Kontakt med formella problemlösare

I dokument Från bekymmer till problem. En studie om föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik (sidor 53-58)

6. RESULTAT OCH ANALYS

6.4 Kontakt med formella problemlösare

Känslan av att någonting är fel leder inte alltid till att någonting görs för att avhjälpa problemet eller undersöka känslans grunder förrän känslan växer sig starkare eller att problemet identifieras. Detta leder oftast till sökandet efter en lösning. Det är i denna process som ett problem skapas och formas enligt Emerson och Messinger (1977). Sökandet kan resultera i att problemet löses, att

interventionen fungerar tillfälligt eller att det misslyckas. Vid ett misslyckande börjar processen om och det är inte ovanligt att utröna ett cykliskt mönster. En svårighet leder till intervention, denna misslyckas vilket leder till en ny

intervention och så fortsätter det. Bitte redogör för ett sådant cykliskt mönster där sonens narkotikaanvändande lett till en rad insatser som inte har fungerat, något som flera föräldrar redogör för:

Han var på en rad olika behandlingar, det har snurrat sedan dess fram och tillbaka in och ut ur olika behandlingar. Resurs i Småland, sen återfall. Sen in på ett annat ställe sen kom han ut tog ett återfall. Han gjorde behandling på x, sen kom han hem. Sen avgiftning, sen subutexprogram, utskriven, in igen utskrivning. Sen var han på x i nästan ett år, sen ut i svängen igen, sen till x. (Bitte).

Under denna tid formas, omdefinieras och utvecklas problemet ständigt för att organiseras, kategoriseras och specificeras. Att söka och implementera en lösning har på så sätt en avgörande roll för hur problemet tar sig form eftersom en eller flera icke fungerande interventioner leder till att problemets definition ifrågasätts och omformuleras. När tredje parten, ofta i form av myndighetspersoner,

involveras på detta sätt tas steget från inre lösningar till extrinsic – yttre lösningar (Emerson & Messinger 1977).

Förälder-barn relationen kan ses som speciell då lösningen på ett relationsproblem ofta inte innefattar att den ena lämnar den andra. Den lösningen kan tolkas som icke-möjlig eller oacceptabel. Problemet och dess

lösningar kan därmed ta komplicerade former och pressen på att söka stöd och hjälp utifrån ökar (Emerson & Messinger 1977). Avsnittet visar hur mötet med myndigheterna uppfattas av föräldrarna, det blir också tydligt hur

problemdefinitionen är förhandlingsbar och vilken makt myndigheterna besitter i situationen.

Temat har delats in i två underrubriker som utgörs av talande citat: 1. ”Samhället stänger faktiskt dörrarna”, 2. ”Det är ju inget fel på honom”.

6.4.1 ”Samhället stänger faktiskt dörrarna”

När en officiell tredje part involveras tas steget från inre lösningar till yttre (Emerson & Messinger 1977). I mötet med tredje parten finns en vilja hos den klagande parten, i detta fall föräldern, att validera sina påståenden och förklaringar genom att berätta om tidigare problematik, beteenden och försök till lösningar. Detta leder till att problemet omtolkas, omorganiseras och anpassas till

situationen. Emerson (1981) menar att svårigheter dyker upp när privata parter söker sig till officiella parter för hjälp med argument som bygger på att alla tänkbara alternativ har prövats, kallat last-resort arguments – argument för sistahandsåtgärder.

Föräldrar som söker interventioner för en familjemedlem som har ett

narkotikaproblem kan misslyckas med att övertyga myndigheternas portvakter, gatekeepers, att inga alternativ kvarstår (Emerson 1981). Något som blir tydligt i detta avsnitt. Dessa så kallade myndigheternas portvakter synliggörs i form av föräldrarnas berättelser om deras sökande efter hjälp och lösningar. Janet

beskriver det som att hon blir utestängd, att samhället stänger dörrarna: ”Man får gärna känslan att man är alldeles ensam. Speciellt om man står emot samhället. För då är det ju... samhället stänger faktiskt dörrarna. Då blir man bara klassad som... ja, jobbig förälder och allt det där”. Janet beskriver hur hon i mötet med myndigheter upplever att hon pekas ut som ”jobbig förälder” medan hennes barns problematik inte uppmärksammas.

Att bli klassad som ”jobbig” kan ses i förhållande till Millers (1983) och Egelunds (2003) studier. Det finns en tendens till att bemötas med en moraliserande ton från myndighetshåll när, en som klient, uppfattas som besvärlig. Denna besvärlighet tycks uppkomma ur en obenägenhet att foga sig till organisationens kategorier och mallar (Järvinen & Mik-Meyer 2003). Janet upplever hur hon påverkas av

myndigheternas utpekande av henne som ”jobbig” något som i förlängningen kan leda till att hennes karaktär och föräldraförmåga ifrågasätts (jfr Egelund 2003). Monika berättar om hur hon kämpat för att hennes son ska få hjälp. Hon listar upp vad hon försökt att göra för att få en bekräftelse hos myndigheterna att sonens situation är allvarlig och i behov av en lösning.

Och jag fick kriga väldigt jag har fått bråka fruktansvärt mycket med soc här. Jag har gjort hur mycket anmälningar som helst på Arvid. Jag har fått ...jag har fått gjort orosanmälningar, mail, sms, telefonsamtal, brev, för att man ska kunna, för att man ska kunna få nån hjälp och för att dom ska ta det på allvar och han har haft överdoser Arvid, så han har ju legat inne för GHB två omgångar /Jaha/ på intensiven. Han fick det där LVM och kom ut 2015 och sen så har han inte varit inne nått mer så jag har fullt upp med soc nu och pratar med dom varenda

vecka...flera gånger i veckan, kan jag prata med dom. Jag pratar även med polisen och dom har också gjort skrivelser till soc. Oroanmälan på Arvid. (Monika).

Hon har ”krigat” och ”bråkat” med myndigheternas portvakter. Portvakter som Monika upplever inte tar henne på allvar. Hon berättar om tidigare insatser som misslyckats och problemet beskrivs som ohanterligt. Monika använder sig av argument för sistahandsåtgärder. Det finns två skilda argument för

sistahandsåtgärder. Dels hänvisningen till tidigare insatser och deras misslyckande samt uttömmandet av alternativ. Sedan finns det argument som hänvisar till problemets allvarliga natur – beteendets kraftiga avvikelse understryks.

Beslutslogiken bygger på så vis på ett rättfärdigande. Uppmärksamheten läggs vid vad som tidigare gjorts. Emerson (1981) lyfter historien som central, nuvarande definition av ett problem grundar sig i vad som tidigare gjorts för att hantera det. Monika försöker genom att ta upp tidigare åtgärder som använts för att visa att barnets beteende och mående har blivit ohanterligt. Myndigheterna kan motsätta sig dessa argument. Monika kan inte räkna med att hennes påstående tas som sanna och riktiga av undersökande myndighetspersoner. Personliga versioner och påståenden om sistahandsåtgärder riskerar att inte accepteras, något som

möjliggörs av den makt formella problemlösare besitter. De har ett tolkningsföreträde i sina roller som experter och i form av resurser.

Monikas intensiva kontakt med myndigheter vittnar även om hur mycket tid hon lägger ner på hennes sökande efter en lösning. Något som kan liknas vid en objektiv familjebörda (Sales 2003, Schene 1993). En börda som kännetecknas av de tidsresurser som familjer lägger ner för att vårda en sjukdomsdrabbad

familjemedlem. Den objektiva bördan bekräftas även i Richert m.fl. (2018) studie om föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik.

Malin berättar om den sorg hon har över situationen och den maktlöshet hon känner i förhållande till myndigheterna. Hon upplever att hon som förälder inte har något att sätta emot myndigheternas hanterande av hennes sons problematik.

Sorgen över att se att ens barn far illa och att man inte kan hjälpa dem. En maktlöshet, en fruktansvärd maktlöshet. Att man inte kan hjälpa dem och att samhället inte ställer upp. Att man inte har mer att säga till om som förälder. Från att ha varit en bra förälder som har tagit hand om sitt barn, stöttat sitt barn. Sen när de fyller 18 då är man ute, då är de myndiga och i ett sådant läge kan de inte, alltså då står man där med ett barn som inte är kapabel att ta hand om sig själv och man kan inte påverka myndigheterna. Vad gör man? (Malin).

Malin söker sig till officiella problemlösare i hopp om att kunna påverka dem till att hjälpa hennes vuxna barn. Att söka interventioner av myndighetskaraktär görs främst för att nå just ofta påtvingade lösningar i sökandet efter ett slut på en svårhanterlig situation. Det är bara myndigheterna som besitter makten att besluta om påtvingande och ensidiga insatser (Emerson & Messinger 1977; Emerson 2011). När Malin, som klagande part, lyfter problemet till myndigheter blir det objekt för granskning och revision då problemlösare utgår ifrån en tanke om att klagomål och anklagelser potentiellt kan vara förvrängda, missledande eller falska och att interventionen därför kan ta en utnyttjande form. Malin vittnar om

maktobalansen i förhållandet till myndigheterna. Sekretessen som ytterligare minskar Malins påverkan visar även hur rådande lagar spelar roll i hur en problematisk situation hanteras (Emerson & Messinger 1977).

6.4.2 ”Det är ju inget fel på honom”

En del föräldrar känner att de inte tas på allvar av myndigheter de är i kontakt med. Dessutom ifrågasätts deras påståenden om barnets problematik. Rollerna kastas om och problemet omdefinieras. Tredjehandsparten kan inta två olika

inställningar till problemet som presenteras, antigen hanteras det som en konflikt eller ett avvikande. Detta har en avgörande roll för hur problemet tas om hand. Genom att behandla det som en konflikt intar tredje parten en neutral medlande roll med syfte att stötta båda parter, det kan även resultera i att tredje parten vägrar engagera sig i någon av parterna. Insatsen för att råda bot på problemet tar en likställande form. Då tredje parten utgår ifrån att problemet är av avvikande karaktär agerar parten genom att ”välja sida”. I detta fall utmålas en av parterna som problemskapare. Detta leder till en ensidig insats riktad mot problemskaparen (Emerson & Messinger 1977).

Förälderns argument för att alla alternativa lösningar har provats och misslyckats och att de nu upplever att de inget mer kan göra kan myndigheterna lätt motsätta genom att lyfta oprövade alternativ eller förälderns egen del i problemet (Emerson 1981). Pernilla ansåg att hennes son hade utvecklat ett narkotikaproblem men de officiella problemlösare hon talade med ifrågasatte och avfärdade hennes

påstående, enligt hennes upplevelse:

Jag tycker att socialen försökte dämpa det här. De har till och med skrivit att jag överdrev hans drogproblem och att problemet låg i relationen mellan honom och mig. Och så gick ju han längre ner, det blev värre och värre han slutade i skolan, han skolkade, ville hålla på med droger. Och jag ringde nästan dagligen till soc[ialtjänsten] och sa att han behöver hjälp. Men då tyckte de att jag skulle gå föräldrautbildning. Varför ska jag gå en föräldrautbildning när jag är medveten om att min son tar droger och behöver hjälp. Det är ju det som det gäller. (Pernilla).

Pernilla fortsätter senare:

Det står till och med i journalen att vi hade en dålig relation och att vi bråkade. Men bråken handlade ju om hans drogmissbruk. Om att jag ville att han skulle gå i skolan. De fick det till att det var ett familjeproblem. (Pernilla).

I mötet med officiella problemlösare blev vad Pernilla påstod var är ett

narkotikaproblem och ett individuellt problem ett relationsproblem. Detta lede till att sonen inte fick de insatser som Pernilla, som klagande part, ansåg behövdes. Problemet så som Pernilla framförde det blir objekt för granskning och revision. Emerson och Messinger (1977) menar att officiella problemlösare inte utgår från att klagomålen är ”verkliga”. Problemlösaren kan därför ta till alternativa

lösningar orelaterade till initiala förslag. Det kan då hända att problemet omdefinieras och roller omkastas, den som var offer i situationen blir problemskaparen och tvärtom. Härmed blir problemlösarens handlande och tillvägagångssätt en viktig komponent i problemdefinieringsprocessen. Pernillas version av situationen blev tydligt ifrågasatt och avfärdades.

Myndigheterna definierade situationen som ett relationsproblem och tenderade även att peka ut Pernilla som problemskapare när de föreslog att hon skulle gå en föräldrautbildning. Med detta förslag från socialtjänsten blev hennes

föräldraförmåga värderad som undermålig och hon fick bära ansvaret för

situationen. Hon förstod inte varför hon blev föremål för en intervention när sonen använde narkotika och när det var han som behövde hjälp. Eftersom hon ständigt fick höra att hon överdrev sonens problematik och att det ”riktiga” problemet låg i deras relation och i slutändan hos Pernilla började hon ifrågasätta sig själv: ”Men jag kom in i en period där jag själv började fundera på om jag var knäpp, när man hela tiden får höra att det är inget fel på honom, det är inga problem”. Sonen och

hans narkotikaproblem var utifrån Pernillas perspektiv grundproblemet, något myndigheterna motsatte sig.

Sari hade i likhet med Pernilla en upplevelse av att hennes syn på sonens problematik som individuellt ifrågasattes och sågs som relationellt utifrån myndigheternas definition. Hon berättar om ett samtal med socialtjänsten där de pratade om hur de skulle lösa sonens situation då han för tillfället bodde hos en tjej med samma problematik.

Du känner så att dom (socialtjänsten) bryr sig inte alls eller? Nej. Det hör man ju på massor av föräldrar att socialen bryr sig inte.

Nej. Och du har varit i kontakt med dom. Vad säger dom när du pratar med dom då?

’Ja, för tillfället så hittar vi ingen lösning och vi vet inte, så han får väl bo hos den här tjejen och eftersom han inte kan bo hemma hos dig för att det blir problem’. Jag sa ’okej men ni fattar väl att det uppstår problem’. Då trycker dom på förhållandet mellan oss, förstår du? Det blir på en annan nivå.

Hon beskriver socialtjänstens beskrivning som ”på en annan nivå” när de lyfte fram förhållandet mellan henne och sonen som en komponent i situationen. Då socialtjänsten inte accepterade Saris version upplevde hon det som att de inte brydde sig.

Matilda berättar om hur hon på möten med socialtjänsten fått höra att hon bar ansvar i situationen och framförallt att hon hade ett ansvar i dotterns

tillfrisknande: ”Då berättade dom för mig att jag är ju, mycket mitt fel att hon är där hon är. Att jag inte har låtit henne falla”. Hon förklarar att hon alltid ”stöttat” och ”backat” sin dotter vilket socialtjänsten menade bidrog till dotterns

problematik och svårighet med att sluta använda narkotika. Även här blir det relationen förälder-barn något som lyfts upp som det verkliga problemet. Problemet som inneboende hos barnet ifrågasätts och omdefinieras som

relationellt. Det blir även tydligt att de myndighetspersoner som Pernilla, Sari och Matilda träffat ser föräldrarna som bidragande till både barnens problem

uppkomst och lösning (jfr Corrigan m.fl. 2006; Devaney 2017).

Emmy berättar även hon om hur myndigheter ifrågasatt deras påstående att sonen använder narkotika:

För det är något vi ofta fått höra, att ’han är ju så trevlig så rar och väluppfostrad. Det är ju inget fel på honom’. Det har vi ofta fått höra när vi har sökt hjälp. Det är som att man inte får vara väluppfostrad och trevlig om man är knarkare. (Emmy). Emmy menar att hennes son som ”trevlig” och ”väluppfostrad” går emot bilden av hur en ”knarkare” är och att det därmed inte är något ”fel på honom”. Situationen kan tolkas som att sonen inte uppfyllde de kriterier som myndigheterna använder för att kategorisera och sortera deras klienter (Järvinen & Mik-Meyer 2003). Yvonne berättar om ett tillfälle då hon tog kontakt med socialtjänsten när hon fick reda på att hennes son inte ville vara kvar på behandlingshemmet han för tillfället befann sig på. Yvonne ville informera socialtjänsten om hennes sons planer på att avbryta behandlingen, något hon såg som ett problem hon ville avstyra: ”Men

dom tyckte inte att det var något problem utan att det var jag som hade problem. Och var alldeles för medberoende.” Även här blir påståendet om situationen som allvarlig och som ett resultat av sonens narkotikaproblematik ett problem liggande hos föräldern. Här blir Yvonne diagnostiserad som medberoende. Ett tillstånd som vid detta tillfälle kan tolkas som skuldbeläggande eller som en yttersta

konsekvens av en stigmatiseringsprocess som Andersson och Skårner (2015) uttrycker det.

6.4.3 Sammanfattning

I detta tema uppmärksammas problemet och dess definition som förhandlingsbar. Problem är av naturen förhandlingsbara, formbara. Detta synliggörs i processen och i mötet med en formell problemlösare. Det kan till en början finnas oenigheter kring problemets natur, orsaker och definiering emellan de involverade parterna men när en tredje part blir involverad tar det sig form av ett publikt fenomen. Problemet tenderar att beskrivas i mer generella termer, det sker en förenkling av problemet och komplexiteten i det unika fallet tenderar att tonas ner genom ett tredjepartsperspektiv (Emerson & Messinger 1977; Järvinen & Mik-Meyer 2003). Föräldrarna berättar även om den maktlöshet de känner i förhållande till de

myndigheter de har kontakt med. De upplever att de inte har förmågan att påverka myndigheters beslut eller deras sätt att definiera situationen. I vissa fall tycks föräldrarna förvånade över hur de formella problemlösarna tolkar situationen. Denna situation möjliggörs av den makt formella problemlösare har i förhållande till föräldern. Den formella problemlösaren innehar en expertposition som ges tolkningsföreträde och därmed makten att definiera situationen som problematisk eller icke-problematisk, relationell eller individuell.

I dokument Från bekymmer till problem. En studie om föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblematik (sidor 53-58)