3 Styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget
3.7 Jämkning av skadestånd
I 29:5 ABL stadgas att skadestånd kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheter i övrigt. Syftet med jämkningsbestämmelsen är att undvika orimliga skadeståndsanspråk, bestämmelsen är alltså en form av ventil som möjliggör att hänsyn tas till vad som är skäligt.204 Det har framförts att om det inte skulle finnas någon möjlighet att jämka skadestånd skulle ledamöter åläggas ett ansvar för bolagets förluster som kan uppfattas som nästintill strikt. Lagstiftaren har därmed ansett att jämkningsreglerna utgör en nödvändig balanspunkt, då det annars blir svårt eller rent av omöjligt att rekrytera kompetenta personer till bolagens styrelser.205
Av förarbetena framgår det att jämkningsbedömningen ska ta hänsyn till den culpa som den skadevållande har uppvisat, men också till hans ekonomiska förhållanden.206 Jämkning ska dock i regel inte ske om det rör sig om ett uppsåtligt handlande som är brottsligt.207 I övrigt ger förarbetena ingen vägledning om hur regeln ska tolkas, utan lagstiftaren har överlåtit detta till rättstillämpningen. Viss ledning för dess tolkning kan dock hämtas från jämkningsregeln i 6:2 SkL.208 Av regeln framgår att skyldigheten att utge skadestånd kan jämkas med vad som är skäligt, om det med hänsyn till skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden är oskäligt betungande. Vidare ska omständigheter i övrigt och den skadelidandes behov av skadeståndet beaktas. Av 29:5 ABL framgår som nämnt att hänsyn ska tas till handlingens art, skadans storlek och omständigheter i övrigt, varför det finns anledningen att närmare utreda dessa rekvisit.
204 Prop. 1997/98:99 s. 191.
205 SOU 1995:44 s. 241.
206 SOU 1941:9 s. 655.
207 Prop. 1975:103 s. 542.
3.7.1 Handlingens art
Det finns ett flertal olika omständigheter som är hänförliga till de skadeverkande handlingarna, men som kan föranleda att skadeståndet jämkas. T.ex. kan den skadevållande handlingen företagits ett flertal gånger utan att vara skadeverkande. Utgångspunkten är således kravet på ett adekvat orsakssamband, det har inte gått att förutse skadan, eftersom handlandet aldrig tidigare lett till en skada.209 Har det emellertid hela tiden funnits en risk för skada, men att denna inte aktualiseras framstår det mer som att den skadevållande tidigare haft tur och vilket talar för att jämkning inte ska ske.210
Det är även möjligt att skadan uppstått ett flertal gånger tidigare och då accepterats av den skadelidande. I sådana fall rör det sig om en form av konkludent godkännande från den skadelidande, vilket kan vara ett skäl för jämkning.211 I situationer då ett flertal personer medverkat till skadan kan också graden och arten av olika personers culpa vara skäl för jämkning. Således kan skadeståndet jämkas för de ledamöter som endast i ringa utsträckning medverkat till skadans uppkomst.212
3.7.2 Skadans storlek
Förarbetena ger i princip ingen ledning om hur ”skadans storlek” ska tolkas eller vad begreppet ska sättas i relation till. I doktrinen har det framförts att skadans storlek troligtvis ska bedömas i förhållande till handlingens art. T.ex. skulle en betydande skada som har sin grund i en mindre klandervärd handlingen kunna utgöra skäl för jämkning. Sannolikt skulle även en mycket klandervärd handling som resulterat i en skada av mindre omfattning tala emot jämkning.213 Dessa resonemang framstår som högst skäliga, då det skulle vara orimligt om hänsyn inte togs till korrelationen mellan handlingen och skadans storlek.
3.7.3 Omständigheter i övrigt
Vilket tidigare nämnts är förarbetena mycket vaga rörande hur rekvisiten i 29:5 ABL ska tolkas, emellertid kan som redan konstaterats stöd hämtas från 6:2 SkL. Av de aktiebolagsrättsliga rättskällorna framgår att en av de övriga omständigheterna som ska beaktas vid jämkningsbedömningen är den skadevållandes ekonomiska förmåga.214 Vidare ska den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden som är av
209 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 137.
210 A.a. s. 134 ff.
211 A.st.
212 SOU 1941:9 s. 655. Se även NJA 2006 s. 136.
213 Kumlien, Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln, SvJT 2009 s. 847.
social hänsyn beaktas.215 I motiven till 6:2 SkL anges också att det finns skäl att jämka skadeståndet om den skadeståndsskyldige måste sälja sitt hem eller att hans levnadsstandard väsentligt kommer att understiga en genomsnittsfamilj som en följd av skadeståndet.216 Medför skadeståndet mycket stora ekonomiska uppoffringar och konsekvenser för den skadevållande finns det alltså skäl att jämka skadeståndet. Vilket diskuterats ovan kan subjektiva egenskaper hänförliga till skadevållarens person vara ett skäl som talar för jämkning.217 Den skadelidandes medvållande till skadan kan också troligen motivera att skadeståndet jämkas.218
Vidare kan även den skadelidandes ekonomi beaktas. Är t.ex. skadeståndet viktigt för den skadelidandes ekonomi är det ett starkt skäl för att skadeståndet inte ska jämkas.219 Motsatsvis innebär detta dock inte att jämkning kan ske på den grunden att den skadelidande inte har behov av skadeståndet. Detta då en sådan ståndpunkt allvarligt skulle försvaga skadeståndets preventiva funktion beträffande skador som drabbar t.ex. bolag, som ofta är välbärgade.220 Det faktum att en skadevållande täcks av en ansvarsförsäkring talar också med styrka emot en jämkning. Detta eftersom en sådan försäkring helt eller delvis täcker skadeståndsanspråket, varför den skadevållande ledamoten inte behöver bära de ekonomiska effekterna av den skada han orsakat.221
3.7.4 Kritik mot nuvarande ordning
I doktrinen har jämkningsregeln kritiserats kraftigt. Kumlien har bl.a. uttryckt att det i dagsläget är oklart hur regeln ska tillämpas och att rekvisitet ”omständigheter i övrigt” leder till stora svårigheter. Detta då det varken i förarbetena, praxis eller i doktrinen gjorts något egentligt ansats för att försöka konkretisera eller exemplifiera denna jämkningsgrund. Vidare har hon anfört att det finns en inbyggd konflikt i nuvarande regelverk, då den skadelidandes intressen åsidosätts om regeln används på avsett vis, dvs. nedsätta orimligt höga skadeståndsbelopp. Det är således svårt att uppnå en balans där såväl den skadevållande som den skadelidandes intressen tillgodoses, då dessa ofta har diametralt olika ekonomiska förutsättningar.222
Det nämnda har i doktrinen även visualiserats med ett ganska talande exempel. Antag t.ex. att en ledamot vållar sitt bolag skada och krävs på en miljard kronor i skadestånd, vilket är ett belopp som är helt orimligt att betala för det flesta personer. Skadeståndet kommer då att jämkas till en nivå som överensstämmer med
215 SOU 1941:9 s. 655.
216 Prop. 1975:12 s. 176.
217 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 140 ff. Se även NJA 1948 s. 489.
218 Se NJA 1998 s. 734 och NJA 2006 s. 136.
219 Prop. 1975:12 s. 177.
220 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 42 ff.
221 Kumlien, Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln, SvJT 2009 s. 849.
ledamotens faktiska betalningsförmåga. Det kan dock tänkas att denna nivå är betydligt mindre än en miljard, varför det skadelidande bolaget inte kompenseras och därmed förlorar skadeståndet ett av sina huvudsakliga syften, reparation. Ett väsentligt lägre belopp utgör troligen inte heller en tillfredställande ersättning för bolaget när skadan är så mycket större. Skulle bolaget av denna anledning helt avstå från att föra en skadeståndstalan, kan det även argumenteras för att skadeståndets preventiva funktion över tiden kan komma att undermineras. Detta då incitamentet för ledamöter att agera aktsamt riskerar att urholkas, i och med kännedomen om att en skadeståndstalan sällan väcks.223
Det har framförts att det inom nordisk doktrin är en vanlig uppfattning att skadeståndets preventiva funktion inte påverkas i någon större utsträckning av att skadeståndsbeloppet senare jämkas.224 Möjligen är detta ett riktigt påstående förutsatt att endast en del av skadeståndet bortfaller, men för det fallet att bolaget helt avstår från att väcka en talan så kvarstår ändå faktum att skadeståndets preventiva natur riskerar att gå förlorad. Kritiken får anses vara välgrundad, då det framstår som att lagstiftaren inte tagit hänsyn till att det ofta rör sig om två parter med helt olika materiella förutsättningar. Ändamålen med det interna skadeståndsansvaret riskerar således att undermineras helt, då en tillämpning av jämkningsregeln i 29:5 ABL kan utplåna större delen av skadeståndet och därmed även dess effekter.
Att inte tillåta jämkning verkar dock inte vara något realistiskt alternativ, då en styrelseledamot som skadat bolaget genom vållande därmed skulle kunna bli utblottad. I förlängningen skulle en sådan lösning eventuellt leda att det skulle bli svårt att få kompetenta personer att ta styrelseuppdrag, då det skulle innebära en alltför stor privatekonomisk risk. Möjligen finns lösningen i någon form av ansvarsförsäkring, som kan tillgodose båda parters behov, vilket kommer att avhandlas närmare i kapitel fyra.