4. Vilka åtgärder har vidtagits, hur fungerar åtgärdsarbetet?
4.3 Kalkning av sjöar och vattendrag
Uppföljningsbart mål, pH >6, har satts i 4 200 sjöar och 12 000 km vattendrag. Under 2001 uppfylldes dessa mål i 84 % av sjöarna och i 72 % av vattendragen.
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för verksamheten med kalkning av sjöar och vattendrag, fördelar statsbidragsmedel till länsstyrelserna samt ansvarar för den nationella uppföljningen och utvärderingen. Idag ingår 19 av landets 21 länsstyrelser i verksamheten (ej Uppsala och Gotlands län). Länsstyrelserna ansvarar för den regionala åtgärdsstrategin och effektuppföljningen samt beviljar statsbidrag till huvudmännen. I dagens kalkningsverksamhet ligger huvudmannaskapet för åtgärderna främst hos kommunerna med ansvaret för planering och genomförande av kalkningsåtgärderna.
Under verksamhetens första tio år var kalkningen främst inriktad på sjöar och ungefär 90 % av kalken spreds direkt i sjöarna. Sedan dess har ansträngningar att kalka rinnande vatten ökat och metoder för våtmarkskalkning och doserarkalkning har successivt utveck- lats. Det vanligaste kalkningsmedlet har varit finmald kalksten, men även produkter av dolomit har använts. I undantagsfall har även algkalk, musselskal och soda använts.
Sjökalkning är idag den vanligaste kalkningsmetoden. Kalkmjöl blandat med sjövatten sprids från båt över hela sjöytan eller över grunda bottnar. Små sjöar som inte är
tillgängliga via väg kalkas från helikopter. För att nå en jämn effekt och inte behöva kalka med skadligt höga doser är det viktigt att kalka med täta intervall.
Kalkning med doserare används för behandling av vattendrag eller av nedströms belägen sjö97. En doserare tillför kalkmjöl direkt till vattendraget från en silo som fylls från en bulkbil. Metoden förutsätter vägförbindelse, tillfredsställande tillsyn samt en anpassad teknik för jämn tillförsel av kalk så att denna kan upprätthållas även under svåra klimatiska förhållanden.
Om varken sjö- eller doserarkalkning är tillräckligt för att nå uppställda mål för ett område kan man dessutom välja att kalka våtmarker98. Då sprids kalkprodukten med helikopter över våtmarkers utströmningsområden med syfte att få effekt främst i rinnande vatten. Vid våtmarkskalkning är det särskilt viktigt att minimera negativa effekter på landmiljön genom att inte kalka våtmarker med höga naturvärden och genom att optimalt nyttja de mest effektiva våtmarkstyperna. För närvarande pågår en övergång till icke
97 Naturvårdsverket (1996): Kalkdoserare – en metod att kalka sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket rapport
4627.
dammande kalkprodukter (grovkalk och kalkgranuler) vid våtmarkskalkning därför att kalkdamm kan ge oönskade effekter i kringliggande skog.99
Normalt kommer inte biologisk återställning i fråga förrän kalkningens vattenkemiska mål har varit uppfyllt under minst fem år utan att de aktuella arterna har återkoloniserat. Det största hindret för naturlig återkolonisation är dammar och felaktigt anlagda
vägtrummor. Även hårt rensade vattendragssträckor för att t.ex. möjliggöra timmerflott- ning är en vanlig anledning att utslagna arter ej återkommer.
4.3.1 Vilka åtgärder har vidtagits?
Under perioden 1983 - 2001 har cirka 2,5 miljarder kronor i statliga medel använts och sammanlagt över 3 miljoner ton kalk spridits. Under de senaste åren har årligen cirka 200 000 ton kalk spridits, varav cirka 50 % i sjöar, 30 % i våtmarker och 20 % med doserare. Fram till idag har kalk regelbundet spridits i cirka 6 500 svenska sjöar och på 2 500 platser i rinnande vatten (sammanlagt 9000 åtgärdsobjekt).
Det långsiktiga målet med kalkningsinsatserna är att återställa och bibehålla biologisk mångfald så att den liknar de biologiska samhällen som fanns före den antropogena försurningen. Uppföljningsbara mål har satts i 4 200 sjöar och i sammanlagt 12 000 km vattendrag (uppgifter från länsstyrelserna rörande år 2001). Dessa kortsiktiga mål har som syfte att indikera att förutsättningar skapats för att nå det långsiktiga målet.
Figur 4.10 Årliga anslag till ytvattenkalkning och spridd kalkmängd 1983-2001. Källa: Naturvårdsverket.
Anslaget och de spridda kalkmängderna har varierat mellan åren. Den spridda kalken följer i stort sett anslagsutvecklingen och har successivt ökat sett över hela perioden.
Under perioden 1983-1988 var kalkningsverksamheten under uppbyggnad och mäng- den årligt spridd kalk ökade upp till 150 000 ton. Under de följande åren minskade kalkmängderna främst beroende av att inga nya kalkningar initierades och verksamheten inriktades på underhållskalkning. När verksamheten utvecklades i Norrland efter 1990
99 Grovkalk, granuler och kalkstensmjöl. Effekter vid spridning på våtmarker. Svahnberg A och Abrahamsson
I. 2001. Länsstyrelsens i Jönköpings län meddelande nr 23/01. 0 ton 50 000 ton 100 000 ton 150 000 ton 200 000 ton 19831984 198 5 1986 19871988198 9 19901991 1992 1993 19941995 199 6 1997 1998 1999 2000 2001 0 milj.kr 50 milj.kr 100 milj.kr 150 milj.kr 200 milj.kr 250 milj.kr 300 milj.kr 350 milj.kr
ökade kalkmängderna successivt upp emot 180 000 ton. Under perioden 1994-1999 har anslagsnivån varierat och därmed även spridd kalkmängd. Den minskade kalkmängden 1995 kan förklaras av minskat anslag under föregående år. Från och med år 2000 har regering och riksdag, som en följd av den nationella kalkningsplanen, lagt anslaget på en nivå över 200 miljoner kronor. Detta har även medfört att spridd kalkmängd har
stabiliserats på en nivå över 200 000 ton.
Figur 4.11 Spridd kalkmängd under perioden 1995-2001, totalt samt uppdelat på södra och norra Sverige. Södra Sverige: AB-U län. Norra Sverige: W-BD län. Källa Naturvårdsverket.
Under perioden 1998-2001 har den totalt spridda kalkmängden legat på en i stort oförändrad nivå över 200 000 ton. Såväl ökningar som minskningar kan dock noteras mellan åren för enskilda län. År 2001 kunde sex län (Stockholm, Jönköping, Örebro, Västmanland, Gävleborg och Norrbotten) dra ner på kalkningen i delar av länet eftersom kalkningsmålen kunde uppfyllas med mindre kalkmängder än tidigare. Norrbottens län är det enda län där man kunnat dra ned på den totala mängden kalk och där kommer man att lägga ned flera kalkningsprojekt under de närmaste åren. I övriga län har dock återhämt- ningen efter försurning i de kalkade vattnen ännu inte börjat visat sig som totalt minskade kalkmängder. Många länsstyrelser har i stället rapporterat ökade kalkmängder på grund av att höjda anslag gett möjligheter att sprida mer kalk för förbättrad måluppfyllelse.100
Enligt länsstyrelsernas effektuppföljning har det uppsatta målet ”pH alltid över 6” under 2001 uppnåtts i 84 % av antalet målsjöar och i 72 % av längden målvattendrag. Måluppfyllelsen varierar mellan åren framför allt beroende på årliga variationer i vattenflödet. En successiv förbättring av länsstyrelsernas effektuppföljning har också medfört att brister i måluppfyllelse idag i högre grad upptäcks.
100 Stensdotter Blomberg U. (2003): .Hur kalkningen lyckas. Utvärdering av verksamhetsberättelser och
nyckeltal för kalkningsverksamhetens måluppfyllelse 2001. Naturvårdsverket PM.
0 Ton 50 000 Ton 100 000 Ton 150 000 Ton 200 000 Ton 250 000 Ton 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001
4.3.2 Utvärdering av åtgärderna hittills
Kalkning har i stora delar varit ett framgångsrikt verktyg för bevarande av biologisk mångfald i sjöar och vattendrag. Kalkningsmetoderna är sedan länge relativt väl utvecklade, och har nu ytterligare effektiviserats genom Naturvårdsverkets föreskrifter, allmänna råd och kalkningshandbok. Genom utveckling av de vattenkemiska målen tas numera också större hänsyn till naturligt sura vatten. Dock finns behov av att utveckla Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för försurning så att dessa bättre svarar upp mot kalkningsverksamhetens behov att bedöma antropogen försurning.
Såväl lokalt som regionalt har kalkningen haft betydelse för bevarande av hotade arter. Detta gäller ex. för västkustens laxpopulationer. För flodpärlmussla, flodkräfta och havs- öring har kalkningen betydelse för bevarandet även i ett nationellt perspektiv. Genom kalkning skapas även förutsättningar för ett hållbart nyttjande i form av friluftsliv samt fritids- och yrkesfiske. Positiva effekter kan även noteras för arter som inte är direkt för- surningskänsliga, exempelvis fågel och utter som har försurningskänsliga arter som föda.
Kalkning kan dessvärre även medföra negativa effekter. Kalkning av våtmarker påverkar vitmossor och levermossor som i regel försvinner helt från de kalkade ytorna101. Kalkmjöl som sprids från helikopter driver med vinden och kan skada lavvegetationen och träd i kantzoner mot sjöar och våtmarker. Överkalkning innebär att onaturligt höga pH-värden uppträder vilket kan leda till onaturliga fauna- och florasamhällen. Överdose- ring vid kalkdoserare kan leda till sedimentation och grumling, vilket kan förstöra lekbottnar och missgynna exempelvis nätbyggande nattsländelarver. Brytning av kalk liksom transporter kan dessutom leda till skador i miljön. Därför skall alltid nyttan av kalkningen vägas mot eventuella negativa effekter.
Det har nyligen blivit känt att kalkning av våtmarker i Västerbotten har orsakat skador på träd. Skadorna består av döda toppar och grenspetsar och i extrema fall har hela träd dött. Ett examensarbete vid SLU i Umeå har visat att orsaken är brist på grundämnet bor102. Det starkt förhöjda pH-värdet i marken runt kalkade våtmarker har troligtvis bundit markens bor i en icke tillgänglig form vilket givit upphov till borbrist hos träden. Skadade träd finns i anslutning till två tredjedelar av de cirka 70 undersökta ytorna. Skador observerades vanligen på färre än 25 tallar eller granar inom 20 meter från kalkade våtmarker, men myrar med betydligt större skador har också observerats. Naturvårdsverket har nyligen lagt ut ett uppdrag för att göra en litteraturgenomgång om sambandet mellan kalkning och borbristskador på träd. Uppdraget omfattar också att belysa om det finns anledning befara sådana skador i andra delar av landet och vid olika typer av kalkade våtmarker.
Den kemiska och biologiska utvecklingen efter kalkning följs kontinuerligt inom det nationella programmet för Integrerad Kalknings Effekt Uppföljning (IKEU). Programmet startades 1989 och idag följs utvecklingen i 13 kalkade sjöar och 12 kalkade vattendrag.
101 Rafstedt T. (2000): Kalkning av våtmarker, uppföljning av växtekologiska effekter.. Naturvårdsverkets
rapport 5075.
102 Johansson, O. (2002): Har skador på tallkronor något samband med kalkning?. Examensarbete. Stencil Nr.