Kammarrätterna

Som visats i avsnitt 3.4.1. har även kammarrätterna prövat vad som avses med ”påtaglig risk” för skada.¹⁰⁰ Vi vill inleda med att belysa den sammanblandning som vi uppfattar hos kammarrätten vad gäller begreppen ”konkreta omständigheter” och ”konkreta risker”. Vi menar att propositionen är tydlig med att det ska föreligga konkreta omständigheter som stöd för att en risk för skada av barnets hälsa eller utveckling finns. I detta rättsfall sammanblandas dock begreppen ”konkreta omständigheter” och ”konkreta risker”. Vi menar att det är missvisande att säga att risken ska vara konkret, den ska nämligen enligt lagens ordalydelse vara påtaglig. HFD framhåller i HFD 2014 ref. 46 att riskbedömningen måste grundas på antaganden som ska vara så väl underbyggda som möjligt, men att viss osäkerhet måste tillåtas. Att riskbedömningen måste grundas på antaganden menar vi innebär att kammar-rättens uttalande om att risken ska vara konkret blir problematisk, den kan nämligen vara mer eller mindre väl underbyggd genom påvisande av konkreta omständigheter. Risken i sig själv är enligt oss alltid konkret eftersom alla risker existerar i större eller mindre utsträckning. För att underlätta den fortsatta analysen får vi ändå förutsätta att domstolen och parterna menar att konkreta omständigheter ska föreligga som stöd för att det finns en risk, och inte att risken ska vara konkret.

Vi menar att det genom detta avgörande från kammarrätterna blir tydligt att det är svårt att påvisa att det föreligger en ”påtaglig risk” för skada vad gäller ärenden som rör heders-relaterat våld och förtryck där fysiskt våld inte förekommer. Vi menar att det är svårt att visa några konkreta omständigheter som stöd för risken i dessa fall, det är snarare en samlad bedömning av barnens levnadsförhållanden som måste göras. I detta mål ser vi att förvaltningsrätten i större utsträckning än kammarrätten gjorde en samlad bedömning genom att beakta alla de omständigheter som visserligen inte ensamt kunde utgöra grund för omhändertagande enligt 2 § LVU, men när de lades samman kunde de innebära en påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skadas.¹⁰¹ Enligt oss förkastade dock kammarrätten detta tolkningssätt. Det är svårt att utläsa vad kammarrätten egentligen menade med att resan ska vara planerad för att det ska föreligga en konkret risk för bortförande av barnen. Kanske hade det räckt med bokade flygbiljetter. Det finns dock inget som säger att dessa biljetter måste användas enbart för att de är bokade. Det kanske krävs att familjen står redo att åka på flygplatsen, eller att flygplanet redan har lyft. Detta kan vi bara spekulera i, vi tycker i vart fall att det är problematiskt att riskens framåtblickande karaktär är så avgörande att konkreta omständigheter i det förflutna tillmäts mycket begränsad betydelse. Om det skulle krävas att resan fullbordats för att omständigheterna ska anses vara konkreta skulle enligt oss barnen redan ha behövt skadats innan omhändertagande kan bli aktuellt, vilket strider mot propo-sitionen.

Händelser i det förflutna betraktas som bakgrundsfakta och kan därmed användas som bevisning i steg ett av bedömningen om vård enligt LVU ska beredas. Dessa bakgrundsfakta måste i steg två, alltså i riskkalkyleringen, göras om till prognosfakta, jämför avsnitt 3.6. Det tidigare bortförandet, som är ett bakgrundsfaktum, måste således göras om till prognosfakta för att bedöma om det på grund av detta föreligger en risk att barnen skadas i framtiden. Med anledning av detta anser vi att kammarrätten i större utsträckning borde ha diskuterat huruvida det tidigare bortförandet vid tiden för avgörandet innebar en påtaglig risk för att barnen skulle skadas. Det är svårt att bedöma om ett omhändertagande kan betraktas som proportionerligt om den bakgrundsfakta som finns inte görs om till prognosfakta, eftersom det då är omöjligt att ta ställning till huruvida det finns en framtida risk eller inte. Det är således inte rimligt att helt bortse från det tidigare bortförandet endast på den grund att det utgör en händelse i det förflutna. Enligt Diesen är det vidare tillräckligt att det föreligger ”sannolika skäl” för ”påtaglig risk” i denna prognosbedömning. Det tidigare bortförandet måste göras om till prognosfakta, där den påtagliga risken måste styrkas med 75 % sannolikhet. För oss är det svårt att göra denna prognosbedömning och konstatera huruvida det tidigare bortförandet innebar en påtaglig risk för skada, eftersom samtliga bakgrundsfakta måste göras om till prognosfakta och därefter kan en bedömning göras om dessa prognosfakta utgör en påtaglig risk med 75 % sannolikhet.

Kommunstyrelsen påstod i detta mål från kammarrätterna att risken var konkret, eftersom bortförande skett inom familjen förr. Påståendet om bortförande grundades alltså inte på allmänna samhällsvärderingar eller subjektiva antaganden om exempelvis trosfrågor, utan det handlade om faktiska företeelser som förekommit inom den aktuella familjen tidigare.¹⁰² Bortförande hade redan skett en gång, vilket måste anses ha skadat flickorna. Detta borde innebära en högst besvärande omständighet för föräldrarna eftersom de på grund av detta sociala våld kan anses ha brustit i omsorgen genom att åsidosätta barnens känslomässiga och psykiska behov, se vidare resonemang i avsnitt 4.4.2. Trots att det föreligger en brist i omsorgen behöver det inte nödvändigtvis innebära att en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas föreligger. Vi menar dock att det tidigare bortförandet av barnen borde ha tillmätts större betydelse i kammarrättens bedömning eftersom det utgör en konkret

101 Förvaltningsrätten i Linköping, dom 206-05-26, mål 2305-16.

omständighet i det förflutna som visar att socialt våld utövats gentemot barnen och som måste göras om till prognosfakta.

I ett annat mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.1., ansåg kammarrätten att det fanns konkreta omständigheter som talade för att en påtaglig risk för skada förelåg.¹⁰³ Visserligen förekom även fysisk misshandel, men kontrollen och de verbala kränkningarna av flickan lades också till grund för bedömningen vilket, enligt oss, torde innebära att dessa omständigheter var konkreta. Den stora skillnaden mellan detta rättsfall och ovanstående mål från Kammarrätten i Jönköping,104menar vi är att fysisk misshandel förekom i rättsfallet från Kammarrätten i Göteborg men inte i rättsfallet från Kammarrätten i Jönköping. I Kammar-rätten i Jönköping kunde, enligt vår uppfattning, fler konkreta omständigheter av kontroll-erande beteende anföras, bland annat eftersom flickorna tidigare förts ut ur landet. Denna omständighet menar vi är mer konkret än enbart uppgifter om att barnet inte får umgås med vem hon vill och tvingas gå hem direkt efter skolan, som omständigheterna var i Kammarrätten i Göteborg. Vi menar att det tidigare bortförandet är mer konkret eftersom det då gick att peka på en specifik tidpunkt för bortförandet, var det hade skett och vem som utförde det. Att barn inte får umgås med vem de vill kan visserligen vara något konkret om barnen anger vilka specifika personer de inte fått umgås med och när föräldern har sagt det, men varje sådan omständighet för sig skulle kunna betraktas som en ringa risk och på den grunden inte anses utgöra en ”påtaglig risk” för skada. Ändå beslutades om vård enligt LVU i Kammarrätten i Göteborg men inte i Kammarrätten i Jönköping. Vi tror därför att avgörande för omhändertagande i målet från Kammarrätten i Göteborg var att flickan, utöver kontrollen, även utsatts för fysisk misshandel, trots att det i domskälen framstår som att domstolen gjort en samlad bedömning av den fysiska och psykiska misshandeln samt det kontrollerande beteendet. En samlad bedömning av enbart den kontroll som utövades skulle förmodligen inte kunna ligga till grund för vård enligt 2 § LVU.

Vi menar att det är problematiskt om det förhåller sig på detta sätt. I sådana fall skulle det innebära att möjligheterna att visa konkreta omständigheter, och därmed även ”påtaglig risk” för skada, är mindre än när omständigheterna även inkluderar fysisk misshandel. Detta kan innebära svårigheter att omhänderta barn som lever i en hederskontext där de skadas av den extrema kontroll som utövas, men där fysiskt våld inte förekommer. Med beaktande av jämförelsen av de två ovanstående rättsfallen menar vi att det är svårare att tillämpa 2 § LVU i de fall där det inte går att ta fasta på specifika konkreta omständigheter utan där barnet skadas av den struktur det lever i, vilket ofta är fallet i familjer som lever i en hederskontext där fysiskt våld inte förekommer. Vidare menar vi att det är problematiskt att det inte tydligt framgår vilka omständigheter som Kammarrätten i Göteborg betraktade som konkreta. Det framgår inte tydligt om kontrollen av flickan, som tog sig i uttryck genom att hon inte fick umgås med vem hon ville och att hon skulle gå hem direkt efter skolan, ansågs vara en så konkret omständighet att det utgjorde en påtaglig risk för skada. Vi förutsätter dock att det var tillräckligt konkret eftersom det var en av omständigheterna som låg till grund för bedömningen av vård enligt 2 § LVU. I Kammarrätten i Jönköping ansågs dock inte konkreta omständigheter föreligga, vilket vi menar gör det än mer oklart vad som faktiskt avses med konkreta omständigheter. Vi menar att eftersom omständigheterna avseende kontrollen som utövades i målet från Kammarrätten i Göteborg betraktades som konkreta, borde också omständigheterna i målet från Kammarrätten i Jönköping ha betraktats som konkreta, eftersom det där gick att visa på en specifik och konkret omständighet i det förflutna, nämligen det tidigare bortförandet.

I ett annat mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.4., konstaterade kammarrätten att det inte fanns några konkreta omständigheter som kunde anföras som stöd för att hedersrelaterat

103Kammarrätten i Göteborg, dom 2018-04-12, mål 845-18.

våld och förtryck förelåg, utan uppgifterna grundades endast på två orosanmälningar från skolan och bedömningar från det skyddade boendet.105 Detta rättsfall menar vi ger ytterligare stöd för att det är svårt att påvisa att det finns konkreta omständigheter om det inte föreligger fysiskt våld. Vi menar att det är missvisande att kammarrätten skrev att omständigheterna inte konkretiserats tillräckligt eftersom uppgifterna endast grundats på två orosanmälningar och bedömningar från det skyddade boendet. Två orosanmälningar bör enligt oss kunna betraktas som konkreta, om det i anmälningarna anförs konkreta omständigheter som stöd för att det föreligger brister i omsorgen. Vi menar att de omständigheter som anförts som stöd för kontrollen av flickorna, det vill säga att de inte får umgås med pojkar och får sin frihet begränsad, är konkreta omständigheter.

Frågan är emellertid om sådana uppgifter kan anses nå upp till beviskravet för rekvisiten ”brister i omsorgen” och ”påtaglig risk” för skada, vilket enligt Diesen är ”sannolika skäl”, jämför avsnitt 3.6. Vi menar att det är viktigt att frågan om konkretisering hålls åtskild från frågan om bevisning och beviskrav, även om det finns gemensamma beröringspunkter. Kammarrätten uttalade i målet att socialnämndens påståenden om hedersrelaterat våld och förtryck inte var tillräckligt underbyggda för att kunna ligga till grund för vård enligt 2 § LVU.Socialnämnden gjorde således, enligt Diesens uppfattning, inte sannolikt att det förelåg brister i omsorgen som medförde en påtaglig risk för skada genom att endast åberopa två orosanmälningar och bedömningar från det skyddade boendet som stöd.

Ovanstående rättsfall från Kammarrätten i Sundsvall menar vi framförallt indikerar att det är svårt att nå upp till rådande beviskrav vad gäller det sociala våld som kan förekomma i en hederskontext. Det kan vara svårt att bevisa den skadliga strukturen genom vittnen eller annan stödbevisning eftersom det sociala våldet ofta är dolt för omgivningen. Som framgår av HFD 2017 ref. 46, se avsnitt 3.6., kan barnets berättelse ensam ligga till grund för omhändertagande enligt LVU och därför bör kravet på övrig bevisning inte ligga så högt som detta kammarrättsavgörande ger sken av. Barnets berättelse bör ensam kunna ligga till grund för omhändertagande trots att berättelsen endast uttryckts i orosanmälningar och bedömningar från ett skyddat boende, om barnet bedöms tillförlitligt. I det aktuella rättsfallet hade flickorna visserligen dragit tillbaka sina påståenden vid tiden för kammarrättens avgörande. Vi menar emellertid att stor vikt måste läggas vid barnets inledande berättelse i fall som rör hedersrelaterat våld och förtryck, eftersom det inte kan anses orimligt att barnet ändrar sin historia i ett senare skede på grund av påtryckningar från resterande familjemedlemmar och för att på egen hand försöka återupprätta familjens heder.

Ytterligare ett mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.4., belyser vårt påstående att det är enklare att få till stånd ett omhändertagande enligt 2 § LVU om det dessutom förekommer fysiskt våld.¹⁰⁶ Kammarrätten beslutade om omhändertagande enligt 2 § LVU för de yngre barnen i familjen på grund av brister i omsorgen. Något våld hade dock inte förekommit direkt mot dessa barn, utan endast mot äldre syskon. Detta skulle visserligen kunna indikera att det inte är nödvändigt att barnen utsätts för fysiskt våld som en del av det hedersrelaterade våldet för att omhändertagande ska kunna ske. Något våld utövandes nämligen inte mot de omhändertagna barnen. Hemförhållandena de levde under ansågs vara tillräckligt skadliga för att de skulle kunna omhändertas enligt 2 § LVU eftersom äldre syskon utsatts för fysiskt våld. Om de äldre barnen endast hade utsatts för socialt eller psykiskt våld är det vår uppfattning att de yngre barnen sannolikt inte hade omhändertagits. Vi tror att det fysiska våldet som utövades mot de äldre syskonen var av stor betydelse i kammarrättens bedömning. Utifrån studerandet av detta och ovanstående rättsfall kan vi se att fysiskt våld ofta är den avgörande faktorn för om omhändertagande kan ske på grund av hedersrelaterat våld och förtryck. Det är

105 Kammarrätten i Sundsvall, dom 2015-07-21, mål 1060-15.

svårt att visa att den struktur barnen lever i är tillräckligt skadlig för deras hälsa eller utveckling för att omhändertagande ska kunna ske.

Det finns däremot rättsfall som enligt oss visar att åtminstone förvaltningsrätterna gjort närmanden till en samlad bedömning i ärenden som präglas av hedersrelaterat våld och förtyck, istället för att strikt koncentrera sig på konkreta omständigheter, se avsnitt 3.4.1. och 3.4.4.¹⁰⁷ I fallet från Förvaltningsrätten i Jönköping påstods barnets levnadsförhållanden vara så skadliga att de kunde ligga till grund för omhändertagande enligt LVU. Något fysiskt våld förekom inte utan förvaltningsrätten tog fasta på den skyddsutredning som hade gjorts, där det anfördes att när flera komponenter i flickans tillvaro lades samman visade de att det förelåg en påtaglig risk för att hennes hälsa eller utveckling skadas. Vi hade önskat att dessa förhållanden diskuterats även när målet prövades av kammarrätterna.¹⁰⁸ Kammarrätten tog istället sikte på den konflikt som uppstått mellan flickan och hennes familj i och med processen i förvaltningsrätten och beslutade om vård enligt 2 § LVU på grund av den. Om även kammarrätten hade tagit fasta på de kontrollerande förhållandena flickan levde under hade domen kunnat användas som vägledning i större utsträckning i vår uppsats.

Även Förvaltningsrätten i Linköping fann att barnens levnadsförhållanden sammantaget måste innebära en påtaglig risk för att barnen skadas. När målet prövades av kammarrätterna konstaterades dock, som ovan nämnts, att omständigheterna inte var tillräckligt konkreta.¹⁰⁹

Vid en samlad bedömning av samtliga ovanstående rättsfall anser vi att det är svårt att omhänderta ett barn enligt 2 § LVU då det inte förekommer fysisk misshandel, samt att domstolarna gärna tar sikte på andra förhållanden än just hederskontexten om det är möjligt.110 Detta gör det svårt att få något rakt och tydligt svar från våra domstolar om vad som verkligen gäller i de fall där fysiskt våld inte förekommer.