Karaktärernas dikotomier

I dokument Gerillastickning garn som politiskt vapen Sandberg, Helena (sidor 137-140)

sociala medier, då både utövarna själva och publiken går in i sina roller och spelar med i föreställningen, men att denna negligeras när leken väl är över. Kayfabe är således inte längre något lurendrejeri, utan en ömsesidig lek mellan brottarna och publiken och därmed en gemensam konstruktion (jfr Reinhard 2019).

Wrestlingpublikens inlevelse och engagemang förorsakas således inte primärt av spänningen rörande matchens utgång, utan bygger istället på vad som brukar kallas för willing suspension of disbelief (Ferri 2007). Precis som läsare av spökhistorier och åskådare av fantasy- eller actionfilmer låter sig kittlas av fiktiva historier med orealistiska inslag som ingen tror existerar i det verkliga livet, bortser wrestlingentusiasterna från sin vetskap om kayfabe i syfte att låta sig underhållas av en kampsportsliknande föreställning, som just tack vare sin iscensatta karaktär överglänser all faktisk kampsport i fråga om action och akrobatik. Publiken lockas således inte av en blodtörstig vilja att se äkta ondska, smärta och faktiskt lidande, utan fantasieggande gestaltningar av dessa sinnelag.4 Som Roland Barthes (1970:13) har noterat föreligger det inget problem med sanningen vare sig i wrestling eller på teatern. Publiken begär ”en bild av känslan, inte själva känslan”, vilket innebär en ”urholkning av det inre till förmån för de yttre tecknen” som enligt honom utgör ”den klassiska konstens segrande princip” och som exempelvis kännetecknade den antika teatern.

Man kan också fråga sig om inte kayfabes försvagning också har medfört ett allt större utrymme för särpräglade och originella personligheter i ringen. Så länge wrestlingen lyckades övertyga publiken om att matcherna och allt våld ägde rum

”på riktigt” var det centralt för varje brottare att framstå som trovärdig, vilket krävde åtminstone ett minimum av realism. Även om han (eller i mer sällsynta fall hon) skulle förevisa en intressant personlighet – stark och hjältemodig eller fåfäng och svekfull, beroende på den roll han tilldelats – var han också tvungen att övertyga publiken om att han inte spelade någon roll, utan faktiskt besatt dessa egenskaper. Avslöjandet av kayfabe och publikens acceptans av wrestlingens fiktiva element torde emellertid ha stimulerat framväxten av mer excentriska och udda karaktärer. Wrestlingens rollgalleri ter sig som hämtat ur serietidningarnas värld, där varje karaktär endast består av någon eller några få egenskaper som definierar hela gestalten och som kommuniceras så tydligt att alla omedelbart kan avläsa honom eller henne och förstå om man förväntas heja eller bua. Publikens beredvillighet att spela med och bejaka originella, udda och komiska karaktärer har skapat ett allt bredare spektrum av slagskämpar. I svenska wrestlingringar slåss därför råskinn, krigare, ninjas, oi-punkare, dansbandsälskare, lodisar, alkoholi-serade polska gästarbetare, skånska grisbönder, religiösa fanatiker, buddhister, skogshuggare, vildar, mystiska maskerade män, mexikanska luchadorer, mimare, clowner, cowboys, kåtbockar, hysterikor, pinuppor, dåliga flickor och en lång rad andra hjältar och skitstövlar om publikens gunst.

Alla dessa karaktärer rör sig i en wrestlingvärld som är helt befriad från komplexitet och tvetydighet. I en normal teaterföreställning gestaltas annars ett drama som kan förstås på många olika sätt och detta tolkningsarbete överlåts åt publiken. Wrestlingen medger emellertid bara en enda innebörd, som alltid renodlas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Oavsett om det handlar om ondska, godhet, smärta eller svek framställs denna med all önskvärd tydlighet för att ingen ska kunna missta sig eller – ens för ett kort ögonblick – tvivla på vad som gäller. Det finns ingenting som kommuniceras indirekt mellan raderna och som kräver eftertanke för att begripas. Vad som gestaltas i wrestlingen är således känslor och förhållanden som är upphöjda långt över det vanliga livets tvetydigheter. Publikens engagemang består inte i att välja mellan olika tolkningar av en mer eller mindre komplex historia, utan i att passionerat hänge sig åt känsloutlevelse i det överdrifternas spektakel som utspelar sig framför ögonen.

Medan den vanliga teaterföreställningen i regel avnjuts av en disciplinerad publik under tyst, reflekterande kontemplation, åser den öldrickande wrestlingpubliken

istället föreställningen under avgrundslika vrål-, skratt- och jubelattacker och uppmuntras därtill av brottarna, som allt som oftast inte ens sätter igång innan publikens engagemang tydligt hörs.

I stort sett varenda wrestlingmatch utkämpas mellan det goda och det onda, som representeras av varsin motsatt karaktär. I enstaka undantagsfall kan matcher arrangeras mellan två goda eller onda karaktärer, men i sådana fall fyller dessa drabbningar långsiktiga funktioner i ett pågående narrativ, som exempelvis kan syfta till att omvända en karaktär från det ena lägret till det andra på ett sätt som blir begripligt för publiken. I wrestlingens värld benämns en god karaktär för face (eller emellanåt babyface), medan ondskans förkämpe betecknas som heel. Inom den mexikanska wrestlingen, lucha libre, motsvaras dessa benämningar av técnico respektive rudo (Levi 2008:80ff.). Eftersom wrestlingen skyr all otydlighet och symbolik som kräver reflekterande tolkning kommuniceras karaktärernas moraliska status genom övertydliga åtbörder, renodlingar och stereotyper, som publiken genast avläser. På wrestlinggalan ropas skurken i regel in först, med undantag om han råkar vara regerande mästare och innehavare av bältet. Som heel går man ofta långsamt in i ringen, kanske iförd det typiska heel-attributet solglasögon, och förevisar en osympatisk min eller självupptagen, provocerande och respektlös attityd mot publiken som väcker glåpord och fulfingrar till svar.

Om det rör sig om en ny skurk som tidigare inte har uppträtt på det aktuella etablissemanget kanske han eller hon också lånar mikrofonen för att förolämpa publiken och därigenom demonstrera sin uselhet. Därefter kommer facet, hjälten, som inte sällan springer eller hoppar in i högt tempo för att väcka energi och rusar runt ringside och high-fivear folk ur publiken under stort jubel, varvid den onda rivalen gärna låter sig provoceras av hjältens popularitet.

Eftersom kampen står mellan det goda och det onda utgör de rivaliserande karaktärerna varandras motsatser. Denna binaritet inskränker sig emellertid inte endast till antagonisternas moraliska status, utan omfattar i regel även karaktärernas övriga definierande egenskaper. Dansbandsälskaren ställs därför mot punkaren, som provoceras av sin motståndares motbjudande musiksmak.

Och den kristne fanatikern, som är fast besluten att rensa upp bland kättare och syndare, matchas följaktligen mot buddhisten eller kåtbocken. Eller så slåss de lokala hjältarna mot skurkar från grannländerna, som passande nog överdriver sin norskhet, danskhet eller finskhet och uttalar sin avsky för Sverige. Ofta har rivaliteten inför matchen också triggats genom filmklipp på sociala medier, där

kombattanterna på förhand utbytt förolämpningar och hotat varandra med stryk.

Man slåss således inte utan anledning, utan för att karaktärernas antites skapar en upphaussad spänning och antagonism som endast kan lösas med våld. Inte sällan kan fiendskapen dessutom förlängas till utdragna fejder, där rivalerna drabbar samman i en serie av matcher innan den ena parten slutligen drar det längsta strået efter en särskilt våldsam uppgörelse utan normala regler. För att upprätthålla publikens intresse befinner sig de goda vanligtvis i ett visst underläge och de onda tillåts gärna vinna lite oftare, i synnerhet när det handlar om titelmatcherna där mästarbältet står på spel.

I Sverige och övriga Norden, där wrestlingen utgör en underground-kultur långt utanför all etablerad kulturproduktion, är det främst live-upplevelser som står i centrum. I och för sig kan man se en del inspelade galor på YouTube, men dessa är amatörmässigt producerade och framstår som bleka versioner av den action och stämning som utspelar sig på plats. På en show når publikens engagemang sådana höjder att ett par hundra entusiaster låter som en hel fotbollspublik på tusentals åskådare. För många utomstående som inte har någon egen relation till wrestling kan detta ofta te sig obegripligt. Hur kan man engagera sig med intresse, passion och hetta i påhittade konflikter och regisserade slagsmål mellan stereotypa figurer?

De verbala svaren på sådana frågor kanske inte alltid övertygar, men alla som har besökt en wrestlingshow inser vad det handlar om. När stämningen når klimax förblir ingen oberörd, oavsett hur oförstående man må ha varit på förhand.

Upplevelsens intensitet är så oemotståndlig att många, i likhet med mig själv, blir helt ivägblåsta av sin första wrestlingupplevelse.

I dokument Gerillastickning garn som politiskt vapen Sandberg, Helena (sidor 137-140)