• No results found

Jutta Balldin

Inledning

I detta kapitel diskuteras barndomsgeografi som vetenskaplig genre och ingång till barndomsforskningen. Barns platsrelaterade kunskaps- utveckling och positioner betonas mer specifikt och mot bakgrund av förändrade villkor i det vardagliga. Begreppet barndomsgeografi anty- der att barndom har en egen geografi i betydelsen egna platser, rum och tider. Det är delvis sant. Barn lever ju i samma värld som vuxna, men under andra premisser och på delvis andra platser. Social åtskill- nad mellan barn och vuxna har en lång historia men illustreras bland annat genom 16- och 1700 talets bilder av barnet som elakt, vilt och opålitligt och det senare, naturligt goda och oskyldiga barnet i Rous- seaus barndomsfilosofi (Jenks, 1996). Trots en stegrad social åtskill- nad levde barn och vuxna länge sina liv på i stort sett samma platser, såsom hemmets, åkerns, kyrkans, fabrikens, gatans och så vidare. Skolans införande kan sägas vara början på en geografisk åtskillnad mellan vuxna och barn och, som Buckingham (2005) också skriver, ett första steg mot en institutionaliserad barndom. Genom att placera barn i skolan fick vuxna mer kontroll över barns handlingar och erfarenhe- ter och det offentliga rummet blev de vuxnas domän. Som plats skyd- dade och skyddar skolan barn från det offentliga livets faror (vilket också inkluderar vuxna). Men, skolan skyddar också vuxna från barn och ett brukande av tid och rum som inte alltid stämmer överens med samhällets (och de vuxnas) idé om det urbana livets ordning, rytm och värden. Skolan fostrar inom specifikt geografiska och styrande ramar, mot bakgrund av psykologiska och sociala argument, men verkar ock-

Som ett tillägg till denna korta historik kring barndomens geografi kan sägas att i många icke västerländska länder och kulturer lever vuxna och barn fortfarande enligt i princip samma geografiska mönster, men då och nu i förhållande till vetskapen om andra barns möjligheter, idén om kunskap som framgångsfaktor och västerländsk levnadsstandard som ett globalt ideal.

Barndomsgeografi är ett vetenskapligt fält som med sin tvärvetenskap- liga ansats har flera likheter med barndomssociologi (t ex Holloway & Valentine, 2000; Christensen & O’Brien, 2003; Halldén, 2005). Barn- domssociologin tog form och etablerades som svar på ett internatio- nellt (men främst västerländskt) ökat intresse för barns rätt till eget inflytande, barns kompetens att utöva detta inflytande, och ett behov av att problematisera den västerländska bilden av barn och barndom som generell, naturlig och given. Barndomsgeografi är en del av den- na utveckling, och som en följd av en mängd forskningsprojekt med barn och med fokus på just tid, plats och rum har barndomsgeografi blivit en starkt växande vetenskaplig riktning. Forskning om barns spatiala kunskaper sträcker sig tillbaka till 1970-talet och karaktärise- ras idag av två huvudsakliga inriktningar, dels psykologiska perspek- tiv på barns platsrelaterade kunskap, och dels sociologiska ansatser, inriktade på att ge barn röster och utrymme i en vuxendominerad värld (Holloway & Valentine, 2000). Barns sociala och kulturella status, bland annat uttryckt i Barnrättskonventionen, Agenda 21, Läroplaner och andra vägledande dokument, har åtminstone på ett teoretiskt plan gett barn ökat inflytande över och delaktighet i hur deras vardagliga liv utformas och organiseras (Hart, 1997; Moss & Petrie, 2002). Å andra sidan har möjligheterna för barn att fritt ta del av och röra sig i sin närmaste omgivning begränsats från 1970-talet och framåt. Som en följd av ökad social rädsla, starkt trafikerade samhällen, kommersia- lism och kriminalitet och därmed ett ökat behov av kontroll över barns rörelser och platser, tillbringar många barn sin vardag inom sociala institutioners väggar (Cele, 2006). Ett exempel på detta är barns möj- lighet att förflytta sig själv mellan olika organiserade verksamheter och platser. I England har barn (11-åringar) som själva tar sig till sko- lan minskat från 94% 1970 till 47% 1998 (O’Brien, 2000). I Sverige

går fortfarande en majoritet av barnen till skolan själva, men även här minskar antalet (Björklid, 2003). Media underbygger vuxnas rädsla genom att ingående och på bred front beskriva och visa upp brott som begås mot och av barn, det är uppseendeväckande, men inte återkom- mande händelser i alla byar och städer (Cele, 2006). Bilden av en god förälder inkluderar som en följd kontroll, övervakning och ledsagande av barn mellan olika organiserade platser och verksamheter. Att lämna barn oövervakade och på fri fot i skogen eller på stadens offentliga platser anses oansvarigt. Att barn upplever alltmer genom att titta ut genom bilrutan eller stanna inomhus är en process som dessutom sker och delvis redan har skett utan problematisering menar Moss & Petrie (2002). I Halldéns studie (2009) om äldre personers platsrelaterade barndomsminnen framträder bilden av en tillgänglig stad, skog och omgivning, även om de ihågkomna platserna var förenade med spän- ning och det kanske delvis förbjudna. Skillnader mellan nu levande generationer är i det här fallet stora, men måste förstås i förhållande till en rad andra och tillkomna förutsättningar. Inomhus uppsöker och skapar barn andra slags utrymmen och samspelsformer med hjälp av Internet och datorspel. Även dessa positioner skapar oro hos vuxna eftersom barnens placering inomhus leder till ökad isolering, större avstånd mellan barn samt mellan barn och vuxna, ökad ohälsa, och inte minst ovana och kanske till och med rädsla inför att röra sig i oorganiserade miljöer, natur och offentlig miljö (Cele, 2006). Avsak- nad av den stimulering som till exempel natur och oorganiserade mil- jöer ger barn kan enligt Lindgren (2009) leda till sensorisk urholkning och som ur medicinsk synpunkt resulterar i isolering men också oin- tresse för social och emotionell kontakt med andra.

Naturen, i synnerhet den orörda skogen, upplevs alltmer av barn som skrämmande eller ointressant – ett ställe där man inte med säkerhet kan vara ”online”. Den förefaller successivt ha reducerats till en kuliss för upplevelser, exemplifierad i form av eko-parker, naturreservat eller äventyrsbad. Till dessa beger man sig i ett bestämt syfte, och inte i första hand för att uppleva en organisk oordning för dess egen skull (Lindgren SvD, 091004).

Ovanstående negativa spiral antyder begränsande och förändrade vill- kor för barns bruk av vardagens platser idag. Samtidigt bidrar barns önskan om att få röra sig fritt och att upptäcka även oorganiserade platser (Cele, 2006), till ett växande intresse för barns geografiska preferenser och handlingsmöjligheter. Ökad förtätning leder till träng- sel och mer trafik, men ger samtidigt upphov till nya sammanhang och inkluderande platser, ökad tillgänglighet och sociala mötesplatser (Nyström 2003). Utrymmen och sammanhang som inte uppmärksam- mas eller förstås i termer av meningsfulla om vi inte låter barn (och vuxna) bejaka dem. O’Briens studie (2003) om hur barn och vuxna önskar att deras närmaste omgivning ser ut, visar tydligt att barn inte alltid ser de processer eller förändrade villkor som vuxna lyfter, främst eftersom de ju inte har likadana referensramar. Barns tydligaste öns- kan i den här studien handlade om bättre och framför allt mer lekut- rymme, men också ett upprätthållande av de miljöer som redan finns. Vuxna däremot ville ha större säkerhet, bättre trafiklösningar och för- ändring. Barn ville också detta, liksom vuxna självklart önskade bra lekmiljöer för sina barn, men skillnaderna är av betydelse.

Vardagslivsbegreppet är en central del av barndomsgeografin och den metodologi som förknippas med syftet att förstå barns världar och villkor genom deras egna berättelser och handlingar. Begreppet rör barns egna konstruktioner av mening, och geografiska aspekter som tid och plats ges central betydelse som något barn utvecklar kunskap och erfarenheter kring. En andra, mer strukturerande sida av begreppet utgår från geografiska vardagsdiskurser (Kirkeby, Gitz-Johansen & Kampmann, 2005) och det faktum att vardagslivet och dess organise- ring i tid och rum både direkt och indirekt formar människors livsbe- tingelser. Väsentliga kännetecken i denna dimension av vardagslivs- begreppet är rutiner och upprepningar i tid och rum, meningsbärande och villkorade för individuella och gemensamma liv (Goffman, 1959:1990; Zerubavel, 1991; Lefevbre, 2004). Både vuxna och barn lever enligt geografiska mönster som hela tiden rekonstrueras genom och i det levda vardagslivet. Men, barns liv är i större utsträckning än vuxnas reglerat och styrt enligt bestämda tider och platser och mot bakgrund av dominerande diskurser om dem.