Jonas Nordensons andra artikel är från 1953 och behandlar kapitalbildningens roll för den svenska välståndsutvecklingen, avvägningen mellan privat och offent- lig kapitalbildning och vikten av flexibilitet i investeringspolitiken.125 Den återger
det föredrag han höll på Industriförbundets årsmöte den 21 april. Utgångspunk- ten för hans betraktelse är det allmännas tilltagande inflytande på det ekonomiska livet under de senaste decennierna. Det offentligas andel av produktionen hade vuxit, liksom transfereringarna via skatte- och bidragssystemet, och genom detalj- regleringar och fysiska kontroller hade staten och kommunerna ökat sitt infly- tande över det privata näringslivet. Detta hade i sin tur påverkat investeringsverk- samheten. Vid den tid Nordenson skrev sin artikel svarade den privata sektorn för 43 procent av de totala investeringarna, den offentliga sektorn för 33 procent och bostadsinvesteringarna, som Nordenson urskiljer som en särskild kategori, för 24
122 Ibid., s. 360. 123 Ibid., s. 361. 124 Ibid., s. 362. 125 Nordenson (1953).
procent. Under efterkrigstiden hade bostadsbyggandets andel sjunkit, medan den privata och, allra mest, den offentliga sektorns andel hade ökat. Investeringarnas andel av BNP uppgick under denna tid till ungefär 20 procent, en siffra som tro- ligen översteg den för förkrigstiden. Detta hade ökat sysselsättningen inom indu- strin med cirka 10 procent och ökat kapitalintensiteten i produktionen.
De ökade investeringarna hade emellertid också skapat balansproblem. Till stor del vilade de på en kreditexpansion som resulterat i ökad inflation och för- svagad internationell konkurrenskraft. Nordenson pekar också på att investe- ringarnas sammansättning till viss del hade snedvridits, framför allt via byggnads- regleringen.
Denna reglering har … handhafts efter skiftande och oftast mycket oklara princi- per. Det kan över huvud taget knappast hävdas, att kapitalbildningen inriktning och omfattning under efterkrigstiden varit resultatet av en klart genomtänkt och konsekvent fullföljd investeringspolitik.126
Orsaken till detta stod, enligt Nordenson, att finna i att diskussionen om investe- ringspolitiken hade utgått från premisser som skulle visa sig rimma illa med den utveckling som skulle komma att äga rum under efterkrigstiden. De rekommen- dationer som gjordes utgick från behovet av att upprätthålla full sysselsättning, vilket inte skulle visa sig bli något problem, medan bostadsinvesteringarna blev för låga. 1950 års långtidsutredning, i vilken Nordenson själv hade deltagit, kritiserade den förda investeringspolitiken. Den hade bortsett från behovet av flexibilitet, såväl kvantitativt som kvalitativt. Befolkningsökningen krävde ökade investeringar för att levnadsstandarden skulle kunna bevaras, inte bara i produk- tionsapparaten, utan även inom bostadssektorn.
Hänsyn måste tas till konjunkturläget. Med ett argument som påminner om det Albert Hirschman skulle framföra i en klassisk bok om ekonomisk utveckling femton år senare:
I ett läge, där marknadsefterfrågan efter varor och tjänster tenderar att växa snab- bare än tillgången och resurserna är fullt utnyttjade, kan sådana investeringar som snabbt utmognar i varor och tjänster för de marknader där spänningen mellan efterfrågan och tillgång är störst, sägas vara särskilt ”produktiva”. De bidrager till marknadsjämvikten.127
126 Ibid., s. 130.
127 Ibid., s. 133. Hirschman går ett steg längre och hävdar att den ekonomiska utvecklingspolitikens uppgift är att se till att ojämvikterna bibehålls. En ojämvikt inom en bransch leder till korrektionstendenser, men dessa genererar i sin tur nya ojämvikter i andra branscher. Ökad produktion som svar på ett efterfrågeöverskott inom en viss bransch tenderar t.ex. att öka efterfrågan på insatsfaktorer som produceras av andra branscher. Produk- tionen inom dessa branscher ökas, etc. (Hirschman, 1958, s. 66–67 och kapitel 6).
Byggnadsinvesteringar i sociala anläggningar skulle däremot bli betungande under en högkonjunktur. För att på bästa sätt kunna balansera kraven på lång- siktig produktionsökning mot kraven på ökad social standard måste hänsyn tas till i vilken konjunkturfas ekonomin befinner sig. Nordenson hävdar i sin artikel att de sociala investeringarna hade getts för stort utrymme:
Oavsett hur man i detalj beräknar siffrorna för sociala investeringar, kan man knappast undandra sig intrycket att investeringsprogrammen på detta område varit väl ambitiösa under en period, när konkurrensen om resurserna för olika ändamål varit mycket hård och lett till ett ständigt inflationstryck. Icke minst synes kvalitetskraven för anläggningar av social karaktär ha drivits kraftigt i höj- den. Ett klart kostnadsmedvetande synes ha saknats och ersatts av en slags full- komlighetssträvan.128
Orsaken, som Nordenson såg det, stod att finna i de politiska beslut som hade föregått de sociala investeringarna. Principbesluten fattades utan att politikerna tog hänsyn till vilka resurser som deras genomförande skulle kräva, dvs. utan någon tanke på alternativkostnaden, t.ex. i form av reducerad privat konsumtion. I denna situation är det lätt att falla tillbaka på inflationsfinansiering av kapitalbildningen, men en sådan fungerar enbart på kort sikt. På lång sikt har kon sumenterna vad som med en senare tids term skulle benämnas rationella förväntningar. De garderar sig på bästa möjliga sätt mot prisstegringarna. Penningsparandet reduceras och kostnadsstegringarna hämmar investeringarna. Konsumenterna är kluvna. Å ena sidan röstar de gärna för en kapitalbildning som leder till framtida standardhöjningar. Å den andra vill de höja sin konsumtion här och nu. Den ekonomiska politiken måste därför utformas på ett sätt som leder till ett individuellt sparande som befrämjar kapitalbildningen. Att öka skattetrycket är ingen lösning. Det leder enbart till att offentligt sparande ersätter det privata, inte till ökat totalsparande. Det senare åstadkoms snarare genom att minska skattesatserna.
Nordenson betonar också att investeringspolitiken måste utformas med hän- syn till att Sverige deltar i det internationella handelsutbytet. ”En fortsatt väl- ståndsutveckling i vårt land är beroende av ett omfattande varuutbyte med andra länder”, skriver han.129 (Glömda är alla argument om tullar.) Kapitalbildningen
måste syfta till att stärka konkurrenskraften på de internationella marknaderna, och då främst på att gynna industri, eftersom det är industrin som svarar för exporten. Det går inte att satsa hårt på sociala investeringar i ett läge när konkur-
128 Nordenson (1953, s. 135). 129 Ibid., s. 136.
rentländerna satsar på att stärka sina industrisektorer. Det räcker inte med att ha ordning på kostnadsnivån och växelkursen. Konkurrensförmågan betingas i lika hög grad av anpassningsförmåga och förmåga till teknisk omvandling.
Tendensen när Nordenson skrev var emellertid snarast den motsatta. Industri- investeringarna var på väg neråt, mest beroende på pessimistiska framtidsförvänt- ningar, men även som ett resultat av den förda investeringspolitiken. Nordenson avslutar sitt resonemang med att ställa frågan om vilka ekonomisk-politiska medel som bör användas för att påverka de privata investeringarnas omfång och inriktning. Han urskiljer tre olika vägar. Den första består i fysiska kontroller, exemplifierade av byggnadsregleringen, oftast i kombination med en lätt pen- ningpolitik. Det är ingen framkomlig väg. ”Erfarenheterna har icke blott visat de administrativa svårigheterna att effektivt handha regleringen, utan det har också visat sig praktiskt taget omöjligt att fastställa användbara principer för en bedöm- ning av olika investeringsprojekt.”130
Den andra vägen består i att den privata investeringsverksamheten påverkas med finanspolitiska medel, t.ex. via investerings- och konjunkturskatter, medan penningpolitiken förblir lätt så att de investeringsalternativ som klarar den finans- politiska skärselden garanteras finansiering. Risken är emellertid att statsmakten frestas till en politik som visserligen beskattar företagen likformigt men samtidigt subventionerar olika produktionsgrenar och företag. ”I realiteten blir då inslaget av offentlig central dirigering väsentligt.”131
Det tredje alternativ som Nordenson behandlar är att tillgången på kredit regleras så att den inte lämnar utrymme för flera investeringar än det finns pro- duktionsresurser för. Här decentraliseras resursallokeringen till marknaden och till bankernas kreditprövning. Ej heller denna metod är emellertid perfekt. Även företag som inte har några omedelbara kreditbehov frestas att snegla på det kre- ditpolitiska läget när de fattar beslut. Nordenson uppfattar emellertid det decen- traliserade alternativet som överlägset de andra två. Det berövar inte staten dess inflytande, utan genom att reglera relationen mellan olika räntesatser går det att påverka hur krediterna fördelas mellan olika ändamål.
Avslutningsvis varnar Nordenson för att falla tillbaka på inflexibla normer som lätt leder till störningar och snedvridningar i investeringsprocessen. Problem av detta slag tenderar i ett administrativt dirigerat system lätt att mötas av fler regleringar som i sin tur bara skapar nya problem som hopas ovanpå de gamla. Även det privata sparandet har emellertid ett drag av inflexibilitet över sig. Om det ökar har det en tendens att hamna i försäkringsinstitut och sparbanker. ”Det blir då angeläget att tillse, att ej snäva lagstiftningsregler eller huvudsakligen på
130 Ibid., s. 138. 131 Ibid., s. 139.
tradition byggd praxis förhindrar en kanalisering av det enskilda sparandet till riskbärande investeringar i näringslivet.”132 Nordenson såg ingen grundläggande
motsättning mellan det offentligas och det privata näringslivets krav. En institu- tionell ram baserad på lyhördhet och flexibilitet kan tillgodose båda och där- igenom också garantera att de välståndsvinster som gjorts kan konsolideras och vidareutvecklas:
Jag tror det vore en vinning för vår ekonomi om enighet kunde nås om att en väl- utvecklad och aktiv penningpolitik och ett smidigt arbetande kreditväsen ger full- goda möjligheter att tillvarata det allmännas berättigade intressen i den privata kapitalbildningen. Ty därmed skulle vägen beredas för ekonomisk stabilitet, rör- lighet och decentralisering, tre grundvillkor för att kapitalbildningen skall kunna ge sitt fulla bidrag till välståndsutvecklingen.133
***
Jonas Nordenson var ingen skribent, utan han var arbetsledare, medveten sådan, vilket kunde få en del att höja på ögonbrynen. I sitt bidrag till IFN:s jubileums- volym 2009, skriver Lars Nabseth om när Roland Artles Svenskt distributions väsen och Ragnar Bentzels Inkomstfördelningen i Sverige134 publicerades:
De nämnda skrifterna hade Jonas Nordenson … som första ledare. … Nordenson skrev inte bara förordet till böckerna utan också en särskild notis om att han lett arbetet. Detta föranledde Torsten Gårdlund att tala om den episkopala karaktären för böckernas publicering i sin recension i Svenska Dagbladet. Jag tror inte att någon senare chef gjort om misstaget.135