Jämförelse med litteraturen

6.1.1 Tema 1 – Revisorns förhållande till klienten

Enligt litteraturen föreligger det ekonomiska incitament för revisorn att agera som en

beroende part och i egenintresse. Wines et al (2007) & Öhman (2004) tar upp att revisorn kan sägas ha två principaler, ägarna och företagsledningen, och att det föreligger en risk att revisorn väljer att favorisera ledningen istället för ”deras riktiga principal” ägarna. Att revisorn kan ha två principaler stämmer väl överens med vårt insamlade material. Revisorn verkar tillfredsställa både ledningen och ägarna. Förhandlingssituationen är ett exempel då revisorn skriver en oren revisionsberättelse om något väsentligt fel föreligger, vilket är till fördel för ägarna, medan de samtidigt ofta förhandlar ner felet med ledningen så att det understiger väsentlighetsbeloppet. Vi har dock inte funnit indikationer på att revisorn favoriserar ledningen före ägarna utan att de snarare försöker vara båda till lags. Är både ledningen och ägarna nöjda med revisorn gynnas denna maximalt och därmed kan man säga att revisorn agerar i egenintresse, då denne är båda principalerna till lags, vilket stämmer väl överens med resonemanget från agentteorin.

Bazerman et al (2002) säger att klienten sparkar de revisorer som levererar en ogynnsam revision. Detta verkar dock inte vara något upplevt problem för våra respondenter. Bazerman et al (2002) säger vidare att en enskild klient kan vara viktig och påverka revisorns ersättning och karriär vilket till viss del visat sig stämma bland våra respondenter. Framför allt är det ersättningen som kan komma att påverkas om respondenterna förlorar en stor enskild klient utan att lyckas ersätta denna. En möjlig förklaring till varför det finns skillnader mellan litteraturen och våra respondenters svar kan vara att den litteratur som behandlar detta område är inte skriven ur ett svenskt perspektiv och därmed kan det uppstår skillnader. Vi tror att det

115 är vanligare i exempelvis USA att revisorerna har färre och större klienter och därmed blir de mer beroende av enskilda klienter än vad de svenska revisorerna är. En annan tänkbar

förklaring till varför deras svar skiljer sig åt med litteraturen kan vara de artiklar som har publicerats i svenska tidningar om revisorernas ersättning den senaste tiden. Då revisorernas ersättning har kritiserats kanske de vill tona ner bilden av deras egen ersättning och att de inte är beroende av enskilda klienter, i alla fall inte i lika stora drag som litteraturen framställer det. När vi ställde frågan, om deras ersättning skulle påverkas vid förlust av en stor klient, märktes det att respondenterna i många fall drog sig för att svara på frågan om hur deras ersättning påverkades och att de inte ville prata om det. I flera fall fick vi drar svaren ur respondenterna och efter ett tag framgick det att deras ersättning påverkas, om än inte direkt utan mer på sikt.

Det har blivit en prispress och hårdnad konkurrens den senaste tiden (Beattie et al, 1999) och Johansson et al (2005) säger att blandningen mellan revisions- och konsulttjänster har

resulterat i problem för revisorerna att upprätthålla sitt oberoende. Att det råder en prispress och att konkurrensen är hård har framgått tydligt av respondenterna medan vi inte har funnit något som pekar på att det skulle finnas någon problematik med blandningen mellan

revisions- och konsulttjänster. Anledningen till att vi inte har funnit att revisorerna upplever blandningen av revisions- och konsulttjänster som ett problem tror vi beror på något som respondent 6 sa under intervjun, nämligen att andelen konsulttjänster på ett revisionsuppdrag är betydligt lägre än vad det är i många andra länder. Litteraturen är ofta inte skriven ur svenska förhållanden varvid det skulle kunna vara en förklaring till skillnaden.

6.1.2 Tema 2 – Insamling av data

Cosserat (2004) säger att det kan vara svårt att samla in revisionsbevis och att det krävs olika mycket bevis beroende på vilken situation företaget befinner sig i. Detta är något som till viss del återspeglats under intervjuerna. Respondent 4 uttrycker sig och säger att om klienten gott om pengar och går bra kan man lättare lita på deras värdering. Detta tolkar vi som att går klientföretaget bra behöver revisorn inte samla in lika mycket bevis som om klientföretaget skulle gå dåligt. Detta ligger i linje med vad Cosserat (2004) och Eklöv (2001) kommer fram till då de hävder att revisionsbevisinsamlingen beror på vilken situation och vilka

omständigheter som råder för företaget. Respondenterna säger kanske inte rakt ut att de

116 upplever det som svårt men att det är väldigt mycket att ta hänsyn till och väldigt

situationsanpassat. Exempelvis tar respondenterna upp att de behöver samla in olika mycket revisionsbevis beroende på klintens interna kontroll, hur väl de känner klienten och vilken fas företaget befinner sig i. Power (2001) tar sedan upp att revisorn behöver bestämma vad som ska räknas som ett fel och se felet ur ett helhetsperspektiv. Detta stämmer också väl in på respondenternas svar där samtliga utgår från någon form av väsentlighetsbelopp när de ska ta ställning till om felet ska noteras i revisionsberättelsen eller inte.

Det finns ett förväntningsgap där användarna har högre förväntningar på revisorerna än vad de faktiskt gör (Koh & Woo, 1998; Lee et al, 2010; Sikka et al, 1998). Samtliga respondenter är överens om att detta stämmer. Detta har också lett till att majoriteten av respondenterna har inom vissa poster utfört en mer noggrann granskning än vad som hade behövts. Detta är något vi inte funnit i litteraturen men som framgått tydligt från respondenterna. Media är det som utmålas som ”boven” till den mer noggranna granskningen av vissa poster.

Det kan finnas en informationsasymmetri mellan revisorn och ledningen då ledningen i ett företag kan välja att enbart berätta en del av den information som finns till revisorn (Eklöv, 2001; Fama, 1980; Öhman, 2004). Att det finns en informationsasymmetri stämmer överens med vårt empiriska material men att företag skulle undanhålla information för revisorn är däremot inget som respondenterna upplever. Detta är en klurig aspekt då revisorn förmodligen inte skulle vet om ifall ledningen undanhöll information. Dock säger många av

respondenterna att det endast är oseriösa bolag som inte lämnar ut all information och dessa bolag undviker Big four byråerna att arbeta med.

6.1.3 Tema 3 – Bedömning

Humphrey et al 2009 menar på att revisorer kan ha svårt att värdera vissa tillgångar, framförallt vissa specifika finansiella instrument. Wines et al (2007) menar på att det är väldigt matematiskt invecklat att förstå sig på de modeller som används och Eklöv (2001) säger att det finns gränser för revisorns kunnande. Generellt sett tycker respondenterna att det är svårt, när det saknas marknadsvärden, att göra en bedömning av vad som är rimligt och vad som är rätt eller fel. Respondenterna säger generellt att de inte kan utföra alla beräkningar

117 som behövs utan måste ta hjälp av experter. Så resonemangen från Eklöv (2001); Humphrey et al (2009); Wines et al (2007) stämmer bra överens med respondenternas svar.

Eklöv (2001) fortsätter med att säga att om revisorn är osäker vid värderingen av en tillgång kan han/hon ta hjälp av en utomstående expert som inte har koppling till det granskade företaget. Att revisorn tar hjälp av en expert stämmer väl överens då alla respondenter

använder sig av experthjälp. Dock använder sig de nästan uteslutande av interna experter och inte av externa då all kunskap återfinns inom byråerna. Eklövs undersökning handlar dock om värderingar av immateriella tillgångar vilket kanske skulle kunna förklara skillnaden i

användandet av interna eller externa experter. Det kan alltså finnas en kontextskillnad som kan utgöra en orsak till varför respondenternas svar skiljer sig mot litteraturen. Handlar det exempelvis om en värdering av en goodwill post kan det i vissa fall vara nödvändigt att ta in en extern expert vid värderingen då de inte får revidera något som de själva har värderat.

Självklart ska revisorn göra en värdering av goodwillen men i Eklövs fall tror vi hon syftar på den initiala värderingen innan själva revisionsprocessen, därav skillnaden.

Eklöv 2001 menar på att revisorerna många gånger inte besitter den kunskap som krävs för att bedöma expertens arbete utan får istället bedöma expertens erfarenhet och lämplighet till att göra bedömningen. Dock gör majoriteten av respondenterna inte någon bedömning av expertens lämplighet utan förlitar sig på att experten har tillräckliga kunskaper. En anledning kan vara att respondenterna litar på sina interna experter då dessa är deras ”kollegor” men Eklöv syftar mer på externa experter. Återigen kan det vara en kontextfråga som ligger till grund för skillnaden.

6.1.4 Tema 4 – Förhandling

Ronan (2002) säger att revisorn känner det svårt att avvika från ledningens bedömning i de fall då det handlar om poster i de finansiella rapporterna som är svårverifierade. Då det är svårt eller nästan omöjligt att verifiera har revisorn otillräckliga grunder för att motsätta sig ledningens egna subjektiva bedömning. Detta resonemang stämmer ganska väl överens med respondenternas upplevelser. Respondenterna anser det svårt att avgöra vad som är rätt och fel och får snarare avgöra vad som verkar rimligt då det finns ett spann av rätta värderingar.

Befinner sig klienten inom spannet för vad som kan anses rimligt och kan motivera sin

118 värdering säger respondenterna att det är svårt att motsätta sig denna även om den inte

stämmer helt överens med deras egen värdering.

Revisorers bedömningar kommer förmodligen pga. dubbla principalproblemet vara till fördel för dem själva och klienten (Bazerman et al, 1997; Eilifsen et al, 2006; Wines et al, 2007;

Öhman, 2004). Detta stämmer in med respondenternas svar. De skriver en oren revisionsberättelse om något väsentligt fel föreligger men kan förhandla ner felet med ledningen för att slippa skriva en oren och irritera ledningen. Deras bedömning kan således sägas vara till fördel för dem själva och för klienten. Ronan (2002) fortsätter med att säga att då det är svårt att verifiera en värdering kommer revisorn göra sin bedömning i ledningens favör i rädsla för att förlora klienten. Vi har inte funnit några indikationer på att detta skulle föreligga som ett upplevt problem för respondenterna. Det har framgått att vissa ekonomiska incitament till att inte förlora en klient föreligger men inte att en revisor inte skulle våga motsätta sig klienten av den orsaken. Däremot försöker de vara alla till lags genom att förhandla ner väsentliga fel så att de understiger väsentlighetsbeloppet. De respondenter som enbart jobbar med finansiella företag säger att de hela tiden får säga till klienten och att det är deras jobb. De tycker inte heller att det är jobbigt att säga till klienten. Vi tror att detta svar också kan skilja sig åt beroende på antal klienter och hur pass viktiga dessa är för den enskilda revisorn. Då den enskilda klienten inte har någon större inverkan på våra respondenters

ersättning kan det vara en förklaring till varför deras svar skiljer sig åt mot litteraturen.

Respondenterna tycker kanske inte att det är värt att chansa att lita på ledningen i allt för stor utsträckning för att om det skulle visa sig att de har gjort fel och skulle få en varning eller liknande från revisorsnämnden skulle det påverka deras ersättning negativt. I en artikel av svd.se (2010) framkommer det dock, i motsats till respondenternas svar, att en varning eller liknande inte påverkar revisorernas lön negativt utan snarare tvärtom.

Vänskapshot innebär att revisorn har en personlig koppling till klienten och därmed kan denna vänskap göra att revisorn inte kan revidera företaget objektivt. Skrämselhotet kan också innebära att revisorn inte kan revidera företaget objektivt då revisorn kan få påtryckningar från klienten. (Eilifsen et al, 2006; Houghthon & Jubb, 2003) Vad gällande vänskapshotet har vi inte funnit några indikationer på att det skulle upplevas som ett problem. Detta i likhet med en tidigare studie gjord av Klackenstam & Mejhert (2010). Tvärtom anser hälften av

respondenterna att en personlig relation underlättar deras arbete. Skrämselhotet har vi däremot funnit att respondenterna har upplevt till viss grad. Däremot har detta inte lett till att

119 respondenterna inte vågat motsätta sig klienten men att de upplevt det som jobbigare och att de har behövt samla in mer bevis för sin värdering. Varken vänskapshotet eller skrämselhotet upplevs som något större problem för respondenterna. Att respondenterna inte upplever vänskapshotet som ett problem kan bero på att alla respondenter jobbar på större byråer och därmed behöver de inte ta uppdrag där det finns en vänskap med klienten utan då kan en kollega göra detta och därmed undanröjs detta vänskapshot. Av respondenternas svar verkar det tydligt i de fall, där revisorn har en nära personlig relation med klienten, att det enbart inträffar vid de mindre klienterna och våra respondenter jobbar i större utsträckning med större klienter. Luuke & Sundh (2007) kommer fram i sin undersökning att de tror att det lättare att mindre byråer ”tummar” på reglerna gällande oberoendefrågor än vad större byråer gör. Därmed kan det vara en tänkbar förklaring till varför inte respondenterna upplever det som ett problem då de jobbar på större byråer. Motsättning till denna förklaring skulle kunna vara att de mindre byråerna har färre klienter och att vänskapshotet blir mer kännbart. Att respondenterna inte berättar att de upplever skrämselhotet som ett upplevt problem kan beror på att de inte kanske inte vill erkänna att det föreligger. Om det skulle föreligga ett

skrämselhot finns det en möjlighet att det inte är något man vill berätta om.

Vi har gjort en undersökning som visar på vad för problem som kan upplevas av revisorer i Sverige. En stor del av litteraturen behandlar inte enbart Sverige och därmed kan det föreligga skillnader i vad respondenterna säger och vad som framkommer i litteraturen. De frågor som behandlar själva värderingsprocessen stämmer väl in med vad litteraturen anser kan vara problematiskt. Detta kan bero på att alla Big four byråer har liknande metodik och system i hela världen men att de mer ”personliga” frågorna skiljer sig åt. Det är även i dessa

”personliga” frågor som svaren skiljer sig från litteraturen.