Johan Dahlbeck

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 123-126)

”Morgondagen börjar idag”. Med dessa ord avslutas en aktuell re- klamfilm gjord på beställning av Rädda Barnen i Sverige. Orden är tänkta att fungera som en väckarklocka för att intensifiera det världs- omspännande arbetet med att sänka barnadödligheten. Samtidigt pågår något annat i samma reklamfilm. Som mottagare av budskapet får vi reda på att barnen, de som syns i bild, hör morgondagen till. Barnen ges ett värde framför allt eftersom de en gång ska bli ansvarstagande vuxna och framtida samhällsmedborgare, inte som de individer de är idag. En tydlig skiljelinje dras mellan barndom, nu, och ”vuxendom”, imorgon. Samma skiljelinje som delar barndom och ”vuxendom” åt diskuteras av barndomshistorikern Hugh Cunningham som beskriver hur man relativt sent i västerländska samhällen separerat dessa katego- rier för att kunna skapa en bild av samhället organiserat kring den liberale och upplyste individen. Han skriver:

If these happy childhoods were to be achieved, childhood had to be sharply separated from adulthood, and its characteristics and needs had to be recognized. Childhood and adulthood, in this thinking, became almost opposites of one another. If adults were burdened with responsibilities, children should be care- free. If adults worked, children should not work. If adults had to live in towns, children were entitled to contact with nature. (Cunningham, 1995: 160)

Den tankegång som Cunningham beskriver och som kontextualiserar Rädda Barnens slogan ställer barndomen i ett slags motsatsförhållande till ”vuxendomen”. Tillsammans bildar de en så kallad dikotomi, eller en binär motsatsrelation. Allt det som ”vuxendom” inte är, det är

barndom, och tvärtom. Detta kräver i sin tur en viss samstämmighet inom de respektive kategorierna barndom och ”vuxendom”. Resone- manget målar därför upp en bild där barns olika individuella särdrag tenderar att underordnas den kollektiva likheten. Det skapas en tydlig kategori – barndom – att mäta mot och i förhållande till dess ständige motpol – ”vuxendom”.

Barnet mäts alltså i förhållande till den liberale individen som i enlig- het med upplysningsideal ofta får stå som symbol för den ansvarsta- gande och önskvärde vuxne. Barns rättigheter innebär då också i stor utsträckning att de ska skyddas från de hot, eller undantas från de åta- ganden, som man som väl fungerande vuxen förväntas bemöta och hantera. Det är i talet om barndomen som en enhetlig kategori, där barn framför allt definieras som icke vuxna, som en viss problematik låter sig anas. Inte minst med tanke på att bilden av den universella barndomen tycks vara starkt knuten till en specifikt västerländsk för- ståelse och därmed också till ett visst givet perspektiv (se t.ex. Bur- man, 2008).

Jag kommer i det här kapitlet att försöka visa att universella dokument såsom Barnkonventionen och de två dokument som föregått 1989 års konventionstext innehåller spår av den här typen av motsatstänkande som blir intressant när barndomen som enhetlig kategori ska förstås mot bakgrunden av skillnadens logik. Man kan på det här viset förstå barndom och ”vuxendom” som ett dikotomiskt begreppspar eftersom de definierar varandra på ett ömsesidigt uteslutande sätt. Barn är barn framför allt därför att de inte är vuxna och vice versa. Den här typen av upprättande av tydliga skiljelinjer skapar också en känsla av sam- hörighet hos de respektive kategorierna. På så vis kan den universella barndomen hela tiden ställas i relation till, och mätas mot, den univer- sella ”vuxendomen”.

Det är just spåren av den universella barndomen med sitt ursprung i västerländsk upplysningsfilosofi (Aries, 1962; Cunningham, 1995) och dess olika tänkbara konsekvenser för den moderna barndomen som är i fokus för det här kapitlet. Utifrån två parallella linjer – där den ena visar hur ”vuxendomen” och barndomen bildar ett dikoto-

miskt begreppspar och den andra visar hur det enskilda barnet och samhällets öden flätas samman – skisseras bilden av en barndom som uppfattas som en statisk, enhetlig och sluten kategori genom utslätan- det av skillnad.

För att på ett någorlunda effektivt vis kunna bevaka barns rättigheter bör ju kategorin barndom kunna särskiljas ifrån ”vuxendom” med någon slags precision. Barnkonventionen är på så vis formulerat som ett universellt dokument som främst syftar till att på lika villkor skapa handlingsutrymme och möjligheter åt barn i hela världen men som därför också måste underordna alla olika tänkbara barn och barndomar en mer eller mindre samstämmig identitet (White, 1999: 134). I inled- ningen till Barnkonventionen står det att ”barnet på grund av sin fy- siska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild om- vårdnad”, vilket på ett tydligt vis upprättar ett statiskt förhållande mel- lan barndom och ”vuxendom”, där barndomen är den kategori som bör skyddas, och ”vuxendomen” den kategori som bör skydda.

Utan att närmare gå in på de olika historiska eller politiska omstän- digheter som omger de olika barnrättstexterna och deras tillkomst kan man bara konstatera att dessa omständigheter utan tvivel varit väldigt betydelsefulla för var, när, hur och varför texterna en gång formule- rats. Det kan dock vara intressant att titta på texterna utanför sitt kro- nologiska historiska sammanhang eftersom dessa olika omständighe- ter i sin tur också är föremål för olika typer av tolkningsföreträden och förgivettaganden (Foucault, 1982: 25-26). Det handlar alltså snarare om att med hjälp av några illustrerande exempel försöka beskriva ett tal om barnet som tycks återkomma i olika officiella texter och doku- ment och som förmedlar någon slags på förhand given föreställning om vad barndom är (och inte är). Mot bakgrund av detta blir det också intressant att peka på några tänkbara problem som denna föreställning kan tänkas innebära för den spridda grupp av individer som inordnas i de kategorier som vi kallar barndom och ”vuxendom”.

För att förstå lite mer om hur och varför barndomen och ”vuxendo- men” upprättats i motsats till varandra kommer jag att redogöra för

teoretiskt resonemang hämtat från den franske filosofen Gilles Deleu- ze.

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 123-126)