Samtliga respondenter anser sig ha specifika åtgärdande strategier i sitt bemötande med barn som utmanar, vilket kan vara att möta barnet på deras nivå, att använda sig av ett lågaffektivt bemötande, att göra ett visst beteende begripligt för barnet samt att tolka barnets känslor. Specialpedagogen beskriver mötet med ett utmanande barn så här:
Jag försöker alltid lyssna in barnet, alltså. Jag agerar alltid underifrån (Anna visar genom att böja sig ner och ta kontakt med mig genom att befinna sig framför mig, men i en lägre position). Jag har en öppen nyfikenhet kring barnet, aldrig dömande. Sedan försöker jag sätta ord på deras känslor. Jag har ingen färdig tanke om vad som hänt och varför, utan barn gör ju så gott de kan i varje situation, och då kan de inte vara bättre i just den situationen. Vi hjälper aldrig någon genom att komma uppifrån med förmanade ord! Om jag möter ett barn i affekt, ja, då möter jag med ett lågaffektivt bemötande. Man försöker helt enkelt genom ord, sätta ord på hur det är! (Anna, 2015-11-29)
34
Bemötandet av barn med beteendeproblem kan enligt Eresund och Wrangsjö (2008) ha två skilda utgångspunkter. Dels en långsiktig målsättning och dels en kortsiktig målsättning, vilket de senare användes av ovan gjorda intervjuskildring, genom att beskriva ett akut problem. Författarna menar att en gemensam dialog är nödvändighet för att se en positiv utveckling. Att avleda situationen kan ses som en kompletterande strategi. Anna förklarade även hur hon definierade problemet, satte ord på det och använde sig att ett lågaffektivt bemötande, vilket även stöds av bland annat Eresund och Wrangsjö (2008) och Evenshaug och Hallén (2001). Att som pedagog sätta ord på hur det är, kan menas med att göra ett visst beteende begripligt för barnet, vilket även beskrivs i Hejlskov-Elvén och Wiman (2015) där författarna menar att om vi vill ändra ett barns beteende måste vi förändra förutsättningarna, så att det önskvärda beteendet blir det mest begripliga. En grundskollärare använde sig att följande beskrivning av strategier vid bemötande;
Ja, jag försöker alltid fiska efter något som gör det intressant för barnen att lära känna mig. Jag har försökt på olika sätt att komma åt det, men det finns inga genvägar, tycker jag. Vara på deras nivå, liksom. När man väl har relationen så kan man trycka på mer, utmana mer, men det kan man ju inte annars. Då handlar det ju hela tiden om att släcka bränder, locka, muta, hota ungefär. Var det ett bra svar? *ler.(Cecilia 2015-11-29)
Tolkningen av ovan nämnda text, som jag uppfattade som på gränsen till ironisk är att lär känna
dina elever, annars får du en dålig kommunikation från pedagogens håll i form av hot och mutor. Cecilia uttryckte dock att man måste ha en bra relation i botten hos de här barnen, annars
minskar möjligheten för en bra kommunikation vid utmanade beteende. Detta styrks av Ekstrand och Lelinge (2013), där de belyser strategier såsom att se varje elev varje dag samt att ofta samtala med elever då det ger en positiv bild av samtalet som begrepp.
Utifrån Vygotskys tankar beskriver Säljö (2005) människan som lär sig under livets gång i samspel med andra människor. Eftersom människan är öppen för intryck är därmed lärandet föränderligt och sker kontinuerligt, vilket anses vara en förutsättning för att utveckling ska ske. Ovan beskriver Cecilia det som kan kopplas till Vygotsky och samspelsteorin; Att vi i samspelet kan lära oss att fungera på bästa sätt, att hitta ett lärande som fungerar, om vi är öppna för det. Vidare beskrivs det av en pedagog som en positiv strategi att föra dagbok, i vilken man kunde göra sina egna analyser och se samband, och detta är en metod som bland andra Nilsson (1999) förespråkar. Strategier i kommunikation och bemötande var dock inte något som diskuterades emellan pedagogerna. Dock såg sig specialpedagogen som en förebild om personalen var lyhörda för en förändring. Är det däremot någon som är fast i ett speciellt uppfostringstänkande, kan det ta längre tid, då en förändring måste komma inifrån en själv. Dock ansåg alla pedagoger
35
att de tog fasta på skickliga strategier hos sina kollegor som de sedan använde själv i sin pedagogik.
I situationen nedan beskriver Frida en kommunikativ situation mellan henne och ett barn med NPF; (neuropsykiatriskt funktionshinder). Hon svarar nedan på frågan om det används någon speciell kommunikativ strategi för att hantera olika former att utmanande beteende.
Haha... ja, igår hade vi en situation här inne med x då hon blev jättearg på mig. X fick inte putta ner pennor på golvet och x blev arg, skrek och hade sig. Då går x till stora tavlan och ritar situationer då jag sitter i fängelse och en annan där jag blir uppäten av en haj. Då frågar jag x om hon vill att jag ska bli uppäten av en haj. För om jag blir det, då kan ju inte jag komma hit mer. Vill x kanske hellre att en annan fröken ska vara här? Jag sa också att jag blir ledsen då. Så nej, det ville x ju inte då. Då gick x bort till stora tavlan igen och ritade snälla bilder av mig istället. Som när jag och x dansar t.ex. Det är ju sådant här man får fånga upp då, vi har ju jobbat mycket med känslor, för jag känner ju inte x så bra. Jag kan ju inte läsa av x känslor. (Frida, 2015-11-28)
I följande situation använder sig eleven att sociala berättelser, vilket Lundkvist (2003) beskriver som ett pedagogiskt redskap för personer som bland annat har svårt att förstå den verbala kommunikationen. Det bygger på situationer som personen har svårt att hantera, därför kan man lättare identifiera och dela upp händelseförlopp genom bilderna samt ge förslag på olika lösningar. I fallet ovan startade eleven själv upp en social berättelse i sitt försök att närma sig sina känslor, vilket pedagogen uppfattade. Frida försöker även möta elevens känsla genom att beskriva vad som händer om situationen blir så som eleven önskat, och därefter ändrar eleven sitt beteende genom att rita ”snälla” bilder istället. Däremot berättar även pedagogen att hon inte kan tolka elevens känsla, för att hon inte känner henne så bra. Om inte eleven genom på grund av sitt funktionshinder kan tolka sina egna känslor eller andras känslor, så blir det förstås en krock om inte heller pedagogen kan tolka henne. För vem ska då göra det? Det används även ett argument om att pedagogen skrämmer eleven med att byta ut henne mot en annan pedagog, vilket är ett genomskinligt ”hot”, då den planen inte avses vara verkningsbar. Därför tolkas detta som en form av maktutövning, då det kan jämföras med Foucaults refererad i Nilsson (2008) förståelse av makt i vardagen, i vilken det skapas strategier och tekniker som aktörerna använder för att upprätthålla sin maktposition.
36 Doris om samspel:
Det var en händelse här för ett tag sedan med en kille, och jag sa: -Du är en bra kille, men det funkar inte om vi måste tjata på dig hela tiden. Jag vill jättegärna ha kul med dig, jag har jättekul med de andra barnen, men det är svårt att ha kul om man måste tjata hela tiden. Och då sa han: - ”Men alla tycker att jag är en sådan dålig kille”. Ja, då kände man ju att vi gjort fel, att han hade den känslan. Vi vill säga till honom att han måste bryta ett mönster, inte att han är en dålig kille! Här kan man se att avsaknaden av resurser gör att den tiden för ett bra bemötande på pojkens nivå finns inte hela tiden. Det är svårt att ha i alla konflikter som händer varje dag. Då blir det att man istället säger: Gör inte så!(Doris 2015-11-29)
Som tidigare exemplifieras betonar Williams och Pramling-Samuelsson (2000) hur viktigt det är hur man bemöter barn i sitt lärande, och detta bekräftas även här. Författarna framhåller även att kommunikationshandlingen mellan pedagog och barn måste ske på ett sätt där alla parter har möjlighet att uttrycka sig där man tillsammans problematiserar frågor, vilket inte sker om man endast säger: ”-Gör inte så”. Doris bild av pojken är att han måste bryta sitt mönster, och att detta ska sägas till pojken. Att bryta ett mönster krävs dock gränssättning och en grundlig observation av utlösande faktorer. Eresund och Wrangsjö (2008) beskriver att barn har en naturlig lust att upptäcka världen och sin egen förmåga, där vuxna markerar vad som är socialt olämpligt och fysiskt farligt. Genom att trotsa en gräns kan barnen få information om sin egen funktion samt den vuxnes hanterbarhet och tolerans. Gustavsson (2010) menar på att några barn visar ilska eller andra former av utmanande beteende, just för att bli sedda och få uppmärksamhet, på vilket sätt som helst. För att bryta ett mönster bör man först se till orsaken. Gällande problematiseringenav brist på resurs har istället kollegan Cecilia uttryckt följande:
Ja, ibland är det ju inte extra personal som gör det, utan det är vi här som måste ändra vårt beteende istället.(Cecilia, 2015-11-29)
Detta uttalande förstärker tillsammans med forskning av bland annat Heikkilä (2006) och Emilsson (2008) vikten och förståelsen av förhållningssättet kring barn som utmanar. Specialpedagogen nämner att hon använder sig av ett lösningsfokuserat arbetssätt, vilket enligt Olsson och Olsson (2013) grundar sig på två faktorer; Målformuleringar och utvecklande av lösningar som bygger på undantag. Metoder bygger på att läraren skapar lösningar tillsammans med eleven utifrån dess egna resurser och mål, genom att fokusera på förmågor snarare än brister.
37 Nedan beskrivs en observation grundat på just det.
Jag lägger märke till en elev som i kapprummet under fm-rasten hade ett utagerat beteende mot sina klasskamrater. Han svänger med sina regnbyxor runt, runt, vilket gör att två barn får de långa gummibandet med plastkulor i ansiktet, vilket orsakar smärta, skrik och gråt. Pedagogen ser inte händelsen i sig, då hon hjälper ett annat barn på toaletten, men uppmärksammar situationen när ”skadan” är skedd. Hon säger då – Nää, vad håller du på
med? Sluta genast! Därefter placeras barnet på en stol i kapprummet. När eleverna sedan ska
ha lunch, startar samma procedur igen. Denna gång med ett medhavt paraply som han smäller på benen på barnen. Då säger en pedagog till mig att så här har det varit den senaste tiden och att hon ska fundera om de finns något de kan göra och prata med eleven. (Sammanfattning av ett utdrag av observationsprotokoll 2015-11-25)
Följande dag går pojken för att klä på sig innan de andra, vilket gjorde att den jobbiga situationen i kapprummet kunde få ett slut. I detta fall tog pedagogen fasta på vad som fungerar genom att använda sig av ett lösningsfokuserat arbetssätt och skapa en lösning tillsammans med eleven.