering av politiken där väljarnas och medias uppmärksamhet flyttas från partier till individer (Rahat och Kenig, 2018; Karvonen, 2010). Samtidigt växer populistiska partier världen över, och dessa är ofta starkt förknippade med en stark ledare (Mudde och Kaltwasser, 2017). Denna utveckling är dock inte lika tydlig i Sverige (Berg och Oscarsson, 2015, 11). För att fler människor ska bli delaktiga i demokratin infördes år 1998 inslag av personröster i de allmänna valen (SOU 1993:21). Detta gav väljarna en till kanal att uttrycka sina preferenser om vem som ska representera dem. Denna uppsatts kommer
behandla personvalen till riksdagen 2018.
Personval och det svenska systemet
Det finns en stor diskrepans mellan demokratier i utformningen av deras valsystem, och inga två valsystem är identiska (Rae, 1969, 40-41). Denna diskrepans mellan nationer återfinns också i hur regelverk för personval ser ut. Däubler och Hix (2017, 1800) undersökte 19 europeiska länders personvalssystem till Europaparlamentsvalet och fann skillnader mellan
5
alla. Variabler för personval inom valet till europaparlamentet var bland annat hur många personröster väljaren hade möjlighet att lägga, om det krävdes av väljaren att lägga
personröst(er) eller om det var frivilligt. Fanns det någon rösttröskel kandidaten måste passera för att kunna hoppa fram i valordningen? För många statsvetare blir den slutgiltiga frågan hur flexibel eller sluten ett partiers lista till val är (Däubler och Hix, 2017, 1800; Berg och
Oscarsson, 2015, 10; Colomer, 2011, 8).
Vallistor brukar kategoriseras som antingen öppna, semi-öppna, eller stängda. En stängd lista innebär att väljaren saknar möjlighet att påverka valordningen för ett partis kandidater. Det finns inget inslag av personval i landets valsystem eller effekten av personvalssystemet är oväsentlig. Ett exempel är Sverige innan personvalsreformen 1994. Visserligen hade väljare redan då möjlighet att stryka över ett namn på valsedeln men detta resulterade aldrig i någon förändring i valordningen.
En semiöppen lista är en vallista som ger viss makt åt väljarna att ändra ett partis valordning.
Efter att väljaren valt sitt parti, kan väljaren också välja vilken kandidat från det partiet
väljaren föredrar. Denna makt är dock reglerad, ofta via att kandidaten måste uppnå en tröskel av rösterna för flyttas fram i valordningen. Ett exempel är Sverige efter 1994 (vi kommer återkomma till det svenska systemet i detalj senare).
Slutligen finns öppna listor. Här besitter väljaren mer eller mindre all makt att styra över hur ett partis valordning ska utformas. Ordningen som kandidaterna framträder på valsedeln är antingen en rekommendation (av partiet), i bokstavsordning, eller helt slumpmässigt. Ett exempel är parlamentsvalet i Finland där väljaren först väljer ett parti och sedan vilken kandidat väljaren vill bli representerad av från detta parti. Ett annat exempel är alla allmänna val i Luxemburg som använder sig av listblanding (Fra: Panachage). I detta system får väljaren lika många personröster som platser som ska tillsättas i valet, och väljaren är helt fri att personrösta på personer från olika partier.
Val i enmansvalkretsar kan i någon mån också ses som personval, men då finns enbart en kandidat per parti och alternativen inför väljaren är istället olika partier, som alla
representeras av varsin kandidat (Berg och Oscarsson, 2015, 10). Ett exempel på detta är valet till underhuset i Storbritannien.
1992 fick den så kallade Personvalskommittén i uppdrag att undersöka möjligheterna för inslag av personval i det svenska valsystemet. Syftet med ökat inslag av personval var att minska klyftan mellan folkvalda och väljarna (SOU 1993:21). Med andra ord hoppades man att väljarna skulle känna sig bättre representerade av sina ledamöter. 1994 testades
kommitténs föreslagna system genom att väljare i sju kommuner för första gången hade möjligheten att lägga en personröst i kommunvalet. Reglerna för personval var följande:
Partier skulle som innan presentera och rangordna kandidaterna i en valordning. Men
väljarna, om de önskade, fick nu möjlighet att kryssa ett av kandidaternas namn (därav termen personkryss). Om kandidaten fick 8 % av partiers röster i valkretsen vid riksdagsval, eller 5 % vid övriga allmänna val hoppade kandidaten längst fram i partiets valordning. Uppfyllde flera kandidater detta kriterium följde den nya valordningen kandidaternas antal personröster, och sedan partiets förslagna valordning (SOU 1999:92). Första gången systemet prövades i ett
6
nationellt val var valet till Europa parlamentet 1995 och första gången i ett riksdagsval var 1998. Inför riksdagsvalet 2014 sänkes spärren till riksdagsvalet från 8 % till 5 % (Berg och Oscarsson, 2015).
När personvalet lanserades var intresset bland samtliga aktörer svagt. Partierna gav inte kandidaterna tillräckliga möjligheter för att bedriva personvalskampanj och
medierapporteringen fokuserade fortfarande i huvudsak på partier, och inte på de enskilda kandidaterna. I det första riksdagsvalet med personval, riksdagsvalet år 1998, personröstade endast 30 % av alla som röstade. Den främsta anledningen till detta svala intresse var
bristande kandidatinformation. Endast 40 % av väljarkåren kunde i riksdagsvalet 1998 nämna minst en riksdagskandidat i sin egen valkrets (SOU 1999:92, 367).
Efter premiären fortsatte intresset för personval att vara svalt och andelen som personröstade sjönk de följande riksdagsvalen till cirka 25 %. I Europaparlamentsvalet är andelen
personröstande väljare betydligt större och har sedan 1999 aldrig varit under 50 %. En tänkbar anledning till att andelen är högre i Europaparlamentsval är att hela landet är en valkrets, och således blir det betydligt färre kandidater än i de övriga allmänna valen. Valdeltagandet i valet är också lågt vilket innebär att de som är politiskt intresserade utgör en större andel av de som röstar, och politisk intresserade väljare personröstar också i högre grad än övriga väljare (Berg och Oscarsson, 2015, 23-24).
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka faktorer som påverkar hur många personröster som riksdagskandidater får.
Fråga: Vilka faktorer tycks styra hur många personröster en kandidat får i riksdagsvalet?
Begrepp
Valordning – Den ordning som ett partis kandidater blir valda. Är en kandidat på plats två i valordningen blir kandidaten vald på partiets andra mandat i valkretsen.
Personvalsspärr – Andelen röster kandidaten måste få för att personen ska hoppa högst upp i valordningen.
Dubbelkandidatur - En kandidatur av en individ som också kandiderar i en annan valkrets.
Personlig andel röster – Antalet personröster kandidaten fått i valkretsen dividerat med partiets totala antal röster i den valkretsen.