Konsekvenser av svårigheterna i arbetet

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 102-105)

7. BARNETS BÄSTA I DAGLIGT ARBETE

7.4 Konsekvenser av svårigheterna i arbetet

I gruppintervjuerna diskuterades nästan inte alls konsekvenserna av problemen i tjänstemännens arbete. Samtalet dominerades nästan helt av behovet av att sätta ord på dilemmasituationer som uppstår när barnets bästa ska beaktas. En sak som tjänstemännen var överens om är att barn i asylprocessen utsätts för en hård press och inte sällan far illa.

Det bästa för många barn vore kanske att stanna i hemlandet? Måste de “tvunget lämna sin trygghet”, undrade en handläggare under en medföljande observation. En annan tjänsteman berättade om en flicka som kommit till Migrationsverket och bett om att få åka hem, men att föräldrarna motsatt sig detta för att man velat gifta bort dottern här i Sverige. Efter att tjänstemannen hade försökt prata med föräldrarna så hade familjen gått under jorden. De kom inte på inplanerade efterföl-jande möte med handläggaren.

Några tjänstemän berättade om hur de, som en konsekvens av sin arbetssituation, försöker att distansera sig från de krav som ställs inom organisationen. I ett samtal mellan två tjänstemän beskrevs detta i termer av att man inte klarar av att vara “vi” med sin arbetsgivare:

Vi ska skriva “Du har sagt” … i besluten. Och det är bara för att man ska slippa det dåliga samvetet (asylhandläggare man 19).

– Är det därför vi ska skriva så (asylhandläggare man 21)?

– Ja jag misstänker det. Det infördes när någon kände dåligt samvete för att “jag ska inte delge detta beslut” (asylhandläggare man 19).

– Skriver ni alltid du?

– Inte alltid. Men påbudet är att vi ska skriva Du. Du klarar jag av att skriva. Men Vi klarar jag inte av att skriva (asylhandläggare man 19).

– Migrationsverket alltså?

– Ja, det vrider sig i mig. Vem är Vi? OK, det är att gömma sig bakom fasaden att skriva Migrationsverket. Men förhoppningsvis är det den allmänna inställningen som kommer fram (asylhandläggare man 19).

När det gäller barnets bästa-principen så berättade handläggarna att begreppet tenderar att få en innebörd som stämmer överens med inne-hållet i förarbeten och praxis, snarare än att bli ett med den berättelse som kommer fram i utredningen: “man bedömer hälsan, utveckling, situationen i hemlandet, snarare än det som kommer fram i utred-ningen” (asylhandläggare kvinna 9).

Av detta kan vi, som nämnts tidigare, dra slutsatsen att handläggarna i praktiken inte utnyttjar det tolkningsutrymme som de har i enlighet med lagstiftning, förarbeten och praxis från högre instanser. En av cheferna hänförde detta till en organisationskultur som bygger på att arbetet på Migrationsverket är så detaljstyrt uppifrån att man inte vågar ta självständiga beslut: “Vi har osäkra, osjälvständiga handläggare och utredare”, menade han. Möjligen är detta en konsekvens av det faktum att handläggarna inte ges förutsättningar att leva upp till de krav som ställs på dem i arbetet. En tjänsteman uttryckte detta i termer av att “om vi inte blir behandlade som människor så kan vi inte heller behandla desökande som människor. Så är det ju” (handläggare man 2).14

14 Missnöjet med ledningen på Migrationsverket framkommer även i andra undersökningar. I en under-sökning av fackförbundet SACO under 2006, påvisades en stark frustration hos de anställda.

Undersök-Ser vi till de allra svåraste ärendena så framstår det i intervjuerna som att en konsekvens av utmaningar i handläggarnas arbete är att de väljer bort svåra fall, varvid dessa “hamnar sist i högen”. En tjänsteman menade att detta är en riktlinje uppifrån, om än inte nedskriven i något dokument. Den tid som svåra ärenden kräver för att en “djuplodande utredning” ska kunna komma till stånd verkar följaktligen inte finnas.

Det är antalet pinnar som räknas och ju fler pinnar desto mer premieras man som tjänsteman. Detta leder till att de mest besvärliga ärendena förbigås. Det finns visst fog i materialet för att hävda att det finns ett samband mellan en låg produktionstakt och bristande kompetens inom Migrationsverket.

Min kommentar: En konsekvens av svårigheterna med att samtala med barn, som tydligt framkommer i såväl intervjumaterialet som undersökningen av asylbeslut, är att barn inte kommer till tals i den utsträckning som kan förväntas utifrån styrdokument. I de fall inter-vjuer faktiskt genomförs så skiljer de sig från interinter-vjuer med vuxna. I fokus står frågor om vardagen i Sverige, snarare än barnens asylskäl.

Denna handläggarnas praktik skulle kunna beskrivas som ett slags undvikande hänsynstagande till barn i asylsökande familjer. En bidrag-ande orsak i detta sammanhang torde vara känslan av att ständigt ha knappt om tid i kombination med det faktum att man saknar den ända-målsenliga kompetens som enligt riktlinjerna ska finnas för att samtal med barn om upplevelser som kan ligga till grund för asyl i Sverige ska kunna genomföras. Handläggarnas agerande förstärks möjligen också av deras uppfattning att föräldrar i asylsökande familjer använder barn som “brickor i ett spel om asyl”. Detta gör dem extra försiktiga när det kommer till att lägga barnens berättelser till grund för ett asylbeslut.

Utöver det faktum att barns asylskäl inte berörs i den muntliga utredningen, kan konstateras att de utmaningar som är förknippade med barnets bästa i asylprocessen, också medför att barns asylskäl inte utreds tillnärmelsevis så grundligt som policydokumenten föreskriver.

Snarare än att ge barn en djupgående utredning avskärmar tjänstemän-nen sig från en mycket central uppgift i deras arbete – att värna asyl-rätten. Man skulle kunna beskriva tjänstemännens strategier som ett självbegränsande handlingsutrymme. Detta riskerar leda till att

asylsö-känner sig osäkra inför framtiden på Migrationsverket. 40 procent vågar inte framföra kritiska åsikter av rädsla för repressalier. 60 procent anser att följande påstående inte stämmer: ”Jag får de resurser som behövs för att utföra mina arbetsuppgifter, på ett tillfredsställande sätt.” (SACO 2006:3f). En femtedel av medarbetarna på asylområdet känner ett förtroende för verksamhetsområdeschefernas sätt att styra och leda verksamheten (SACO 2006:7).

kande barn skickas till ett land som de flytt ifrån utan att alls ha fått sina asylskäl prövade.

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 102-105)