JAKT OCH NATURA

Jaktlagstiftningens och miljöbalkens regelverk gäller parallellt. Ett tillstånd enligt den ena lagstiftningen innebär inte att åtgärden kan genomföras om tillstånd även krävs enligt en annan lagstiftning. Jakt i eller i anslutning till ett Natura 2000-område efter en art som är grund för utpekandet av ett Natura 2000-område bör typiskt sett kräva tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken om det inte är frågan om en åtgärd där artens status uppenbart inte kan påverkas. Med arter som varit grund för utpekandet bör avses arter som finns med i regeringens beslut om att området ska ingå i nätverket Natura 2000 som ett särskilt skyddsområde, eller föreslås till EU som ett område av intresse för unionen.44

Bedömningen av behovet av att reglera jakt i och i anslutning till Natura 2000-områden bör i första hand ske i samband med bevarandeplansarbetet och arbetet med nödvändiga bevarandeåtgärder. Om det är en lämplig beva- randeåtgärd kan möjligheten till jakt regleras. Det förebygger också behov av tillståndsprövning. Om ingen bedömning och åtgärd gjorts eller är olämplig på grund av områdets karaktär kan dock en prövning behöva ske.

Jakt bör inte generellt sett förbjudas i Natura 2000-områden. Om jakt på någon art kan förhindra att målen med området nås enligt EU:s gemensamma mål behöver den dock regleras. Det kan behöva ske i fråga om tid, plats och omfattning beroende på hur den kan komma att påverka de mål som ska uppnås för området.

Exemplet skyddsjakt efter säl

Gråsäl, knubbsäl och vikare är alla markerade med ett F i bilaga 1 till art- skyddsförordningen. Det innebär att de får förvaltas så länge en gynnsam bevarandestatus upprätthålls.45 _{Se senaste bedömningen av bevarandestatusen}

från artikel 17-rapporteringen 2013,46 _{nästa bedömning sker 2019. I 23 b §}

jaktförordningen framgår att Naturvårdsverket får besluta om skyddsjakt efter säl efter ansökan från den som riskerar att drabbas av allvarlig skada eller på eget initiativ om förutsättningarna i 23 a § jaktförordningen är upp- fyllda. Skyddsjaktsbeslut tas numera gällande alla tre arterna och kan gälla större områden. I sådana beslut kan jakt vara tillåten på annans jaktom-

43 _{7 kap. 32 § miljöbalken.} 44 _{7 kap. 28 § miljöbalken.} 45 _{Art 14 art- och habitatdirektivet.}

råde. I besluten framgår också att det kan behövas ytterligare tillstånd eller dispenser, t ex Natura 2000-tillstånd.

Gråsäl, knubbsäl och vikare är också markerade med B i bilaga 1 till art- skyddsförordningen. Det innebär att Natura 2000-områden ska pekas ut för arterna. Syftet är att arterna ska uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarande- status. För alla Natura 2000-områden ska en bevarandeplan tas fram vilken beskriver syftet med området, mål och status för arter som utgjort grund för utpekandet och en beskrivning av vad som är känsligt i området samt vilka bevarandeåtgärder som behövs för att nå målen. Om en åtgärd på ett bety- dande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs ett särskilt till- stånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken.

I ett Natura 2000-område som pekats ut med gråsäl, knubbsäl eller vikare som grund för regeringens beslut och där skyddsjakt skulle kunna bli aktuellt bör frågan i första hand hanteras i samband med arbetet med nödvändiga bevarandeåtgärder. Första steget är att bedöma om skyddsjakt skulle kunna påverka möjligheten att uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarandesta- tus för någon av de utpekade arterna. Om detta är fallet bör någon form av reglering övervägas. T ex att kräva tillstånd eller förbjuda jakt i känsliga områden och/eller under känsliga perioder. Hur jakten får bedrivas kan också behöva regleras. Reglering kan göras i form av föreskrifter i fråga om ett naturreservat, eller som förbud/krav på tillstånd i ett sälskyddsområde. Utgångspunkten bör vara att nå bevarandemålen och att förebygga behov av tillståndsprövning enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken.

Skyddsjakt efter säl i ett Natura 2000-område där sälarten var grund för utpekandet och därmed syftet med området är att bevara arten, bör typiskt sett anses som en betydande påverkan på miljön eftersom det rör dödande av en art som området syftar till att bevara i gynnsam bevarandestatus. Observera att resultatet av prövningen kan bli att tillstånd kan lämnas med villkor. Bedömningen om tillstånd krävs är en riskbedömning där försiktig- hetsprincipen ska tillämpas. Av betydelse för bedömningen är artens status både lokalt och på biogeografisk nivå, kolonins storlek, antal och vilka djur som ska fällas, vilka andra djur som kan påverkas och vilka andra åtgärder i området som påverkar sälarten.

Exemplet jakt efter skogshöns

För de fågelarter som är markerade med B i bilaga 1 till artskyddsförord- ningen ska Natura 2000-områden pekas ut. När ett Natura 2000-område är utpekat med syftet att bevara orre eller tjäder dvs. arterna anges som grund i regeringens beslut om att förklara området som ett särskilt skyddsområde enligt 7 kap. 28 § miljöbalken, bör jakt efter dessa typiskt sett kräva ett tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken om det inte är uppenbart att det saknar betydelse för artens bevarande i området. Vid bedömningen av om jakt efter skogshöns såsom orre och tjäder kräver tillstånd eller bör regleras i ett Natura 2000-område bör utgångspunkten för bedömningen vara om jakten kan påverka möjligheten att bibehålla eller uppnå bevarandemålen för arten

i området. Det är ofta lämpligt att bedömningen tar sikte på ett lite större område t ex en ”tjädertrakt” (om Natura 2000-området i sig inte kan bära en population av arten) och att bedömningen är långsiktig. Precis som ovan bör i första hand frågan om jakt i ett Natura 2000-område hanteras i bevarande- planen och arbetet med att vidta nödvändiga bevarandeåtgärder.