Kontakt med informella (potentiella) problemlösare

Enligt Emerson och Messinger (1977) kan en eller flera tredjehands parter varit involverade under problemets initiala part. Valet att söka lösningar hos

utomstående är inte sällan förknippat med tidigare misslyckade försök till att avhjälpa problemet genom inre lösningar, vilka strategier som varit tillgängliga inom den specifika miljön och problemets förmodade allvarlighet. Först och främst sker kontakt med närstående. Till exempel pratar den ena parten med sin vän, förälder, kollega eller liknande om varför problemet förekommer och vad som borde göras åt det vilket kan ha en inverkan på hur problemet senare

utvecklas och hanteras. Deras involvering vilar på en personlig relation till en eller båda parter (a.a.).

I detta avsnitt läggs fokus vid föräldrarnas tankar kring kontakten med personer i deras omgivning och dessa personers eventuella lösningar läggs därför åt sidan. Avsnittet tar snarare upp de hinder och begränsningar föräldrarna upplever i relationen till potentiella informella problemlösare. Föräldrarna vittnar om hur barnets narkotikaproblematik påverkar dem och deras interaktioner med andra. Avsnittet är indelat i två underrubriker som utgörs av talande citat. 1. ”Jag skämdes” och 2. ”De förstår inte”.

6.3.1 ”Jag skämdes”

När det kommer till vilka informella och potentiella problemlösare som

föräldrarna väljer att berätta för är det välvalda vänner och familj. Bitte uttrycker det så här: ”Du kan inte prata om detta med vem som helst”. Johan säger något liknande: ”Det känns liksom inte som något alla ska veta.” Många föräldrar upplever en skam i att vara förälder till ett barn med narkotikaproblematik och är därför restriktiva när det kommer att berätta hur situationen ser ut. Något som bekräftas även i Jackson m.fl. (2007) studie. De vittnar om oförståelse hos andra, en känsla av att blir dömd och hur ”vanliga” frågor från omgivningen blir svåra att hantera.

Jenny berättar att det bara var ett fåtal personer i hennes och familjens närhet som hade vetskap om sonens problematik. Skammen och känslan av misslyckande fick Jenny att undvika vardagliga möten med andra föräldrar, i detta fall potentiella problemlösare, som kanske skulle ställa frågor. Frågor som Jenny såg som en

förväntad del av interaktionen, ett socialt mönster som hon inte ville bryta genom att inte kunna svara på ett förväntat sätt.

Var det ingen i er omgivning som visste?

Nej bara vår familj och mina närmsta vänner. Men dom i byn, de försökte jag dölja det för, för jag skämdes.

Det var en liten by?

Ja, en liten by och det är där alla barnen har gått i skolan. Jag kände en jättestor skam, att jag var misslyckad som förälder och... så jag hyschade det totalt. Men sen visste kanske hela byn om det ändå någonstans. Jag vågade inte möta hans gamla klasskompisars föräldrar, som kanske frågar, ja vad gör Noah och så stå där och. Och de andra barnen höll ju också på med idrott men det slutade med att jag inte kunde gå på deras träningar. För där kunde jag ju också möta andra föräldrar. Så det slutade med att min man fick gå på alla träningar. (Jenny). Jenny ville undvika situationer där hon förväntades berätta om sonens

problematik. Något som ledde till att hon undvek sådant som hon annars skulle gjort. Jenny, kan ses som drabbad av courtesy stigma (Corrigan m.fl. 2006; Goffman 1963; Lloyd 2013). Hon arrangerade sitt liv efter hennes undvikande av personer som inte delade liknande stigma. Det visar på hur Jennys vardagliga rutiner rubbades till följd av sonens problematik, något som kan liknas vid vad Francis (2012) benämner som disruption of routines. Den sociala ordningen rubbas och Jennys vardag sätts ur spel. Den sociala ordningen är även den som ger Jenny förmågan att förutsäga det sociala mönstret vid hennes besök på barnens träningar. Ett socialt mönster och en gemensam handling Jenny kände ett obehag inför, ”jag vågade inte”. Det fanns en skam i att inte kunna bekräfta och följa den sociala ordningen genom att berätta om sonens narkotikaproblematik.

Jenny uttrycker en osäkerhet i vad andra tycker och tänker om henne, en rädsla för hur hon ska bli bemött. Hon utgår från en generell känsla av att vara ifrågasatt. Jenny bär på så vis på en stigmabaserad oro och skam. Stigmat gör sig påmind på ett känslomässigt plan. Hon kände en olust och rädsla inför att inte kunna passera, en oro för att avslöjas – ”de försökte jag dölja det för”. Undvikandet av kontakt med personer som inte delar liknande stigma leder inte sällan till en social isolering (Goffman 1963). Stigmat och den skam som drabbade Jenny påverkade hennes sociala relationer, något Francis (2012) benämner som disruption of relationships. Det vittnar om att sociala band försvagats av en skamkänsla (se Scheff 1990, 2000, 2003).

Även Katarina vittnar om en liknande situation och nämner att släktkalas och att träffa på sonens gamla klasskamraters föräldrar är något som leder till frågor och en känsla av skam: ”Det är det, det är väldigt skämmigt från början. ’Var är Jens någonstans, kommer inte han med, eller vad gör han nu för tiden?’ ’Nej han är i ett missbruk’”. Katarina berättar om en känsla av ständigt ifrågasättande i förhållande till informella problemlösare som här benämns som släkt och andra föräldrar. Känslan av att bli ifrågasatt av omgivningen är något som vittnar om hennes courtesy stigma. Citatet visar även hur Katarina till viss del jämför hennes sons livssituation med andra personer i liknande ålder. Något som blir speciellt tydligt i mötet med sonens gamla klasskamraters föräldrar. Att jämföra med vänners och bekantas barn tycks vanligt och visas även i Francis (2012) och

Andersson och Skårners (2015) studier. Matilda uttrycker det så här: ”Jag hade det så svårt att se mina väninnor prata om sina döttrar som, dom har tagit körkort, dom har gjort det, dom har flyttat ihop och livet gick bra medan mitt krascha, min dotters kraschades (gråter).”

Marikas sociala liv har förändrats i takt med hennes sons narkotikaproblematik och hon tar avstånd från en del personer som hon inte vill prata med.

Nej, nej. Men med vänner, bekanta, där har du inte varit så öppen med det eller? Nej. Nej. Jag är väldigt restriktiv där /…/. Alltså jag har inte en situation där mitt nu vuxna barn lever sitt egna vuxna liv och säkert kommer snart att träffa någon och stå på egna ben och förstår du, jag har en sån här, jag tar det från dag till dag. Och det är också någonstans en, finns också en skam i det här. Typ då mina kompisar, mina vänner och umgänge ’va, ska han flytta hem igen, varför då?’ alltså den ena frågan leder till den andra, men jag tänker inte trassla in det i en massa lögner utan då blir det kanske hellre så att jag skapar mig ett utrymme där jag säger 'jag vill faktiskt inte prata om det här'. (Marika).

Marika drar sig undan och håller mycket av barnets narkotikaproblem för sig själv. Hon kommer även in på att hon inte kan planera någonting i sitt liv på grund av hur situationen ser ut. Hennes förväntningar på hur hennes nu vuxna barn skulle stå på sina egna ben har raserats. När hennes vänner (problemlösare) frågar ”va, ska han flytta hem igen, varför då?” ställs detta till sin spets. En situation hon skäms över. Hennes föräldraroll och ansvar över hennes barn trappas inte ner i ”vanlig” ordning utan snarare tvärtom, den intensifieras. Den sociala ordningens förväntade mönster bryts och livet omkullkastas. Precis som i Andersson och Skårners (2015:41) studie förlängs föräldrarollen på grund av, vad de kallar, ”det ständigt akuta i situationen”. En förälders förpliktelser trappas ner och i många fall upphör dem när barnet blir vuxen men det finns fortfarande en förväntning på att föräldern ska ställa upp även för sitt vuxna barn i kritiska situationer. Gränsen mellan barndom och vuxenhet suddas ut och blir svår att identifiera då det vuxna barnet ständigt befinner sig i denna kritiska situation. När Medhi får frågan om hur han balanserar sitt eget mående och hälsa med sin mån om hans nu vuxna son svarar han: ”Det är det som är problemet. Hur gamla dom än blir så ser man dom fortfarande som sina egna barn”. Han sätter därmed ord på den diffusa gränsen mellan att ha ett barn och ett vuxet barn i kris, för honom är det ingen skillnad. Hans sons behov prioriteras fortfarande högt.

Marikas berättelse påminner även den, i likhet med Jennys, om det mönster Francis (2012) studie identifierade hos föräldrar till barn med problematik, disruption of routine and relationships. Marika redogör för hur hon undvek att prata om sonens narkotikaproblem, hon hade en vilja av att kunna passera utan att avslöja sitt stigma (Goffman 1963). Hon skapar därför utrymme i förhållande till andra något som på många sätt dikterar hennes liv – livet korrigeras i linje med hennes undvikande av kontakt med personer som inte delar stigmat. Hennes sociala band försvagas och en skam gör relationer med andra olustig.

Malin berättar om hur hennes sociala relationer har minskat och hur hon ”mer eller mindre isolerade” sig.

Hur har det påverkat din livssituation att ha ett barn med narkotikaproblem? Det har blivit väldigt ensamt. Min vänskapskrets har minskat. Det var långa

perioder då jag mer eller mindre isolerade mig. Jag jobbade och inte umgicks med folk. Mycket för att jag inte visste hur jag skulle hantera folks attityd mot droger.

Malin visste helt enkelt inte hur hon skulle hantera mötet med andra människor på grund av hennes osäkerhet inför hur hon skulle bli bemött. En oroskänsla inför att inte veta vad andra tyckte om narkotika vilket ledde till ett undvikande från Malins sida.

Skammen och oron föräldrarna vittnar om kan även ses som en subjektiv form av family burden (Sales 2003). Det kan liknas vid en känslomässigreaktion på situationen de befinner sig i. Att vara förälder till ett barn med

narkotikaproblematik innebär en känsla av skam. Detta kan resultera i en isolering och en försvagning av sociala band till personer som inte omfattas av liknande stigma. Detta visar att courtesy stigma och subjektiv börda kan ses sammankopplade vilket kan ses gå i linje med Greens (2003) studie av familjer till barn med funktionsnedsättning. Föräldrarna tycks även bära på en

internaliserad skam, ett self-stigma där de internaliserat omgivningens fördomar och skuldbeläggande (Corrigan m.fl. 2006; Lloyd 2013).

6.3.2 ”De förstår inte”

Lisen tycker att det är svårt att få utomstående att förstå vad en som förälder går igenom och väljer därför vem hon pratar med om sonen och hans problematik:

På jobb och såhär att man känner att liksom jag vill gärna inte berätta, eller har inte berättat om att min son har de här problemen. För jag har känt också liksom att de förstår inte vad det innebär och det är så mycket att de på något sätt skuldbelägger människor som har sådana här problem och att man är en dålig förälder, liksom den känslan att man är en dålig förälder när man har ett barn som har de här problemen. Så jag har ju valt lite vilka jag har pratat med. (Lisen). Många föräldrar berättar just om en oförståelse från personer runt omkring dem. En del ger ovälkomna råd och pekpinnar medan andra tenderar att skuldbelägga dem som föräldrar. Ansvaret för situationen så som de upplever andra lägger på dem visar hur de som personer påverkas av deras familjeband med en person med narkotikaproblem. Deras roll som förälder stärker deras ansvarstyngd i mötet med andra (jfr. Corrigan m.fl. 2006). Lisen vittnar även om svårigheterna i kontakten med personer som inte har liknande erfarenhet.

Malin upplever att just narkotikaproblematik är något som omgivningen i större utsträckning skuldbelägger:

Jag tror att det är lättare att ha ett barn som är förståndshandikappad eller psykiskt sjuk än som knarkar.

Varför då?

För att många har en syn på narkotika, att det är självförvållat, att det är något man kan hindra och söker man inte hjälp så vill man inte sluta och allt det här. Dessutom är de kriminella när de knarkar. Man är ju kriminell bara för att man har det i kroppen man behöver inte stjäla eller begå andra brott, det räcker med att ha droger i kroppen. (Malin)

Malins tanke bekräftas av Corrigans m.fl. (2006) studie som visar hur just narkotikaproblematik skuldbeläggs i större utsträckning i jämförelse med andra

tillstånd. Något som även förstärker courtesy stigmat, eller vad Corrigan m.fl. (2006) benämner family stigma. Graden av stigma påverkas av hur mycket skuld den drabbade anses bära i förhållande till hens situation (Lloyd 2013), något som Malin tycker blir tydligt då ”många” anser ”att det är självförvållat”. Astrid är ytterligare en förälder som berättar om att hennes sociala liv påverkats av hennes dotters problematik. Hon nämner hur även hon själv haft fördomar om

narkotikaproblematik men att hon nu ser det som en förenklad bild. Astrid berättar att hon helt enkelt inte orkar med ”oförstående människor”.

En sak som jag funderar mycket på det är, hur har problemen med Stella påverkat ditt sociala liv?

Jättemycket. Jag har fått skära bort en del. För att jag har ju ....Det är ju så där med fördomar i samhället som jag själv har haft alltså. Att lägga skuld på omgivning eller föräldrar och sånt där det är ju väldigt lätt att göra. /Mmm/ Och att oförstående människor orkar jag inte med längre. (Astrid).

En del föräldrar berättar att de upplevt stöd från deras omgivning och de

problemlösare de valt att berätta för. Lisen beskriver det goda stöd hon upplevt att hon fått från vänner och familj men att hon inte alltid känner sig förstådd.

Mina närmsta vänner här runtomkring och även som jag har på andra håll tycker jag att jag har haft mycket stöd och hjälp ifrån, det tycker jag verkligen. Däremot det som jag känner är att de har inte haft de här problemen och då är det lite svårt för dem att riktigt förstå vad jag vill säga, men jag känner att jag har haft stöd och hjälp. Verkligen. Det känner jag även från syskon och så. Men de har inte heller förstått riktigt alltså, de har bara tyckt 'ja, men släng ut honom' eller ja 'han måste ju ha behandling' liksom, så. De har inte riktigt förstått vad det innebär och det är inte så lätt. (Lisen).

När hon får råd av informella problemlösare i hennes närhet att ”slänga ut” hennes son känner hon att ”de har inte riktigt förstått”. Hon gör skillnad på de som har samma erfarenheter som hon och de som inte har det. Goffman (1963) menar att denna känsla av att inte bli förstådd har sitt ursprung i det stigma föräldrarna upplever sig vara bärare av. De bär på en olikhet, något som skiljer dem från andra. Detta leder inte sällan till brist på sympati från omgivningen men det finns sympati att få, främst från personer med samma stigma. Detta är genomgående i många av föräldrarnas berättelser. De berättar om hur de blivit bemötta med förståelse och känt sig obesvärade i mötet med föräldrar i liknande situation medan de känner sig missförstådda och besvärade i mötet med de som inte har dessa erfarenheter. Jenny vände sig till Föräldraföreningen Mot

Narkotika (FMN) och uttryckte hur mötet med andra föräldrar i liknande situation hjälpte henne ”jättemycket” speciellt i förhållande till den skam hon kände i situationen.

Där har FMN hjälpt mig jättemycket, just det här att få träffa andra. Det som var skönt med FMN det var att jag kunde ju komma dit och berätta att detta har hänt. Och alla där förstod vad jag kände här (sätter handen på hjärtat). Men mina kompisar förstod inte vad jag kände här så då fick man försöka beskriva det, men det går ju inte. Det går inte att förstå om man inte har upplevt det. (Jenny).

Bitte säger så här: ”Alltså det är skönt när man har någon vän som vet vad man pratar om. Jag har ju Ellen och en annan vän som också har haft en som inte finns mer som tog en överdos.”. Bitte och Jenny uttrycker att det var ”skönt” att träffa personer som haft liknande upplevelser. Deras interaktioner underlättas av

att träffa probelmlösare som ser på situationen med samma blick. 6.3.3 Sammanfattning

Materialet bekräftar personer med narkotikaproblem som bärare av ett stigma. Ett stigma som förstärks av omgivningens tankar om att den drabbade har eget ansvar för situationen, något även föräldrarna blir drabbade av (jfr Corrigan m.fl. 2006). I detta avsnitt har det courtesy stigma som föräldrarna drabbats av setts i relation till de personer Emerson och Messinger (1977) benämner som

informella problemlösare.

Avsnittet tar upp vilka hinder och begränsningar som finns i interaktionen med omgivningen men även vad som kan underlätta den. Föräldrarna berättar om hur de undviker andra och deras frågor, att det finns ett obehag i mötet, en känsla av att ständigt vara ifrågasatt och en osäkerhet i hur de ska mottas. De upplever att de blir skuldbelagda och missförstådda, vilket är känslor som ofta försvinner när de träffar personer i liknande situation och med samma stigma. I mötet med dessa personer försvinner ofta skammen och en bekvämlighet infinner sig. Ifrågasättandet av föräldraförmågan och deras hantering av situationen försvinner då dessa personer definierar situationen på ett liknande sätt. I interaktionen med personer med liknande erfarenheter behöver föräldrarna inte anstränga sig för att kunna passera som icke-stigmatiserad, som ”normal”. De slipper därmed oron av att avslöjas.