n gång i veckan under året, fram till september 1924, kunde läsarna av de frisinnade kvinnornas osannolika Tidevarvet glädja sig åt Klara Johansons kåserier under rubriken ”Anmärkningar”.1 Under resten av året fick man leta under ”Böcker och författare”.
1925 blev det bara två artiklar – men viktiga sådana, om Fredrika Bremers ”gåva till Amerika” och hennes
”ekumeniska kyrka”. Sedan fick man vänta till 1932–
33 då KJ återvände med ett tjugotal essäer. Ett av de skarpaste resonemangen i anmärkningarna finner man i ”Babels nya skyskrapa” från augusti 1924, omtryckt och tillgänglig för sentida läsare i Carina Burmans ur-val En skapande kritiker. Essäer, anmärkningar och kåse-rier av Klara Johanson (2008). Själv kom jag att läsa den under arbetet med att förbereda IASS-konferensen i Lund 2010, där temat var översättning – i vid me-ning. Jag slogs av hur up to date och relevant KJ:s reso-nemang kunde te sig, även om hennes kritik gäller esperanto medan vi – som filologer och humanister – har att slåss med hur parochial och provinsiella vi kan verka när vi inte entusiastiskt sluter upp kring kraven på internationell publicering, citaträkning, biblio- och sociometri, excellens- och varumärkesetablering
och what not. Det som är på spel, at stake, här är naturligtvis hela den tendens till homogenisering och – därmed – abstraktion som just nu vidlåder så mycket av kommunikationen i alla dess former. I spetsen går (även om Klara Johanson aldrig skulle kalla det just så) kapitalismens och globaliseringens varuutbyte – ab-straktionen par excellence. Allt måste kunna växlas in i den kuranta kursen.
Det som ryker först är rösten. Det gör den visserligen – och ska den väl göra – redan i en skickligt framförd muntlig berättelse där händelserna tar över intresset från själva stämman, eller i en argumentation där saken går före sättet. Men på otaliga subtila sätt återerövras den ju och förs över i det skriftliga berättandet, där den hos lyhörda kritiker som Olof Lagercrantz och Klara Johanson ständigt avlyssnas, uppmärksammas och själv kan ta ny gestalt.2 KJ kallar den för ”signatur” och en
”fullmakt” från det levda, denna sinnliga och kroppsliga dimension, som försvinner när abstraktionen tilltar, det vill säga när diskursen – det pragmatiskt-instrumentella riktandet (”positioneringen”) av det man säger eller skri-ver – tar öskri-ver, eller då postulerat neutrala (eller döda)
”fakta” får invadera det som sägs eller drar iväg med
E
texterna i någon anemisk självklarhet där heterogeni-teten, tvivlen, frågorna, försvinner upp i doftfri rök.
Inte oväntat är Klara Johanson ingen vän av medierna.
Filmen representerar – liksom pengarna och stjärn-kulten – därvid det hon kallar Universalspråket.3 ”I begynnelsen var ordet och vid änden står filmen.”4 Där emellan hade mänskligheten fem hundra år på sig ”utan att orka dra konsekvenserna av Gutenbergs uppfinning”
– så det finns inte heller någon anledning att vänta på
”ett radikalt utnyttjande av eterkommunikationens välsignelser”.5
Esperanto är ett mer komplicerat särfall.
Tillkomsten av språket framstod till en början mest som ”en lekfull nyck, ungefär som när skolbarn ibland spelar dövstumma och underhåller sig på ett elementärt fingerspråk”, skriver Klara Johanson i ”Babels nya sky-skrapa”. Den yttre anledningen var en då nyligen av-hållen världskonferens.6 Men nu, säger KJ, har det gått allvar i det hela. Plötsligt ter man sig som en politisk bakåtsträvare om man inte hoppar på den filantropisk-pacifistiska vagnen och den slutliga lösningen. Men – det är KJ:s första generalinvändning – hela idén att människor som talar samma språk automatiskt skulle förstå och umgås fredligt med varandra har inget stöd i erfarenheten: ”En av språkets viktigaste funktioner är ju att bilda medium för kiv.”
I och för sig håller hon inte just det för någon vägande invändning mot det nya språket. För småfolk som oss vore det kanske på tiden att få byta ut våra små ”sockengräl” mot polemik med ”amerikaner och malajer”. Problemet ligger djupare än så. Under ”rek-lamen för esperanto” och – mutatis mutandis, om vi nu tillåter oss att låta associationerna löpa fram i tiden – för idéerna om en globaliserad, eventuellt for-maliserad engelska lurar en idé som går långt utöver inrättandet av ett språk som kunde fungera som ”nöd-fallskommunikation och demokratisk lathund”, ett International Auxiliary Language (IAL) av det slag Umberto Eco diskuterar i The Search for the Perfect Lan-guage (1995). Det finns de som låter oss veta – ”i rätt fräna ordalag”, som KJ noterar – ”att här är språket som skall avlösa språken”. Det nya språket är nämligen närmast ”fullkomligt, en logisk maskin, beundransvärt riktig i minsta detalj, under det de nationella språken, tillkomna planlöst och på en höft liksom i allmänhet mänskor, vimlar av arvssynder och oegentligheter”.
En logisk maskin? Här är det nog just det totali-serande anspråket som har stuckit Klara Johanson i Illustrationen är hämtad ur Jarl Hammarbergs AJN. Poemaro de
Jarlo Martel-Monto. Även svensk text och bilddikter.
48
ögonen. För henne lurar det redan en ”föreläsnings-maskin” i radion (med det oslagbara pedagogiska trick som radion förfogar över: ”när man har hörhjälmen på kan det som går in genom örat inte gå ut genom det andra”).7 Men hon är knappast omedveten om den långa tradition av drömmar om ett perfekt, ur-sprungligt och/eller välsignelsebringande språk, som Umberto Eco spårat långt bak i tiden, till kabbalistisk pansemioticism, Raymond Lulls Ars Magna, volapük och Artifical Intelligence av olika slag och i alla möjliga kulturer.8 Inte minst är det författare och andra dröm-mare som lockats av denna hoppets princip – Dr Espe-ranto var ju den synonym som grundläggaren Ledger Ludwik Zamenhof använde i sin första manual för ryssar.9 Från Leo Tolstoj går det en rak linje till Jarl Hammarbergs AJN. Poemaro de Jarlo Martel-Monto.
Även svensk text och bilddikter (1983), med dess mycket behändiga introduktion till esperanto. Boken väckte stort uppseende, framför allt i den internationella espe-rantopressen – det framgår av den massiva dokumen-tationen i Hammarbergs Sallader och ett par burkar (1987).10
Å andra sidan är det klart att KJ hade fog för sin oro. Tanken på en kalkylerad produktion av språk och översättning har minst av allt försvagats i vår tid. En hel översättningsideologi, med kluster av lingvistiska begrepp som ”kod”, ”system”, ”kommunikation” står redo för forskarnas och administratörernas drömmar om friktionsfria och funktionella informationsvägar.11 Vad finns det att sätta emot en sådan tendens? Framför allt att produktionen inte restlöst låter sig formaliseras.
Det rör sig snarare om mosaiker eller collage som fogas samman – inom bråkdelar av en sekund – av fragment som vi drar fram ur minnet, redan bebodda ord (som Michail Bakhtin säger), bitar av sådant vi har sagt eller skrivit själva eller hört andra säga, som vi har
läst eller hört citerade i olika språkliga sammanhang.
Kombinationen rör sig inte framåt bara med bety-delserna som motor, rätt vad det är kan till exempel intonationen ta över… Jag följer Lars Kleberg i hans bok Översättaren som skådespelare (2001) här, i hans presentation av den ryske lingvisten David Gasparov och dennes motstånd mot den gångbara maskinmodel-len för översättning.12 Det öppnar en rad nya möjlig-heter, lättare att förstå också med analogin till skåde-spelaren som med sin kropp och stämma ska återge en annans tal – friktionslös bör ju minst av allt en sådan process vara.
När hon kommit en bit in i sitt resonemang om den välkalkylerade maskinen för Klara Johanson in en självinvändning och låter en tänkt interlokutör – väl bevandrad i kritikerns ofta manifesterade och utmanan-de l’art pour l’art-filosofi – ställa en lätt impertinent fråga inför kritiken av esperanto: ”Konsten är väl ett strå vassare än naturen, eller vad?”. Visst, säger Klara Johanson.
Men denna motsättning föreligger inga-lunda här. Det konstgjorda är inte konst och språket inte natur. De är inte konstverk heller men levande, blomstrande konst i daglig utövning, en experimentering och förvandling. Meddelelse kan aldrig ha varit deras huvudsyfte, för sådan finns så många andra utvägar. En purt artistisk drift att for-ma och uttrycka har gett upphov till den-na underbara konst, som svingade sig högt över naturen och egenmäktigt åtog sig att tolka dess evigt oartikulerade mummel. Vi klåpar med den alla, men detta gör den blott än mer förunderlig, och kunde vi ställa konstnärssinnet vaket skulle vi
stund-ligen erfara en häpen förtjusning över att kunna tala prosa, ty redan det är poesi och mystik.
Konsten står över livet. Den är vårt hopp, den står för möjligheten att skapa organisation i myllret, att kun-na höja oss över vardagens futila sysslor. ”Om livet är en obalanserad diktare, så är dikten en skapande kriti-ker” – så fick En skapande kritiker sin titel. Så visst, konsten står över naturen. Men det konstgjorda – in casu esperanto – är inte konst och språket är inte natur.
Hurså? Kan man inte tänka sig att naturen är ett språk – eller att den åtminstone har ett språk? Den idén har inte legat utom räckhåll för generationer av symbolis-tiska poeter. ”Har träden ett eget språk?” frågade sig Bengt af Klintberg i Skogsdykaren (1979) – och satte ut en bandspelare för att testa. Var går, mer exakt, gränsen mellan natur och kultur?
KJ:s approach är en annan. Språken är inte heller några konst-verk: i den meningen är inte språk konst (och inte heller natur, alltså.) Språket är i stället något som pågår, hela tiden, en konst i ”utövning, experi-mentering och förvandling”. Det är ett produktivt begrepp som drar ut en speciell aktivitet ur naturens oartikulerade mummel och – vågar man säga det? – ut ur cirkulationen av varor.
Men vari består experimenterandet och förvandling-en? KJ tycks starta i en bredare semiotisk förståelse.
Som en annan Roman Jakobson säger hon att ”med-delelse” sällan är syftet, den referentiella funktionen är sällan ensam igång.13 Liksom översättning är språket sällan bara intralinguistic, dvs något som förklarar (i ord) vad vi menar (inne i oss); vi flyttar inte fragment så, för att tala med nyssnämnde Gasparov. Inte heller är översättning bara interlinguistic – även om det kan vara fallet när man överför juridiska eller kommersiella
texter. För sådan kommunikation finns det andra me-del, säger KJ. Kanske esperanto, kanske rent av global engelska eller translationese.
Språket som en tolkning av naturens ”evigt oartikule-rade mummel” är hennes nästa bud. Om naturen inte är språk och inte har något – men kanske ändå ger ifrån sig någon form av amorfa protosemiotiska uttryck – så kanske hela impulsen är det som Roman Jakobson kallar intersemiotic.14 Det är den där underbara, purt artistiska driften ”att forma och uttrycka” som KJ till-skriver oss.
Men om naturen nu mumlar – utan att vara eller ha något språk – kanske det vi förnimmer som mummel omkring oss också inkluderar andra människor i färd med att utöva sin dagliga konstnärliga praxis, hela den språkliga röra, den levande slovo som vi inte kan låta bli att lägga oss i, dagligen och stundligen.15
Vi ”klåpar” med den artistiska driften hela tiden, säger KJ, och kunde vi bara ”ställa konstnärssinnet va-ket” skulle vi oavbrutet häpna över att vi kan tala prosa,
”ty redan det är poesi och mystik”. Men hur kan prosan vara poesi? Ja, inte är det information (”meddelelse”) plus det poetiska (det är inte poesi heller).16 Det är mer underbart än så. Redan när vi tar till orda är vi involve-rade i experiment och förvandling. Det är en gåva som ger oss ett stort ansvar.
NOTER
1 Karakteristiken – ”improbable” – som kan gälla om både ambitionsnivån och kvaliteten, är Karl Erik Gus-tafsson och Per Rydéns, i deras sammanfattning av den stora svenska presshistorien, A History of the Press in Sweden, Göteborg 2010, s. 197. Om Klara Johanson i Tidevarvet, se Anna Bohlin. Röstens anatomi. Läsningar 50
av politik i Elin Wägners Silverforsen, Selma Lagerlöfs Löwensköldtrilogi och Klara Johansons Tidevarvskåserier, Umeå 2008, s. 273–368.
2 Om litterär, återerövrad muntlighet, se Boris Eichenbaum, ”Hur Gogols Kappan är gjord”, i Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg (red), Form och struktur, Stockholm 1971, s. 64ff; om dess vidare öden, Walter Benjamin, ”Berättaren. Synpunkter på Nikolaj Leskovs verk”, ursprungligen publicerad i den ryske religions-filosofen och mystikern Nikolaj Berdjajevs tidskrift för ”teologi, etik och sociologi” Orient und Occident 3/1936; Lars Bjurmans översättning återfinns i Res Publica 67, 2006, s. 44–65; metoden – det informerade historiska svepet med konkreta nedslag – kan föra tan-karna till Erich Auerbach; förbindelsen bekräftas i Karlheinz Barck, ”5 Briefe Erich Auerbachs an Walter Benjamin in Paris”, Zeitschrift für Germanistik, Jahr-gang IX, 6 1980, s. 688–694. Om de lyssnande och gestaltsökande kritikerna, se Stina Otterberg, Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz, Lund 2010, s. 16, 93, 228 och Bohlin 2008, s. 348–365.
3 ”Universalspråket”, Tidevarvet 29/3 1924, jfr Bohlin 2008, s. 358 ff.
4 Klara Johanson, En recensents baktankar, Stock-holm 1928, s. 112.
5 Johanson 1928, s. 111.
6 ”Babels nya skyskrapa”, Tidevarvet nr 31 1924, omtryckt i Klara Johanson, En skapande kritiker. Essäer, anmärkningar och kåserier, Lund 2008, s. 86–88.
Citaten i fortsättningen är hämtade från s. 86 och 87.
7 Johanson 1928, s. 110.
8 Umberto Eco, The Search for the Perfect Language, London 1995.
9 Eco 1995, s. 324 ff.
10 Jarl Hammarberg (Jarlo Martel-Monto), Salla-der och ett par burkar, stokholmo: författares
bok-maskin la verkista libromasino 1987, s. 62–70. Tolv tidskrifter citeras; Kommunistkina och Ungern hade inga recensioner i sina publikationer, desto större var entusiamen i franska LA KANCERKLINIKO (Inter-nationell kulturtidskrift utgiven av ungdomar i arbetar-esperantisternas världsorganisation, SAT).
11 Se t.ex. Rita Raley, ”Machine translation and Global English” och Karin Littau, ”Translation in the Age of Postmodern Production: from Text to Intertext to Hypertext”, i Mona Baker (ed), Critical Readings in Translation Studies, London/New York 2010, s. 417–
434 respektive 435–448.
12 Lars Kleberg, Översättaren som skådespelare, Stock-holm 2001, s. 120–122.
13 Att tanken är viktig för KJ framgår av att formule-ringarna i citatet lyfts ut ur artikeln i Tidevarvet och in, som ett eget tänkespråk, i En recensents baktankar 1928, s. 50f. Det är hennes eget kreativa sätt att abstrahera ur brukssammanhangen.
14 Jfr Roman Jakobson, ”On Linguistic Aspects of Translation”[1959], Rainer Schulte and John Biguet, Theories of Translation. An Anthology of Essays from Dryden to Derrida, Chicago & London 1992, s. 145.
”Lingvistiska aspekter på översättning”, övers. Erik Andersson, i Lars Kleberg (red), Med andra ord. Texter om litterär översättning, Stockholm [1998] 2010, s. 146–155.
15 Se t.ex. det berömda femte kapitlet – ”Ordet hos Dostojevskij” – i Mikhail Bakhtin, Dostojevskis poetik, övers. Lars Fyhr och Johan Öberg, Gråbo 1991, s. 193–290.
16 Frågan diskuteras ingående i Walter Benjamins förord till en översättning av Baudelaires Tableaux pari-siens året före KJ:s artikel, se ”Översättarens uppgift”
[1923], övers. Lars Bjurman, i Lars Kleberg 2010, s. 134–146.