2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
5.1 J URIDISKT RAMVERK
Nedanstående lagrum som möjliggör tvångsmedel och begränsar en människas frihet ska ses som avsteg från de grundläggande mänskliga rättigheterna om rätt till frihet och liknande kopplat bland annat till Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).
Kopplat mot denna studie kommer det vara ett fokus på huruvida en polisman kan luta sig mot något av lagrummen för att genomföra en kroppsbesiktning vid ett misstänkt rattfylleri.
5.1.1 Rättegångsbalken
Rättegångsbalken innehåller de mest centrala processrättsliga reglerna inom svensk rätt.
Här regleras hur förfarandet i domstol sker samt vad som gäller kring det utredande skedet, det vill säga förundersökningen som möjliggör att polisen arbetar med ett ärende.
I RB 23:1 stadgas att en förundersökning skall inledas när det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Detta innebär således en skyldighet för Polismyndigheten att inleda en förundersökning vid sådana tillfällen. Det finns dock ett par undantag från denna skyldighet enligt andra stycket RB 23:1, till exempel om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Paragrafen hänvisar även vidare till RB 23:4a som reglerar när en förundersökning får läggas ned, samt till RB 23:22 som reglerar förutsättningar för en förenklad utredning som kan användas vid vissa typer av mindre allvarliga brottstyper.
I RB 23:2 fastställs syftet med förundersökningen. Syftet med en förundersökning är att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet och därefter huruvida det finns tillräckliga skäl för åtal mot personen.
Vem är det då som får inleda förundersökningen? I RB 23:3,1st framgår det att det är Polismyndigheten som besitter behörighet gällande inledande av förundersökning. Detta är inte att förväxla med enskild polisman som man kanske kan tro. Vad som dock är förskrivet är att förundersökning får inledas av förundersökningsledare som blivit särskilt delegerad uppgiften och därigenom företräder Polismyndigheten.
RB 23:3 är en väsentlig paragraf som kan tyckas ge utrymme för en polisassistent att vidta åtgärder utan att en förundersökning är inledd. I fjärde stycket anges det nämligen att polisman har rätt att besluta om och vidta vissa utredningsåtgärder innan en förundersökning formellt sett har blivit inledd. Detta fenomen kallas för primärutredning och är en möjlighet för polisman att genomföra utredningsåtgärder innan en förundersökning inletts.
“Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.” RB 23:3, 4st.
Ovan stycke kan således tyckas ge stöd åt att tvångsmedel används innan en förundersökning inletts och innan beslut från behörig undersökningsledare kunnat inhämtas. Det får först och främst i så fall ses som ett avsteg mot bestämmelsen i RB 23:16 som enligt tolkning av JO innebär att tvångsmedel endast får vidtas i en förundersökning.26 Trots tolkningen av JO finns ingen tydlig lag som synliggör förhållandet kring tvångsmedel och inledande av förundersökning. Däremot är det i hög grad förknippat med varandra.
Frågan som uppstår är därvid om en polisman kan luta sig emot RB 23:3 4st för att själv kunna bedriva initial utredning inom brottet; rattfylleri?
Utifrån förarbete till 1994/1995 års ändring av RB framgår att en polisman får medta person till förhör redan innan förundersökning är inledd.27 Detta har också skrivits in i RB 23:8 där det uttryckligen står att medtagande får ske innan förundersökningen är inledd. I och med att denna rätt uttryckligen står i lagtexten får det anses vara styrkt att en polisman kan ta med någon till förhör innan förundersökning inletts formellt, men att förundersökningen ändå blivit materiellt inledd. Att en förundersökning anses vara materiellt inledd är då ett tvångsmedel blivit begånget utan att någon behörig förundersökningsledare inlett förundersökningen formellt.28 Att däremot ta med någon på kroppsbesiktning utan att förundersökning inletts bör däremot ej kunna ske baserat på RB 23:3 4st.
5.1.2 Fara i dröjsmål
En polisman får även behörighet att vidta tvångsmedel under förutsättningen att det råder en fara i dröjsmål enligt olika lagrum inom RB. Till exempel stipuleras denna möjlighet gällande kroppsbesiktning och kroppsvisitation i RB 28:13. För att det ska föreligga en fara i dröjsmål krävs enligt RB 28:13 att det föreligger någon omständighet som gör att det inte
26 JO 5316-2018.
27 Prop 1994/1995:23.
28 Bring, Thomas, Diesen, Christian & Andersson, Simon, Förundersökning, Femte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2019. S.240.
finns tid att invänta beslut från behörig förundersökningsledare.29 Det kan till exempel vara om det finns risk att någon kan förstöra bevis eller liknande och att polismannen således måste agera omedelbart. Om en polisman vidtar en tvångsåtgärd i fara i dröjsmål kan det alltså anses att en materiell inledning av förundersökning har inletts. Däremot har den formella inledningen av förundersökningen ej skett eftersom en behörig förundersökningsledare ej varit delaktig.30
Sett ur denna studie blir den naturliga följdfrågan om en polisman kan ta med någon på en kroppsbesiktning (utandningsprov i Evidenzer eller urin/blodprov) vid misstanke om rattfylleri, och om detta kan genomföras med hänvisning till fara i dröjsmål Rb 27:4. Svaret på den frågan bör med all största sannolikhet vara nej, men med en viss öppning för att extraordinära omständigheter skulle kunna föreligga som möjliggör detta. En sådan extraordinär omständighet skulle kunna vara att alla elektroniska kommunikationsmedel skulle vara obrukbara och en kontakt med behörig förundersökningsledare därmed är omöjlig. Rent teoretiskt skulle en polisman även sannolikt kunna hävda fara i dröjsmål kopplat mot risken att en misstänkt förare bara kan köra iväg från platsen. Denna risk kan dock snabbt undanröjas då polismannen enkelt kan ta bilnyckeln med stöd av Pl §24a eller be den misstänkte att kliva ur bilen. Det går därmed inte att genomföra hela tvångsmedlet genom att hävda fara i dröjsmål i enlighet med Rb 27:4.
5.1.3 Vem får vara förundersökningsledare?
Arbetet i en förundersökning leds och ansvaras av en förundersökningsledare i enlighet med FUK §1a. Förundersökningsledaren kan antingen vara polisiär eller åklagare.
Kortfattat kan sägas att vid brott av enklare beskaffenhet är det en polisiär förundersökningsledare som leder med stöd av RB 23:3. Dock vid allvarligare brottslighet så leds förundersökningen av en åklagare som förundersökningsledare och även detta framgår av RB 23:3. Därtill finns ett antal undantag och variationer i RB 23:3, som reglerar vem som är förundersökningsledare. Detta med fokus på huruvida det finns någon skäligen misstänkt för brottet eller ej.
Gällande den polisiära förundersökningsledaren har det sett olika ut under årens lopp.
Tidigare kunde befattningen endast delegeras till de som lägst hade tjänstgöringsgraden biträdande kriminal- eller poliskommissarie. Därefter har Polisen genomgått flertalet förändringar och även så inom förundersökningsledning och de tidigare kraven har därmed reviderats. Under början av 2000-talet var det enda formella kravet att personen var polis enligt polisförordningen.31 I samband med den stora omorganisationen 2015 skedde dock en förändring som innebar att även civilanställda fick vara polisiära förundersökningsledare med det då tydliga syftet att få in fler kvalificerade förundersökningsledare.
29 JO 5316-2018.
30 Bring, Thomas, Diesen, Christian & Andersson, Simon, Förundersökning, Femte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2019.
31 Landström L. Vem är förundersökningsledare?: en analys av rättsutvecklingen utifrån effektivitet, kvalitet och rättssäkerhet. Juridisk Publikation. 2020.
De önskvärda kompetenserna för en förundersökningsledare är enligt polisens riktlinjer bland annat två års erfarenhet av polisarbete och utredningsvana. Däremot finns inga formella krav på särskild utbildning, även om det finns en nationell förundersökningsledarutbildning.32
Kort sagt kan man alltså säga att den som bedöms lämplig har möjlighet att bli polisiär förundersökningsledare.
5.1.4 Förundersökningskungörelsen
Förundersökningskungörelsen (FUK) innehåller lagrum som redogör och reglerar hur en förundersökning skall bedrivas i en större utsträckning än rättegångsbalken.
I FUK§1a fastslås att tiden när en förundersökning inleds ska särskilt noteras. Vem som beslutat om att inleda förundersökningen skall även de antecknas. I andra stycket framgår att det är undersökningsledaren som är ansvarig för förundersökningen i dess helhet. Det är därmed också undersökningsledaren som har ett ansvar för rättssäkerheten och att förundersökningen bedrivs effektivt.
FUK§3a är en paragraf som är av stor vikt för den enskilde polismannen.
“En polisman som ingriper mot brott eller annars kommer till platsen för ett brott eller tar upp anmälan skall vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas direkt på plats. Vidtagna åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har
rätt att leda förundersökning rörande brottet.” FUK§3a
Vilka utredningsåtgärder som en polisman ska vidta på brottsplatsen är ej närmare specificerat i lagtexten. Frågan får därmed spåras bakåt i tiden för att närmare kunna förstå lagförfattarens intentioner med lagrummet. År 1969 anförde trafikmålskommittén att varje polisman skulle få inleda en förundersökning i de fall som det förelåg olägenhet vid ett dröjsmål.33 Detta förslag godtogs inte men föranledde flera lagändringar. I förarbetena till nuvarande lag uttalades att de i huvudsak innebar att en polisman skulle få genomföra platsundersökning samt förhör med olika parter, däremot inga tvångsåtgärder, vilket således får antas vara lagstiftarens intention.34
Mot bakgrund av ovan kan det därför inte sägas finnas stöd för en polisman att fatta beslut om och genomföra en kroppsbesiktning vid ett rattfylleri endast med stöd av FUK§3a.
5.1.5 Polisförordningen
Utifrån ovan redogörelse kring förundersökningsledning kan man fastslå att det är Polismyndigheten som ska fatta besluten. De personer som fattar beslut och företräder Polismyndigheten i de frågorna behöver ha tilldelats en sådan delegation.
32 Landström L. Vem är förundersökningsledare?: en analys av rättsutvecklingen utifrån effektivitet, kvalitet och rättssäkerhet. Juridisk Publikation. 2020.
33 Bring, Thomas, Diesen, Christian & Andersson, Simon, Förundersökning, Femte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2019.
34 Ibid.
I Polisförordningen §8 framgår att sådan delegering inom Polismyndigheten särskilt ska beakta om den delegerade uppgiften kan innebära att [...] grundlagsskyddade fri- och rättigheter kan inskränkas. I andra stycket i samma lagrum förtydligas detta genom att
“Om det är fråga om sådana omständigheter som anges i första stycket, får uppgiften endast överlämnas till en särskilt kvalificerad beslutsfattare som har den utbildning, kompetens och erfarenhet som krävs.” Polisförordningen §8 2st.
Utifrån det faktum att en delegation om inledande av förundersökning och därigenom möjlighet att besluta om tvångsmedel definitivt kan ses som ett begränsande av grundlagsskyddade fri- och rättigheter så torde det falla in under aktuellt lagrum.
Polisförordningen §9 framhåller att det ska framgå av arbetsordning eller i särskilda beslut vem som har delegerats beslutanderätt samt inom vilken fråga beslutanderätten finns.
5.1.6 Övriga lagrum
Då en polisman ingriper mot en förare av ett motordrivet fordon så sker detta med stöd av polislag (1984:387) §24 p.1 och p.2 (se beskrivning nedan). Detta lagrum används av polismannen då denne misstänker att föraren gjort sig skyldig till brottet rattfylleri i enlighet med §4 och §4a lag om vissa trafikbrott (1951:649). I polislag (1984:387) §24 p.1 och p.2 framgår det att:
“En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott,
2. om det av någon annan anledning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning”
§4 och §4a lag om vissa trafikbrott (1951:649) skulle kunna sammanfattas säga: Den som för ett motordrivet fordon som inte är avsett att användas ut av gående. Och som gör detta med förekomst av narkotikaklassat ämne i blodet, eller med en alkoholmängd som i utandningsluften överskrider 0,10 milligram per liter eller 0.2 promille i blodet, skall anses vara skyldig till brottet rattfylleri av normalgraden. Detta i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser gällande lag om vissa trafikbrott (1951:649).
5.1.7 Delegationens juridiska förankring
Med utgångspunkt i ovannämnda lagrum ligger alltså Polismyndighetens grund gällande inledande av en förundersökning med stöd av RB 23:3. Därefter kan Polismyndigheten, delegera ut behörigheten att företräda Polismyndigheten med stöd av 8§
Polisförordningen, vilket inkludera inleda samt genomdriva förundersökning. I beslutet kan det också förekomma begränsningar såsom att beslut om husrannsakan i bostad.
Nedläggning av ärenden samt beslag enligt TBL §7 ej innefattas i delegationen.