Centrala Platser - Centrala Frågor, s. 137-146.
En centralort utan textbelägg? - Uppåkra
stället måste försöken att identifiera vissa textuella spår med Uppåkra ses som ett sätt att skapa nya sammanhang. Genom att kombi-nera dessa skriftliga uppgifter med arkeologi är det möjligt att se nya kontexter, som i sin tur kan studeras (Andren 1997: 167 ff.).
Namnet Uppåkra förekommer inte i några äldre etnografiska eller mytologiska texter om Skåne. Därför måste man söka efter belägg för en centralplats på mindre direkta vägar.Jag har vid en översiktlig genomgång av äldre texter funnit fem möjliga hänvisningar till Uppåkra.
De finns i texter från omkring 1200 eller se-nare, men samtliga belägg syftar på äldre för-hållanden. Referensen till det äldsta samman-hanget finns i Saxo Grammaticus' skildring från omkring 1200 av Ragnar Lodbroks histo-ria. Till skillnad från många andra av Saxos sagokungar är Ragnar Lodbrok i någon mån en historisk person, eftersom han omtalas i franki-ska källor 845 (Skjoldungemes Saga 1984: 140).
Enligt Saxo försökte Skåne, Halland och J y Hand frigöra sig från Ragnar Lodbroks danska rike och därför skickade han vid flera tillfällen stora flottstyrkor för att kväsa de upproriska områdena. Vid ett tillfälle slog han en skånsk här "vid Vitaby" (Sakses Danesaga 11:147;
apud Whiteby; Saxo 252,14) och vid ett annat tillfälle stod ett stort slag i Skåne "på slätten som heter 'Ullåker'" (Sakses Danesaga Il: 150 f.; apud campum, qui Latialiter Laneus dicitur, Saxo 253,27). Under slaget skadades Ragnar Lodbroks son Sigurd, som efter segern fördes till "en 'stad' som fanns i närheten" (Sakses Danesaga Il: 151; oppido, quod in vicinia erat, Saxo 254,7), för att få såren läkta. Genom ett ingripande av Oden själv- undernamnet "Ros-ter/Hrostr" (Rostarum, Saxo 254,12) - blev han frisk och kunde senare efter faderns död väljas till danernas kung.
Dessa två plats bundna belägg är som svaga ekon av för övrigt försvunna mytologiska tra-ditioner om Skåne. Intressant är att en av platserna direkt kan knytas till Skånes senare
138 ANDERS ANDREN
kända politiska geografi. Vitaby är grannsocken till Ravlunda som var kungalev/kungsgård i början av 1200-talet (Andren 1983). Det pågå-ende Ravlunda-projektet antyder dessutom en centralplats från järnåldern i Ravlunda (jfr Fabech och Riddersporre i denna volym). Slät-ten "Ullåker" kan däremot inte lokaliseras och flera skånska slättområden är naturligtvis möj-liga. Men det är intressant att det nämns ett oppidum i anslutning till slätten. Som många latinska begrepp har oppidum haft skiftande innebörd. I klassiskt latin betydde ordet "borg, mindre stad", men i medeltidslatin betecknade det vilken vanlig by som helst. En genomgång av hur Saxo använder begreppet oppidum har visat att han använder det i dess klassiska innebörd, i först hand om de städer som existe-rade i hans samtid (Secher Madsen 1983: 11)1•
Oppidum i Saxos berättelse bör alltså ha be-tecknat en skånsk "stad" från mitten av 800-talet, vilken var belägen vid en stor slätt. Kan-ske har vi här ett skriftligt belägg för Uppåkra som centralplats under vikingatiden. Berättel-sen om hur Oden kurerade kungasonen Sigurd kan dessutom vara en antydan om en Odenkult på denna plats.
Ett andra möjligt belägg för Uppåkra som centralplats härstammar också från omkring 1200, men avser förhållanden omkring 250 år tidigare. Enligt Egil Skallagrimssons saga ska Egil på en färd genom Öresund ha gjort strand-hugg i Skåne, begivit sig "upp till Lund" (upp til Lundar, Den norsk-isländska skalde-diktningen I:28) och plundrat "köpstaden", som var omgiven av en "träborg" (Egil Skallagrimssons saga 103 f.). Händelsen, som är känd genom en citerad skaldevers, skulle ha ägt rum kort efter Gorm den gamles död, det vill säga under 960-talet (Christensen & Krogh 1987). Eftersom ingen bebyggelse i staden Lund har kunnat beläggas vid denna tidpunkt, trots 100 års arkeologisk verksamhet i Lund, har skaldeversen uppfattats som en ohistorisk konstruktion från omkring 1200(Stjerna 1909;
jiiP
Weibull 1910; Blomqvist 1953:9 f.). Citerade skaldeverser tillmäts annars normalt högt källvärde, varför en alternativ tolkning är att skaldeversen är korrekt, men att den refererar till ett annan "Lund" än den medeltida staden, nämligen till Uppåkra-boplatsen Gfr Andren 1989).
Även det tredje belägget kommer från omkring 1200, men de sammanhang som om-talas är svårare att datera; troligen ska de placeras i 900-talets andra hälft. Enligt Snorres Edda diktade den isländske skalden Einar Skålaglam en hyllningdikt till en dansk kung, som han beskrev som "Lunds lands berömda furste" (Snorres Edda: 163, Lundar landfrcekn jofurr, Den norsk-isländska skaldediktningen I:65). Det är oklart vilken kung det rör sig om, men eftersom Einar Skålaglam var verksam under 900-talets senare del har Harald Blåtand uppfattats som den mest sannolike kungen.
Lauritz Weibull har ifrågasatt identifieringen och menar att det kan röra sig om en senare kung, från en tid då staden Lund redan existe-rade (Weibull 1910).
Ett fjärde möjligt belägg för Uppåkra som centralplats härstammar från senmedeltiden. I Lund fanns under medeltiden två stora och välkända årsmarknader. Den ena av dem kalla-des "Tre högars marknad" enligt uppgifter 1504 och 1514. Den är indirekt omtalad redan 1449 (Blomqvist 1941:34 f.), men marknaden är troligen betydligt äldre, eftersom den i likhet med gamla årsmarknader hade en rörlig marknadstermin. Namnet på marknaden har sedan länge varit förbryllande, eftersom det saknas högar i Lund som kan förklara namnet.
Därför har marknaden och dess namn varit ett återkommande element i den långa diskussio-nen om eventuella föregångare till staden Lund.
Redan 1598 lanserade prästen Herman Chytrreus iden att namnet härstammade från en äldre marknadsplats och kultplats, belägen vid tre högar öster om Lund (Lagerbring 17 44-48:288 f.; jfr Blomqvist 1941:33 ff.).
Forn-forskaren Nils Henrik Sjöborg framförde lik-nande tankar i början av 1800-talet (Sjöborg 1824:196 f.) och i modern tid har framför allt Ragnar Blomqvist vidareutvecklat iden. Han har utifrån kartor och belägg för namnet "Tre högar" i Stora Råbys norrevång placerat marknadsplatsen inom den nuvarande stads-delen Linero.
Jag har tidigare ställt mig kritisk till hela den långa diskussionen om en föregångare till Lund (Andren 1980:81 f.; jfr dock Andren 1989). Men med Uppåkra-boplatsen som en möjlig föregångare till staden och med de senaste årens arkeologiska verksamhet i Uppåkra yppar sig en annan möjlighet. För-utom de bevarade Storehög och Lillehög på-träffades 1996 en tredje borttagen hög, ome-delbart norr om Storehög Gfr Larsson i denna volym). I likhet med Mats Riddersporre menar jag att namnet "Tre högars marknad" skulle kunna referera till tre högar i Uppåkra. Intres-sant är dessutom att området runt Storehög till skillnad från resten av Uppåkra-boplatsen sak-nar kulturlager. Området, som alltså har hållits öppet och fritt från depositioner, kan markera själva marknadsplatsen i Uppåkra. Med denna tolkning skulle "Tre högars marknad" och dess flyttning till Lund vara en direkt parallell till
"Distingsmarknaden", som enligt Snorre Sturlasson flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros (Uppsala) under 1100-talet (Ferm 1986:67).
Det yngsta belägget med en möjlig referens till Uppåkra är samtidigt det minst trovärdiga.
I en latinsk beskrivning av Lund från 1587 skriver biskopen Mogens Madsen om stadens ålder: "Det står utom allt tvivel, att Lund räk-nas bland Danmarks äldsta städer. Och det bör påpekas, att några ytterst ålderdomliga rim cirkulera hos danskarna om Lunds fornåldrig-het, av följande lydelse:
Den thid Christus lod sig frpde
Stod Lund oc Schanr)r i fegreste gr(Jde Dessa ords innebörd är denna: Då Kristus
EN CENTRALORT UTAN TEXTBELÄGG? 139
föddes, blomstrade Lund och Skanör" (nu-svensk översättning i Blomqvist 1946:24 f.).
Stjerna, liksom Weibull och Blomqvist har avfärdat versen som en ohistorisk konstruk-tion, tillkommen i en tid när Lunds och Skanörs forna betydelse hade försvunnit (Stjerna 1909;
Weibull 1910; Blomqvist 1953:11). Men kvar står det faktum att versen kan vara paradoxalt riktig, om man godtar att "Lund" i Egil Skallagrimssons saga betecknade Uppåkra.,
De indirekta textbeläggen för Uppåkra som centralplats är inte många, deras källvärde är av högst skiftande kvalitet och de behöver inte syfta på samma plats. Med undantag för Sax os oppidum har de alla använts som argument i den 400 år långa diskussionen om Lunds ålder och om eventuella föregångare till Lund. Samt-liga har avfärdats utifrån källkritiska argument av Lauritz Weibull, som skriver att "Gentemot dessa osäkra isländska skaldevers står det ar-keologiska materialet, tusendetal av växande föremål, hämtade från alla delar av det medel-tida Lunds område, ett material, som sett i sammanhang med fyndomständigheterna på frågan om stadens ålder avger ett enstämmigt svar" (Weibull 1910: 12). Kort sagt, Weibulls viktigaste källkritiska argument mot de äldre beläggen är att de inte kan arkeologiskt bekräf-tas genom samtida stadsbebyggelse i Lund.
Med Uppåkra-boplatsen som en möjlig före-gångare till Lund ändras situationen drastiskt.
Det viktigaste källkritiska argumentet har bort-fallit och de andra kritiska synpunkter Weibull framför är ytterst sett bara påståenden och bortförklaringar, som i sig har lika lite bevis-kraft som hans motståndares uppfattningar. De spridda uppgifterna kan alltså ha historiskt relevans och om man dessutom accepterar att de refererar till samma ort ger de tillsammans konturerna av en centralplats under 800- och 900-talen: Ett oppidum, som var knutet till en Odenkult, en "köpstad" som kallades "Lund"
och var omgiven av en "träborg" samt en marknads plats med års marknaden "Tre högars marknad".
140 ANDERS ANDREN