Kommunernas försök att öka deltagandet bland medborgarna

I dokument Tidiga dialoger i detaljplaneprocessen (sidor 52-55)

5. Analys & diskussion

5.2 Kommunernas försök att öka deltagandet bland medborgarna

I den mån vi faktiskt kan se ett samband mellan kommunernas arbete och litteraturen i ämnet går det att koppla utmaningen med att locka en bred målgrupp och Altermans tredje

steg i det ramverk hon presenterar i sin studie från 1982 ; att definiera “allmänheten”

(Alterman 1982, s. 305-307). Kommunerna har i sitt försök att locka en bred målgrupp anordnat tidiga dialoger i olika former. Det kanske mest konkreta exemplet på detta är när kommunen haft en station på diverse gymnasieskolors öppna hus där högstadieelever ska välja gymnasieprogram. Då har kommunen på förhand definierat eleverna som en del av allmänheten.

Vidare har flera av kommunerna löst problemet att locka småbarnsföräldrar i 30-årsåldern med att befinna sig utanför livsmedelsbutiker och där bygga en relation med en åldersgrupp som vanligtvist inte dyker upp på möten, eller i bästa fall fånga upp synpunkter på plats. Det är förvisso inte optimalt att befinna sig på en parkering eller liknande men det är ändå två exempel på när de traditionella mötena inte räcker till för att locka en bred demografi och kommunen, istället för att ge upp, provisoriskt omformulerar allmänheten till en snävare målgrupp och anpassar sig.

Ett annat verktyg som används av kommunerna för att locka deltagare från alla

åldersgrupper och samhällsskikt är att skapa fokusgrupper som kan representera den stora massan av en viss typ av invånare, detta för att försöka undvika scenariot att endast äldre invånare deltar. Detta är något som Arnstein berör i sin “A Ladder of Participation” (1969, s.

29-30) i vilken det femte steget, “Placation”, som ligger inom stegens tokenism-intervall, syftar till att en typ av invånare som ofta är underrepresenterade, inte sällan mindre välbärgade, generellt representeras av en mindre fokusgrupp på möten. Det kan vara positivt men är också problematiskt eftersom det kan vara otydligt hur stort inflytande en sådan grupp kan ha när endast ett fåtal ska representera en större massa. “Placation”

betyder att man håller motparten nöjd och undviker konflikt genom att t.ex. skjuta över lite av makten till den andra parten trots att den nödvändiga delen av makten bibehålls.

Ett alternativ till att skapa fokusgrupper för att öka inflytandet hade varit att uppmana medborgarna till att skapa en organisation eller grupp där de väljer ett fåtal lämpliga representanter som ska föra gruppens talan vid dels dialoger och dels andra möten där beslut ska fattas gällande detaljplaneringen. Medborgarorganisationen kan således själva anordna möten där de presenterar åsikter som sedan sammanställs och förs vidare till ett intimare möte med kommunen där en dialog sker mellan tjänstepersoner och

representanter. Detta kräver självklart ett stort engagemang bland medborgarna, framförallt om detta inte kan subventioneras så att skälig ersättning kan utgå för representanternas insatser, men många kommuner talar om att de har aktiva medborgare. Risken finns dock att det inte leder till några nya deltagare utan att det blir de personer som vanligen deltar vid

dialoger och samrådsmöten, generellt den äldre generationen, vissa organisationer och aktivister och att det således inte blir ett givande resultat.

Det alternativa förslaget ovan är i linje med steg sex, “Partnership”, och steg sju, “Delegated Power” i Arnsteins “A Ladder of Citizen Participation” (1969, s. 30-32), där den väsentliga skillnaden är huruvida medborgarna innehar en majoritet av de beslutfattande positionerna, och därmed själva skulle kunna driva igenom sina åsikter, eller inte. I båda fallen finns ett övre organ som har sista ordet gällande huruvida förslaget ska gå igenom eller inte. I vår mening bör inte kommunala representanter nödvändigtvis behöva understiga antalet

medborgarrepresentanter för att medborgares förslag ska gå igenom. Det är anledningen till att vi anser att det sjätte steget kan vara en rimlig nivå att börja sträva mot att uppnå.

Medborgarna har då kontroll över att deras åsikter behandlas och de kan vara aktivt delaktiga under beslutsfattandet tillsammans med kommunens tjänstepersoner. Det här skulle alltså höja det inflytande vi ser idag om man utgår ifrån Arnsteins “A Ladder of Citizen Participation” (1969, s. 29-30), med tanke på att vi inte har kunnat se några högre kopplingar än till det femte steget.

Öppet hus är den dialogform som varit vanligast de senaste åren, inte minst nu eftersom den är förhållandevis lämplig att använda sig av under en pandemi. Många kan komma och gå istället för att behöva anpassa sig efter vissa tider som ett traditionellt möte i en stor sal kan innebära. Mötesformen kan också stimulera delaktighet i större utsträckning eftersom många av dessa öppet hus innehåller olika stationer med diverse kartor och möjligheter att föra fram sin åsikt med mer än bara talet som verktyg. Det går inte heller att komma ifrån att tröskeln blir mindre för invånarna. Dels att mötet inte är begränsat till ett par timmar och dels för att enskilda invånare slipper tala inför många människor för att göra sin röst hörd.

När det uppstår mindre grupper på ett öppet hus leder det också till djupare diskussioner än enskilda kortare tal under ett “stormöte”.

Respondenternas syn på digitala möten har skiljt sig åt lite grann men de flesta är överens om att det inte har varit ett framgångsrikt alternativ för tidiga dialoger, bl.a. eftersom

invånarna tenderar att inte känna sig hörda och det naturliga flytet, som vanligtvis finns i ett fysiskt möte, saknas. Detta innebär att digitala tidiga dialoger med invånarna sällan når längre än till det tredje steget, “Informing”, i “Arnsteins A Ladder of Participation” (1969, s.

27-28), respektive det första steget på SKR:s deltagartrappa (Medborgardialog i styrning, 2019b, s. 16), dvs. information från tjänstepersoner till invånarna. Det naturliga utbytet parterna emellan uteblir och vi ser det som ett gott tecken att respondenterna identifierat detta problem. Flera av respondenterna säger nämligen att det digitala mötet aldrig kan

ersätta det fysiska mötet vilket tyder på att kommunerna verkligen förstår vikten av att skapa relationer med invånarna och höra de fullständiga resonemangen.

Ovan beskrivs ett flertal varianter av hur kommuner använder sig av olika typer av

sammanträden för att föra tidiga dialoger med medborgarna. Kommunerna har, som tidigare nämnt, ofta ingen standardiserad strategi utan provar gärna nya metoder efter vad som kan tänkas fungera bäst i varje enskild situation. Att kommuner generellt inte har någon

standardiserad modell att utgå ifrån kan tolkas som att de inte undersökt tillräckligt hur dialoger drivs på bästa möjliga sätt. De kompenserar detta med att vara lösningsorienterade och anpassar sig i efterhand för att nå ut till den målgruppen de vill åt om de inte uppnått det resultatet i det första skedet.

Konceptet liknar “Design thinking”, som tas upp i “Collaborative planning, transitions management and design thinking: evaluation three participatory approaches to urban planning” av Raynor, Doyon och Beer (2018, s. 218-219), där man ofta tar fram flera olika lösningar och prototyper och testar dessa innan man undersöker det grundläggande problemet. Kommunerna försöker under dialogerna även se projektet ur olika perspektiv, framförallt medborgarnas, när de anordnar workshops och liknande event där medborgarna får göra sina åsikter hörda, vilket fångar in den empati, logik och de kreativa tester som det talas om i design thinking.

I dokument Tidiga dialoger i detaljplaneprocessen (sidor 52-55)