Vad innebär staketen för föreningarna och hur påverkas staden?

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 99-101)

Merparten av intervjupersonerna är nöjda med den effekt som staketen ger och de lyfter särskilt fram den minskade närvaron eller genomfarten av obehöriga på föreningarnas områden som en påtaglig och positiv förändring. I de flesta fall anses även den upplevda tryggheten bland föreningarnas medlemmar ha ökat, i synnerhet bland äldre medlemmar och hos barnfamiljer. Staketen skapar ett slags rumslig slutenhet som både stänger ute och inne. När intervjupersonerna menar att tryggheten har ökat baseras detta emellertid inte på några faktiska trygghetsundersökningar utan på intervjupersonernas subjektiva bedömning av ex- empelvis kommentarer från andra boende. Några av intervjupersonerna menar vidare att det har medfört att föreningens medlemmar använder gården mer och på andra sätt än tidigare. Flera nämner också att de i samband med att de satte upp staket också valde att utveckla gårdsmiljön, vilket i sin tur gör att de boende vistas mer där. Däremot beskrivs den informella sociala kontrollen som relativt svagt utvecklad och de flesta intervjupersoner ger därtill en bild av att den sociala gemenskapen är svag eller begränsad till vissa grupper. I motsats till Newman (1973) menar intervjupersonerna i de flesta fall att staketen endast i begränsad utsträckning har stärkt den sociala kontrollen. Staketen bidrar förmodligen till att kontroll- möjligheterna underlättas men kontrollen kan samtidigt sägas vara till en del delegerad till staketen och passagesystemen och vara mindre beroende av att de boende agerar genom informell social kontroll. De effekter av beslutet att inhägna som intervjupersonerna pekar på och till stor del är nöjda med är således i första hand ett resultat av de faktiska fysiska hinder som staketen och de låsta grindarna utgör och i mindre utsträckning av ett direkt utövande av informell social kontroll.

Ett nödvändigt ont – på grund av hur samhället, staden och det egna bostadsområdet har förändrats. Det är så merparten av intervjupersonerna framställer staketen och grindarna. Bostadsrättsföreningarna ska inte heller klandras för sina beslut. Christian, vice ordförande i en förening i västra Malmö, sammanfattar en inställning som de flesta människor sannolikt delar:

Folk vill ha det lugnt där de bor. De vill inte ha stråk eller att de [obehöriga] ska sitta och festa. [D]et känner jag ingen som vill ha. Det protesterar man mot.

Det finns en självklarhet i Christians uttalande som är lätt att ta till sig. De flesta av intervjupersonerna menar dessutom att beslutet att inhägna har fått önskad effekt. Obehöriga stängs ute och tryggheten är större. Att föreningarnas beslut att inhägna bidrar till den successiva normaliseringen av inhägnade fler- bostadshus, som i sin tur är en del av en mer övergripande privatiseringsprocess av stadens rum, kan dock slås fast. De potentiella konsekvenserna av Newmans försvarbara stad är därtill att trygghet sammankop- plas med ett slags säkra zoner och en territoriell tillhörighet liksom att konstruktionen av främlingen som någon som behöver kontrolleras, övervakas och som förknippas med risk cementeras.

Mot bakgrund av Malmös segregationsmönster framträder besluten att inhägna som en konsekvens av de förändringar stadens sociala geografi genomgått under de senaste tjugo åren. Om och i så fall hur de inhägnade flerbostadshusen i sin tur bidrar till segregationsmönstret går inte att entydigt svara på. Mer

forskning behövs. Det är emellertid i socioekonomiskt resursfattiga och etniskt segregerade bostadsom- råden en majoritet av de inhägnade fastigheterna återfinns. Här kan bostadsrättsföreningarna och dessas medlemmar möjligen utgöra något mer resursstarka aktörer. Å ena sidan skulle den upplevda tryggheten bakom grindarna kunna leda till att ekonomiskt resursstarka människor väljer att bo kvar i eller flyttar till socioekonomiskt resurssvaga bostadsområden vilket på så vis skulle motverka ytterligare segregation (jämför Manzi och Smith Bowers 2005). Å andra sidan kan valet av exit-strategin att inhägna, ett slags tillbakadragande från bostadsområdet, bidra till att förstärka en negativ utveckling lokalt, givet att den informella sociala kontrollen försvagas (jämför Land och Doff 2010).

Obehöriga äga ej tillträde – det är budskapet bostadsrättsföreningarna vill sända ut genom att inhägna. I det moderna samhället, inte minst i stadens offentliga rum, är främlingen emellertid alltid närvarande. Bauman (2012) betonar att det urbana livet kräver att vi lär oss konsten att samexistera som främlingar för varandra. Vi måste nödvändigtvis utforma olika typer av strategier. Innehållet i dessa är dock inte givna:

Eftersom den envisa närheten till främlingar är stadsbornas icke förhandlingsbara öde, måste man utforma, utpröva och testa något modus vivendi för att göra sammanboendet godtagbart och livet levbart. Hur vi bär oss åt för att tillgodose detta behov är däremot ett val.

Bauman 2012, s. 74

referenser

Bauman, Z (1996) Postmodern etik. Göteborg: Daidalos.

Bauman, Z (2012) Collateral damage: social ojämlikhet

i en global tidsålder, Göteborg: Daidalos.

Boverket (1998) Brott, bebyggelse och planer-

ing.,Karlskrona.

Bryman, A (2011) Samhällsvetenskapliga metoder 2, [rev.] uppl. Malmö: Liber.

Crawford, A (1998) Crime Prevention & Community

Safety. Politics, Policies and Practices, London: Long-

man.

Franzén, M (2000) ”Det offentliga rummet: renäs- sans eller förfall” i Bergman, Bosse & Schéele, An- nika von (red.) Stadens etik, Stockholm: Boinstitutet. Herbert, M (2013) Stadens skavsår. Inhägnade fler-

bostadshus i den polariserade staden, Malmö Univer-

sity Publications in Urban Studies (MAPIUS) 12. Hirschman, A O (1970) Exit, Voice and Loyalty. Re-

sponses to Decline in Firms, Organizations and States,

Cambridge: Harvard University Press.

Land, M van der & Doff, W (2010) “Voice, Exit and Efficacy: Dealing with Perceived Neighbourhood Decline without Moving Out”, Journal of Housing

and the Built Environment, vol. 25, nr 4, s. 429-445.

Manzi, T & Smith B, B (2005) “Gated Communities as Club Goods: Segregation or Social Cohesion?”,

Housing Studies, vol. 20, nr 2, s. 345-359.

Newman, O (1973) Defensible Space. Crime Preven-

tion through Urban Design, New York: Macmillan

Publishing.

Putnam, R D. (2007) “E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century. The 2006 Johan Skytte Prize Lecture”, Scandinavian Po-

litical Studies, vol. 30, nr. 2, s. 137-174.

Salonen, T (2011) “En blågul stad? Myter och san- ningar om staden” i Salonen, Tapio (red.) Hela sta-

den. Social hållbarhet eller desintegration? Umeå:

Boréa Bokförlag.

Salonen, T (2012) Befolkningsrörelser, försörjnings-

villkor och bostadssegregation, Diskussionsunderlag,

Kommission för ett socialt hållbart Malmö.

Sampson, R J (2001) “How do Communities Under- gird or Undermine Human Development? Relevant Contexts and Social Mechanisms” i Booth, Alan, Crouter, Ann C. (red.) Does It Take a Village? Com-

munity Effects on Children, Adolescents and Families,

Mahwah: Lawrence Erlbaum Associates, Publish- ers.

Öresjö, E (2000) ”Låt oss slippa grindsamhällen!” i Nyström, L (red.) Stadsdelens vardagsrum: yttersta- dens offentliga platser och liv, Karlskrona: Stadsmil- jörådet.

8. grannSkap och Socialt

kapital

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 99-101)