Interagerande med omvärlden

En första ganska enkel form av objektivitet är den som utgår ifrån ett undersökande av omvärlden. Genom att t.ex. undersöka en stol och använda den kan en person hävda att det finns en stol och också berätta var den finns. Andra människor kan utföra samma undersökning och komma fram till samma sak. Ur den undersökningsprocessen kan de

kan man hävda att detta är näst intill en banal form av objektivitet, men den är i vissa fall avgörande. Ett exempel på denna form av objektivitet är på sin plats.

”Vid en inspektion har miljöinspektören Linda inte funnit det egenkontrollprogram som krävs för att man ska få bedriva verksamhet på platsen. I sin rapport skriver hon detta och uppmanar verksamhetsutövaren att inkomma med ett sådant senast om tre veckor. Några dagar senare får hon ett ilsket mejl från verksamhetsutövaren där han meddelar att företaget faktiskt har ett sådant. Linda tycker att svaret låter som en undanmanöver och ringer upp honom. När de talat en stund börjar hon förstå hur det ligger till. De har ett egenkontrollprogram och han kan redogöra för vad de gör för att följa det, men det finns inte skriftligt någonstans.

”När vi kommer på inspektion måste vi få se ett papper som beskriver egenkontroll- programmet. När vi är nöjda med hur upplägget av egenkontrollen ser ut vill vi också veta att alla berörda medarbetare har tillgång till beskrivningen av programmet och vet hur de ska följa det. Det räcker alltså inte med att du på uppmaning kan berätta om det för mig. Förstår du vad jag är ute efter? frågar hon verksamhetsutövaren.”

Det här exemplet visar en form av objektivitet som är nödvändig för att inspektörernas arbete ska fungera. I arbetet ingår att göra inspektioner för att förvissa sig om att det står till som det ska vad gäller miljöarbetet i en verksamhet. Exemplet visar också en annan sak, nämligen att det krävs kommunikation för att fastställa att det är som inspektören hävdar. Det räcker inte med att inspektören hävdar något, verksamhetsutövaren har rätt att komma med sitt påstående om hur det är för att försöka övertyga inspektören i någon riktning. Vid svårtolkade fall när det t.ex. gäller placering av en verksamhet nära vatten- drag kan inspektören behöva hjälp av en kollega och verksamhetsutövaren kanske också har tagit hjälp av en expert på området. Då kan verksamhetsutövarens argumentering för sin sak innehålla en berättelse om vad verksamhetsutövaren vidtagit för åtgärder för att minimera riskerna. Sedan är det inspektörens uppgift att bedöma om detta räcker genom att undersöka saken på plats. Denna form av objektivitet kallad manipulerbar objektivitet innebär att vi litar på vår förmåga att via våra sinnen bedöma om en specifik sak finns och om den är pålitlig. Viktigt att påpeka är att det är det mänskliga interagerandet med omvärlden som bedöms vara objektivt eller ej, inte personen som utfört bedömningen och inte heller tillvägagångssättet. Har inspektören sett rätt vid inspektionen? Kan någon annan se samma sak? Med andra ord: finns det som inspektören hävdar finns?

undersökningarna är en konvergent objektivitet, dvs. att genom att använda olika undersökningsmetoder komma fram till samma resultat. Konvergent objektivitet kan sägas vara något miljöinspektörer använder i fall där de känner sig osäkra. Genom att använda flera undersökningsmetoder försäkrar de sig om att deras beslut blir korrekt och kan styrkas med flera olika argument.

6.4.2 Individens tankeprocess

När det handlar om att bedöma huruvida en individs tankeprocess är objektiv eller ej finns det tre former av objektivitet: neutral objektivitet, värderingsfri objektivitet och värdeneutral objektivitet. Bara för att man vill att något ska vara sant innebär det inte att det är sant. De egna värderingarna får inte göra att man blir blind för detta faktum. Om man har en viss övertygelse eller vissa värderingar kan det göra att det bara är viss information som man lyfter fram. Det kan också göra att man inte är öppen för ytterligare information i ärendet (Douglas, 2004, s. 459). Därför är det viktigt att bedömaren har ordning på sina egna värderingar och förstår när de kan spela honom eller henne ett spratt. Det kan också vara på det här området verksamhetsutövare och allmänhet ibland är kritiska mot myndighetspersoners handlande och beslut, men de kan ha svårt att

formulera det så i stället hävdar de att myndighetspersonen bedömt en sak eller ett förhållande på felaktigt sätt.

Neutral objektivitet handlar om att hålla en viss distans till det som man ska undersöka. Genom att hålla sig avskild eller neutral till det man ska undersöka hoppas man att det man själv vill inte ska påverka resultatet av undersökningen (Douglas, 2004, s. 459). Detta förhållningssätt kan ibland uppfattas som kyligt eller likgiltigt, vilket kan vara en missuppfattning. Det miljöinspektören utstrålar behöver inte vara kyla eller likgiltighet utan är ett tecken på att hon eller han använder sitt professionella seende (se ovan) för att kunna göra sin bedömning. Vederbörande avskärmar sig för att kunna fokusera på de detaljer som är viktiga för bedömningen och kanske snarast ska ses som koncentration. En annan missuppfattning, i det här fallet från den som ska utöva opartisk objektivitet, är att man inte får blanda in sina känslor. Det kan leda till att inspektören sänder ut signaler som kan uppfattas som ”håll dig borta från mig”. Det kan i en förlängning leda till att det blir svårt att kommunicera.

Douglas tar upp att neutral objektivitet lätt expanderar till att bli värderingsfri objektivitet. Dessa båda är inte samma sak. I värderingsfri objektivitet är alla värderingar förbjudna eftersom förespråkarna anser att alla värderingar är subjektivt tyckande och ska bannlysas från varje form av bedömning som kallar sig objektiv. Den här hållningen är inte samma sak som att hävda att värderingar aldrig får ersätta bevis eller fakta (Douglas, 2004, s. 459). En värderingsfri miljöinspektion torde varken vara möjlig eller eftersträvansvärd. Det är utifrån värderingar om hur ett samhälle ska hantera sin miljö och därmed sina medborgare som miljölagstiftningen kommer till. Att ur den aspekten försöka vara värderingsfri blir felaktigt. Det kan t.o.m. vara en styrka för inspektören att kunna

däremot är vikten av att behålla sina personliga synpunkter om hur människor klär sig och beter sig för sig själv. Det är värderanden som inte ska skymma det professionella arbetet, vilket de också är mycket noga med. Douglas skriver att det är viktigt att kunna skilja på gränsen mellan att värderingar förstör det egna tänkandet och bedömandet och att använda värderingar för att kunna fatta välgrundade beslut (Douglas, 2004, s. 460). Var gränsen går mellan dessa båda är inte något som avgörs en gång för alla, utan något som ingår i inspektörernas vardag att ständigt inför sig själva och tillsammans resonera sig fram till (se också kapitel 7 om Roller och kompetens).

Den tredje formen för tankeprocessens objektivitet är värdeneutral objektivitet. Den blandas ofta ihop med värderingsfri, men dessa båda är inte samma sak. Värdeneutral objektivitet innebär att inta en balanserad eller neutral position i relation till ett helt spektrum av värderingar. Ett bra exempel på en sådan neutral position är en rapport som ger en översikt över det aktuella sakläget, ger lika mycket utrymme åt all aspekter av situationen eller problemet och inte tar ställning för eller emot någon eller något. Detta uppfattas som en balanserad rapport (Douglas, 2004, s. 460). Vi uppfattar att värde- neutral objektivitet endast är ett steg i miljöinspektörernas arbete eftersom de gör en bedömning mellan två parter, staten med dess miljölagstiftning och en enskild

verksamhetsutövare. Det räcker inte med att beskriva de olika parternas syn på saken. Det behöver finnas som en förklaring i ett skriftligt beslut, men det räcker inte för att utöva tillsyn och fatta myndighetsbeslut. Det måste också till en bedömning om huruvida verksamhetsutövaren uppfyller miljölagstiftningen eller inte.