Kommunikation är ett begrepp, som kan belysas och reflekteras över från ett antal perspektiv. Avhandlingens perspektiv är, som redan framgått, det socialpsykologiska – att reflektera över empirin i syfte att förstå svårigheter/problem och möjligheter med att skapa och upprätthålla en datormedierad kommunikation för ett fruktbart
meningsskapande på kollektiv och individuell nivå (kapitel 1).
”… Den 11 mars 2003 beslöts av medlemmarna i IT-verkstaden att bilda en ideell förening. En interimsstyrelse bildades, bestående av AA
(ordförande), Claus Persson (kassör) och BB (sekreterare)”
(Bildande av styrelse för föreningen ”Lindeborg på nätet”, § 1 Mötet öppnas, citat från protokoll, 2003-08-31)
”Föreningens ändamål är att:
- utveckla en virtuell gemenskap med funktioner och tjänster till nytta och nöje
- främja dator användandet
- stimulera lärandet för ökad kunskap och kompetens”
(Möte i ”Lindeborg på nätets” interimsstyrelse, 5. § 2 Förslag till stadgar, citat från protokoll, 2003-05-04)
Med fruktbart meningsskapande kommunikation avses här en (1) upplevelse av
samhörighet kring det sociala sammanhang/fenomen/händelse, som kommunikationen fokuserar på, samt att de medverkande kommunicerande aktörerna (2) upptäcker och upplever en personlig meningsfylld uppgift. En sådan kommunikation kännetecknas av ett engagerat ansvar för att uppnå individuell betydelse/mening i den gemensamma mening, som den kommunikativa samhörigheten uppenbarar. Denna innebörd är i linje med det existentiella förhållningssätt, som Kierkegaard (1964), Sartre (1970) och Buber (1994, 1995a, 1965, 1989) framhåller. Dessutom stämmer det väl in med ett aktionsorienterat och kritiskt forskningsintresse för socioindividuell frigörelse (”empowerment”) i kraft av ett upplyst och kompetent medborgarinflytande
(”common sense”) i samhället, se Himmelstrand, (1982) resp Habermas, (1976, 2003);
se även kapitel 2.7 om interaktion och dess relation till reglerande strukturer.
Med en sådan definition av begreppet meningsskapande kommunikation riktas det analytiska intresset på att öka förståelsen av de sociala resp individuella aspekternas inverkan som problem- resp möjliggörare för att skapa och upprätthålla en sådan typ av kommunikation/åsiktsutbyte.
Denna syn på kommunikation är även i linje med den symboliska interaktionismen.
Stryker (1992) framhåller t.ex reciprocitetens betydelse i den symboliska interaktionen mellan ”self” och ”society” – nämligen det faktum att både personer och sociala
strukturer skapas genom interaktioner. Detta synsätt stämmer även in på Giddens
”Structuration Theory” – jmf dualiteten mellan ”structure” och ”action” – och svarar också mot Habermas (1976) föreställning om den kommunikativa rationalitetens potential för frigörelse av underpriviligierade (kapitel 2.2, 2.6 och 2.7). Detta innebär, att sociala strukturer kan förändras genom samordnad ändring av personliga
interaktionsmönster. Stryker pekar på, att sociala strukturer kontinuerligt bryter samman och konstrueras igen i en konstruktionsprocess, där förhandling
(”negotiation”) är nyckeln. (Stryker, 1992)
Den här innebörden av kommunikationsbegreppet har tydliga kopplingar till forskningsproblemet, nämligen hur (i) sociala, (ii) pedagogiska och (iii)
systemtekniska komponenter kan skapa och upprätthålla en kommunikationsmiljö för strukturell påverkan av en social kontext. I forskningsarbetet har fokus legat på att utforska en process, vars vision var att skapa och upprätthålla en datorbaserad miljö för kommunikation av det här slaget.
Visionen för processen ”Lindeborg på nätet” kommunicerades i termer av partnerskap, ökad delaktighet och inflytande samt personliga insatser. På det gemensamma/kollektiva planet konkretiserades begreppet partnerskap som en
organiserad – informell eller formell – samverkan mellan aktionsgruppen – IT-verkstaden –, valda boendeföreträdare, enskilda boende och externa
kompetensbidragsgivare, samt att detta partnerskap syftade till att främja de boendes upplevelse av delaktighet och inflytande över sitt lokala sociala sammanhang. På det individuella planet betonades vikten av att personligen bidra med konkreta
insatser/handlingar för att förverkliga detta partnerskap.
”Ordförandena i BRF Mmm har informerats om interimsstyrelsens arbete. Möte kommer att hållas for att presentera föreningen och vad denna kan erbjuda för tjänster. Vi skall vid mötet fånga upp krav och synpunkter på diskussionsforumet från föreningen, för att sedan vid nästkommande möte presentera ett tänkbart upplägg. Vid mötet med båda BRF ordförandena deltar AA och Claus.
Det är av yttersta vikt att föreningarna upplever oss som en seriös partner. Ordföranden i BRF Nnn har inte Claus fått kontakt med.”
(Möte i ”Lindeborg på nätets” interimsstyrelse, 3. Rapport från Claus, citat från protokoll, 2003-05-18)
En erfarenhet från fältarbetet (se bl.a kapiel 4.1, 4.2 och 4.5) är, att den sociala formen/iscensättningen hade stor betydelse för möjligheterna att transformera en värdeladdad vision och dess konkreta budskap/innehåll till en gemensam förståelse och till ett individuellt ansvarstagande.
Den informella mötesformen var mer framgångsrik än den formella för möjligheten att uppnå gemensam mening och upplevd personlig mening – dvs för att närma sig ett uppfyllande av de båda kriterier, som kännetecknar det här forskningsarbetets definition av en kvalitativt meningsskapande kommunikation.
I den formella mötesformen, t.ex ett styrelsemöte, tenderade däremot de formella rollerna och en efterhand invand föreställning om ”gällande” mötesstruktur att skapa en kultur av meningslöst prat – i betydelsen insikt, handlingar och icke-ansvar för de primära uppgifterna – på bekostnad av en meningsfull uppslutning och ett individuellt handlingsansvar baserad på en dialog om mål, medel, handlingar, aktivitet och tempo i processen ”Lindeborg på nätet”. Den formella mötesstrukturen tenderade att manifesteras som prestigeladdade rollframträdanden, där både den samlade och personliga energin inriktades på att tillgodose iscensättningens formella struktur/regelverk och rolluppsättning i stället för att omsätta vision och mål till ett konkret och ansvarsfullt handlande. Den formella mötesagendan, formella roller och vidhängande status fungerade som effektiva energiavledare för möjligheten att kommunicera ett budskap med utsikter att beröra de närvarande till ett individuellt ansvarstagande kring en gemensam mening och uppgift.
Iscensättningen/inramningen av kommunikationsmötena antog karaktär av en social ritual (Straarup, 1994). Den bestående effekten på individnivå mellan mötena var nämligen starkt kopplat till det metabudskap avseende delaktighet i ett gemensamt förhållningssätt, som mötet förmedlade till de medverkande mötesdeltagarna.
Den informella mötesformen var en social ritual, där det metabudskap – som
deltagarna förväntades uppfylla till nästa ritualsammankomst – var i stil med följande:
”vi har till uppgift att gemensamt och var för sig verka för processen ’Lindeborg på nätets’ vision och mål”. Den informella mötesritualen syftade till att skapa och upprätthålla en anda av personlig tillhörighet, hängivenhet, ansvar och vardagliga handlingar för att förverkliga en kompletterande infrastruktur för ökat medborgerligt inflytande över sitt lokala sociala sammanhang.
Metabudskapet i den formella mötesformen blev däremot snarast följande: ”vår primära uppgift är att komma till mötet för att uppfylla den formella möteskulturen”.
Den formella mötesformen hade emellertid i sig inte behövt vara något problem för processen ”Lindeborg på nätet”. Det verkliga problemet låg snarare i, att det ganska snabbt utvecklades en möteskultur i riktning mot att inte ”se”, inte ”bli berörd av”
och inte ”känna och ta ansvar” för behovet/kravet att med konkreta personliga insatser/handlingar omsätta upparbetade möjligheter till framgång avseende partnerskap, externa kontakter/sponsorskap, hemsidans innehåll och
forumdiskussioner. I stället inställde sig en kultur, där energin riktades inåt mot den egna formella gruppen. Denna energiorientering yttrade sig i, att deltagarna tenderade till framträdanden med inslag av olika varianter av undanglidanden från ett personligt ansvar för konkreta insatser.
”… Denna diskussion mynnade ut i att föreningen, styrelsearbetet mm behöver vitaliseras och att ansvariga ”eldsjälar” får stora frihetsgrader så att dynamiken i att utveckla och förvalta ”Lindeborg på nätet” inte avstannar utan tvärtom tar ny fart.”
(Styrelsemöte i föreningen ”Lindeborg på nätet”, § 2 Mötet avslutas, citat från protokoll, 2003-11-30)
De observerade kommunikationsstrategierna – i både det virtuella och reella
sammanhanget – har likheter med Erving Goffmans (1959, 1963) teorier, nämligen att aktörer tenderar att planera och genomföra det mellanmänskliga umgänget som ett imponerande skådespel. Observationerna kan också kopplas till presenterade teorier i kapitel 2 om symbolisk interaktion, dialogteori och kommunikativ rationalitet. Med delvis olika idémässiga ingångar betonar dessa teorier, att en meningsfull och
långvarig kommunikation grundas på en upplevelse av förtroende/seriositet, nämligen att deltagarna i kommunikationsmiljön uppriktigt och respektfullt överväger/lever sig in i vad ”den andre/de andra” säger/är.
Observationerna från processen ”Lindeborg på nätet” (kapitel 4) uppenbarade en mycket liten vilja för personliga ideella insatser i ett gräsrotsarbete, där ”samverkan med andra” och det grundläggande samhällsbegreppet ”ökat medborgerligt
demokratiskt inflytande” står i centrum. Det genomgående mönstret från empirin visade nämligen på låg offervilja, svag beredvillighet och dålig uthållighet att göra något för andra utanför den egna privata intressesfären. Detta mönster framgick allt tydligare, i takt med att svårigheter och motgångar tornade upp sig.