Konst och konflikt

Offentlig konst kan anses skapa ett ”glapp mellan olika tolkningssystem, referenser och koder” vilket i sin tur gör konflikter kring konsten ofrånkomliga (Sandström i Gabrielsson, 2006. s. 235). Utöver att det finns ett glapp mellan olika tolkningssystem så menar

konsthistorikern Sven Sandström att det inom vår kultur finns en ofrånkomlig symbolförväntan som är tydligt sammanbunden med hur vi historiskt har förstått skulpturer eller monument. Han benämner denna föreställning för ”den så kallade

monumentföreställningen”. Under intervjun med Borås stads museichef Pontus Hammarén

(20 april 2017) berördes frågor kring varför offentlig konst ofta tenderar att skapa debatt. Hammaréns uttalande har likheter med det Sandström beskriver som den så kallade monumentföreställningen.

Jag tror att särskilt de som inte är så vana vid konsten när den inte ser traditionell ut och just smälter in utan kanske sticker ut och ser avig ut på något sätt, om det är någon slags avvikelse i stadsrummet så är det nog många som kan reagera negativt och undra ”mm vad är den till för”. En kunglig riddarskulptur kan man identifiera det är någon slags

hyllningsskulptur….det är ju någon slags nationell markör och alla förstår budskapet på något sätt medan andra moderna skulpturer, samtida skulpturer kan kanske vara lite mer..lite svårare att direkt ta till sig. (Intervju med P. Hammarén, 20 april 2017)

Hammarén närmar sig här konsten och hur dess upplevda tillgänglighet ser ut, där människors svårigheter att förstå konst kan kopplas till varför konflikter och starka åsikter om konstverk uppstår. Konsten bör enligt Gabrielsson handla om en så kallad

”sammansatt problematik” bestående av avsikter, upplevelser och betydelser vars existens sker i offentligheten mellan konstnären, verket och publiken (2006, s. 244). Utifrån Gabrielssons definition av offentlig konst, kan konflikter ses som ett nödvändigt inslag i mötet mellan åskådarna och konsten. För Gabrielsson är konst under alla omständigheter problematisk och problematiken blir desto större när den lämnar sina institutionella ramar för att söka sig sig till stadsrummets offentlighet (2006, s. 225). Mötet mellan konst och offentlighet innebär i många fall en så kallad ”kollision mellan värdesystem och

referensramar”. 

Kollisionen som kan uppstå i mötet mellan konsten och åskådaren utrycktes på olika sätt och i en varierad grad under mina intervjuer med människor i Borås. En kvinna berättar att hon inte alls förstår sig på skulpturerna i staden (personlig kommunikation, 29 mars 2017). Hon föredrar vad hon benämnde som traditionell konst och anser att konst ska vara vacker och estetisk tilltalande. För intervjupersonen är det viktigt att hon kan se vad konsten föreställde. Ifråga om stadens satsningar på konst i offentlig miljö utrycker hon sig på följande sätt;

Det är inte äkta…jag fattar inte vitsen med att lägga så mycket pengar på stadens utseende…Istället för att få andan att bli bra, det känns nästan så där som att vi hela tiden måste bli bättre och jämföra oss med andra och det där Borås på kartan det står mig upp i halsen. 

(Personlig kommunikation, 29 mars 2017)

Kvinnan utrycker här en oförståelse och en irritation över stadens satsningar på konst i offentlig miljö. Under samtalet framkommer det att hennes irritation och motstånd har

Figur 13. På stora Brogatan i Borås står Arvids Knöppels bronsskulptur Knallen

från 1947. Knallen kan anses stämma väl in på vad Sandström benämner som

fått henne att engagera sig mot projekt i staden som hon inte ställer sig bakom. Hon beskriver bland annat att hon skrivit på en protestlista mot det planerade kongresshuset i Borås. Bristen på förståelse kan här ses vara en anledning till att kvinnan är upprörd över Borås satsningar på offentlig konst, men konflikten som uppstår mellan henne och staden har i sin tur inneburit att hon valt att engagerar sig och utrycka sina åsikter.

Enligt sociologen Richard Sennett så kan vi se på konflikter som en slags social form då han ser det som en viktig komponent för att sammanföra människor med varandra (Sennett i Schønning Sørensen, s. 121f ). Genom verbala konflikter så sammanförs människor i en högre utsträckning än om det råder samförstånd mellan människor. Ett engagemang kan i många fall innebära att motparterna tar varandra seriöst. Vidare beskriver han att människors olikheter kan anses vara baserade på hur konflikterna kommer till utryck. Utifrån ett sådant perspektiv så kan engagemanget i en konflikt ses som en del av en process för att lindra konflikten utan att det i sin tur innebär att människors olikheter gällande åsikter och uppfattningar försvinner.

Det råder delade meningar om stadens prioriteringar bland invånarna i Borås men oavsett ståndpunkt så kan jag utifrån mina intervjuer se att konsten är med och väcker debatt och engagemang i staden. Kvinnans uppfattning kring Borås satsningar på offentlig konst kan anses ha likheter med Lefebvres definition av rummets representation och som han benämner som det tänka rummet (se avsnitt 2.3). Borås syfte med konsten anses av kvinnan grunda sig i estetiska och visuella aspekter som i sin tur kan göra staden mer attraktiv. I hennes uttalande finns en önskan om att förbättra ”andan” i staden istället för att tävla och jämföra sig med andra städer. Ekners berättelsen om hur Borås som

skulpturstad har vuxit fram och intentionerna bakom satsningarna delas inte av kvinnan som ser konsten som ett tillvägagångssätt för att ”sätta staden på kartan”. 

Kulturjournalisten Dan Jönsson diskuterar i sin text Själva verket, några tankar kring konst

och offentlighet vad det är som gör att offentlig konst provocerar och skapar debatt

(skissernas museum, 2010, s. 32). Han beskriver hur tillgången på pengar fungerar som ett så kallat ”moraliskt argument” då möjligheten att kunna köpa något anses vara synonymt med att ha rätt att köpa det som önskas. Under en intervju med en yngre kvinna i Borås utrycker hon en irritation kring stadens inköp av skulpturer (personlig kommunikation, 30 mars 2017). Hon ser att Borås till viss del blivit förknippad med skulpturerna men frågar sig samtidigt varför staden kan satsa på andra områden där resurserna behövs i en högre utsträckning.

Enligt Jönsson så tillhör konsten ett av de områden där tillgången till pengar inte fungerar som ett moraliskt argument för att köpa in verk (2010, s. 32). Han menar att konstinköp i många fall uppfattas som problematiska av allmänheten. En bakomliggande orsak till att stadens konstinköp väcker starka känslor kan kopplas till att offentlig konst anses vara något som tillhör alla (Jönsson, 2010, s. 32). När människor inte får vara med och

bestämma över den konst som köps in och placeras i offentligheten kan det därmed uppstå ett missnöje. Jönsson väcker tanken om att de ”offentliga konstskandalerna” och

vandaliseringar av offentliga verk är ett sätt för människor att som han beskriver det ”göra

anspråk på en egendom man anser sig ha rätt till”. En man jag intervjuar ser liksom kvinnan

att den offentliga konsten kan anses vara ett tillvägagångssätt för profilera sig och på så sätt få människor att besöka staden. Han resonerar på följande vis;

Om de har den bilden där kanske det ska bli mer attraktivt om man har den så kanske man kommer hit och tittar på den går till restaurang går in och köper saker, det är som reklam du förstår mig?

(Personlig kommunikation, 28 mars 2017)

Även fast intervjupersonen här ser att konsten har en funktion som likt reklam kan locka till sig människor och därigenom få dem att konsumera andra tjänster i staden, så ser han även på konsten ur andra perspektiv. Han utrycker att han aldrig haft något intresse för konst men även fast att han inte förstår symboliken eller budskapet bakom konsten så har han inget emot den (personlig kommunikation, 28 mars 2017). På frågan om det finns något verk som han tyckte mindre om svarar han att han inte kan vara emot konsten i och med att varje verk grundar sig i den individuella konstnärens tankar och idéer. Istället för att vara emot menar han att det är viktigt att försöka förstå och vilja lära sig om tankarna bakom de verk som man ser och passerar.

För Gabrielsson så har konflikter kring offentlig konst inte enbart att göra med att olika människor har olika smak när det kommer till konstverk och konstnärliga uttryck (2006, s. 235). Det handlar inte heller enbart om att människor upplever sig maktlösa inför myndigheters beslut om satsningar på olika offentliga verk. Gabrielsson ser att konflikten mellan åskådare och konsten går att härleda till människors självkänsla. Självkänslan avgör i vilken utsträckning som människan kan ”utsätta sig för” och på så sätt ta till sig något som tidigare varit främmande och outforskat. Personen jag intervjuade beskrev att han inte visste något om konst men samtidigt fanns det en nyfikenhet och en uppskattning i hans berättelse (personlig kommunikation, 28 mars 2017). Han var som Gabrielsson beskriver det beredd att utsätta sig för det som ses som främmande och outforskat. Människors oförståelse för den offentliga konsten i Borås tog under mina intervjuer olika utryck. Från att oförståelsen väcker irritation och konflikt till att man ställer sig positiv till konsten även fast att man som åskådare anser att den är svår att förstå och ta till sig. Utifrån människors berättelser kan den offentliga konsten i Borås anses sammanknyta människors minnen med konsten och den plats där den står placerad. Den offentliga konstens närvaro i stadsrummet resulterar i engagemang som tar sig olika utryck. I nästa avsnitt ska kapitlet summeras genom en diskussion kring betydelsen av att kunna tillgå offentlig konst i stadsrummet.