Kontextens användning inom sociologisk diskussion

Situationismen flyttar fokus från att sociala processer måste grundas i mänskliga handlingar till att de har att göra med kontexterna. Den tanken har, som vi redan nämnt, utvecklats i AI-diskussionen av Lucy Suchman (Suchman,1987). Idén om situerade handlingar har också använts för att visa på att det går att göra en syntes mellan vetenskapsteoretikers betoning av kognitiva faktorers betydelse för kunskapsprocessen och sociologernas betoning av sociala faktorer. Rosario Conte menar i artikeln Social Intelligence Among Autonomous Agents (Conte,1999) att socialt placerade men självständiga aktörer utvecklar speciella kognitiva kapaciteter för att möta de krav som ställs på dem från deras sociala miljö. Det kognitiva blir då något som utvecklas genom det sociala. Det är på så sätt som situationismen kan vara något av kunskapssociologins grundposition.

I mina försök att hitta tidiga sociologiska argument för situationernas betydelse har jag stött på en artikel skriven av C Wright Mills 1940 (Mills,1940).

Artikeln heter Situated Actions and Vocabularies of Motive. Som titeln antyder handlar det om att se situationen som motiv för olika former av handlingar. Vi skulle kunna ta detta som en argumentering för att situationerna påverkar intentionerna. Det är dock svårt att få Mills resonemang att bära för vårt syfte

eftersom analysen stannar vid att peka på situationens betydelse.¹³ Det är först med Suchmans bok som situationismen används för att ifrågasätta om de processer som skapar situationer måste vara knutna till omedelbara mänskliga handlingar.

Däremot visar Mills diskussion att det inte bör vara särdeles kontroversiellt att peka på situationismens betydelse. Dessutom finns denna uppfattning om situationernas betydelse också hos symboliska interaktionister. Joseph Gusfield säger bland annat att det finns fyra aspekter på den symboliska interaktionismens sätt att observera:

mening; interaktion, emergens och situatedness [min understrykning]; språk och symbolism; samt den mänskliga tilliten(Gusfield,2003:121).

Vill man ifrågasätta om människan verkligen är så suverän som AI-kritiken antar, bör man leta efter belägg för att det är situationernas rikedom som gör att människan kan uppträda som en intelligent varelse. Situationerna ses då som ett resultat av vår kulturella utveckling och som det som möjliggör fortsatt utveckling.

I det perspektiv vi diskuterar frågan, handlar det om att litteratur och andra artefakter skapar våra möjligheter att uppträda som intelligenta människor.

Om vi ser på kulturen som det som ger individuell variation kan vi undgå behavioristiska förklaringar på så sätt att det som framkallar variationen istället har att göra med om situationerna kan göras tillräckligt rika. Dessutom har frågan att göra med om denna rikedom kan exponeras på ett effektivt sätt.

Det är knappast kontroversiellt att hävda att situationerna fungerar som bakgrunder eller motiv till att sociala processer sätts igång. Den kontroversiella frågan är istället om de själva kan ompositionera sig så att situationerna förändras.

En intressant diskussion om motivens betydelse finns i Kenneth Burkes A Grammar of Motives. Den diskussionen handlar nog om att se situationerna som motiv för individuella handlingar, men i framställningen finns en del som talar för att situationerna i sig har funktioner oberoende av människor.

Burke föreslår där fem analysområden som har betydelse för motivet; Act, Scene, Agent, Agency, Purpose. Burke kallar detta för en pentad och argumenterar för den genom att hävda att man måste ha ett ord som benämner det som har hänt, ett annat namn för den scen som bildar bakgrund för handlingen, vilken sorts person (eller aktör) som utförde handlingen, vilka medel eller redskap som personen använde (agency) och avsikten (purpose). Burke framhåller att vi alltid måste ha något svar på vad som gjordes, var eller när det gjordes, vem som gjorde det, hur det gjordes och varför (Burke,1945:xv).

Burke är en något udda vetenskapsman. Det är lätt att tolka hans argumentation i sociologiska termer men ursprungligen är han litteraturvetare.

Johan Asplund, som vi använde för att presentera sociologins tveksamhet mot AI,

13 Denna betoning av situationer går för övrigt igen i Mills mest kända bok Den sociologiska visionen. I den handlar det mycket om att sätta fokus på situationer som skapas av maktintressen, men den sociologiska visionen handlar lika väl om att, som det står på baksidestexten till den svenska upplagan, klargöra sambanden mellan människornas upplevda problem och den historiska processen, att väva samman det biografiska och det historiska.

har ägnat en längre essä (Asplund,1980) åt att diskutera innehållet i Grammar of Motives. Asplund framför många synpunkter på Burkes text som visar hur nära den symboliska interaktionismen egentligen ligger ett situationistiskt perspektiv på det sociala. Vi skall därför se på delar av Asplunds framställning. Det är i sig intressant att se hur en kritiker av AI diskuterar motiv. På så sätt kan vi närma oss möjligheter att se att många av uppfattningarna om interaktionernas betydelse för att skapa kunskap egentligen bör vara argument för DAI.

Asplund framhåller att de fem frågorna - vad?; när och var?; vem?; hur?;

varför? - som enligt Burke oundgängligen måste besvaras, hör ihop. Man kan inte välja en aspekt och betona den på bekostnad av de övriga. Burke menar, enligt Asplund, också att pentaden är fullt utvecklad. Ytterligare specifikationer tillfogar inget principiellt nytt - femkanten kan inte utvidgas till en sexkant (Asplund,1980:134).

Asplund diskuterar om Burkes fem grundbegrepp kan vara tillräckliga. Och om de är konsistenta sinsemellan. För denna diskussion menar Asplund att vi kan ta upp sociologiska eller psykologiska begrepp och diskutera om de faller in i Burkes pentad.

Det första begrepp Asplund tar upp är medvetandet eller psyket. Asplund menar att om medvetandet tillhör agenten så faller detta begrepp in under Burkes pentad. Han framhåller emellertid att många psykologer eller sociologer gjort vad de kan för att beröva agenten dess medvetande eller psyke. Asplund redovisar några alternativ att definiera medvetandet som han har funnit (Asplund,1980:134-135).

Några har hävdat att medvetandet inte finns. I så fall menar han att medvetandet inte alls kan inordnas under Burkes pentad. Om det existerar så har det hävdats att medvetandet är instrumentellt och skulle höra till Burkes begrepp agency. Det har också hävdats att medvetandet sammanfaller med det yttre handlandet. Vilket närmast gör det till en del av begreppet act. En annan möjlighet är att medvetandet utgörs av någon slags ren intentionalitet så att det hör till purpose. Asplund menar ändå att den vanligaste uppfattningen är att medvetandet eller psyket är återförbart på scenen. Asplunds slutsatser är att medvetandet eller psyket inte är ett sjätte begrepp vid sidan av Burkes pentad. Det är dock inte heller möjligt att reducera det till något av de svar han hittills har prövat. Medvetandet har sina sceniska betingelser, men det är inte liktydigt med dessa betingelser; medvetandet sammanhänger med yttre handlingar, men det är inte identiskt med yttre handlingar (Asplund,1980:136).

Asplund tycks mena att medvetandet måste kopplas till alla fem element i pentaden. Att som Asplund säga att medvetandet hör samman med hela pentaden men inte liktydigt med den är ett starkt argument för distribuerad kognition! Hela Asplunds argumentation låter faktiskt som ett försvar för Second order cybernetics.

Vi kan jämföra med Spencer Brown som menar att distinktionen står för motivet, innehållet och värdet i sig självt. Att säga att pentaden har sceniska betingelser anger att medvetandet är beroende av dessa sceniska betingelser även om det inte är identiskt med dessa betingelser. Medvetandet är kanske inte beroende av bara en

scen men då skall vi minnas att distribuerad kognition anger att det finns flera scener eller att själva scenen är distribuerad. Vi bör inse att frågan handlar om medvetandets kapacitet överlag. I tänkandet är kanske medvetandet inte så beroende av scenen, men om intelligens handlar om att kunna expandera kunskapen är nog medvetandet mycket beroende av scenen.

Den kritiska frågan för oss är om det som finns utanför människan bara kan skapas av en social aktivitet som människan måste vara en del av. För att belysa den frågan skall vi gå vidare med den begreppsliga diskussion som Asplund gör av innebörden av de fem grundbegreppen i pentaden. Asplund menar själv att en diskussion av översättningsproblem kan leda oss en bit längre.

Asplund redovisar att han översatt ”purpose” med syfte. Han menar att vi lätt tänker oss att syften och avsikter oupplösligt hör samman med agenten och hans akter. Om vi istället översätter ”purpose” med bevekelsegrund menar Asplund att sambandet mellan agenten och dess akter blir otydligare. Detta bör innebära att vi verkligen tonar ner de mänskliga handlingarna och lägger mer tyngd på det som hör till kontexterna. Asplund menar själv att vi har både akten och dess bevekelsegrund. Han menar dock att bevekelsegrunden snarare hör till aktens bakgrund. Asplund hävdar att detta leder till av vi är på glid från agenten. Det viktiga blir drivkraften vilken har en klart scenisk prägel (Asplund,1980:137).

Om begreppet agency säger Asplund att det kan översättas med medel, instrument eller verktyg. I förstone, menar han, tycks agency oupplösligt höra samman med agenten. Men när vi skall förklara vad ett verktyg är så hänvisar vi till det man gör med verktyget. Han säger att vi då talar om ett verktygs funktion. Det är ett synsätt som har många likheter med Vygotskys syn på redskap. Dessutom menar han att agency kan översättas med agentur. Asplund hävdar att agenturs mångtydighet kan göra det begreppet till den bästa översättningen eftersom själva ordet "agentur” bevarar ju förbindelsen med agenten och handlingssfären, men samtidigt är en ”agentur” ett ombudskap, varigenom den instrumentella aspekten kommer med (Asplund,1980:138).

Utifrån ett resonemang om distribuerad kognition kan vi hävda att det är mångtydigheten som bygger upp den relation som skapar den potential som finns i begreppet agentur. På så sätt skapas en autonom roll för situationen. Det accentueras när Asplund går vidare och försöker diskutera hur vi kan översätta

”scen”. Vi kan säga bakgrund, omgivning eller inramning men det bästa svenska uttrycket är enligt Asplund skådeplats (Asplund,1980:139), vilket bör vara en form av situation som är laddad med funktion.

Det blir inte helt klart vad det är som tydligt visar skillnaden mellan scen och agent. Den frågan har att göra med den diskussion om konsistensen mellan de olika delarna i pentaden som Burke för. Asplund framhåller att även begreppet konsistens är tvetydigt. Han menar att i vardagsspråket betyder konsistens beskaffenhet men det kan också betyda överensstämmelse, förenlighet och motsägelsefrihet. Asplund föreslår att Burkes konsistensteori inte handlar om några

slags formella eller "utvändiga" relationer mellan element. Han menar att den snarare handlar om elementens ontologiska beskaffenhet, eller om "invändiga"

relationer mellan dem, vilket är sådana relationer som gör elementen till det de är (Asplund,1980:143).

Vi kan tillägga att vi här måste vara klara på om vi synar frågan ur ett ontologiskt relativistiskt eller realistiskt perspektiv, eftersom konsistens har olika innebörd beroende på om vi utgår från realistiska eller relativistiska utgångspunkter. Om vi talar om konsistens i termer av realism bör relationerna vara mycket homogena och oföränderliga. Om begreppet tolkas relativt handlar konsistens snarare om att vi observerar relationerna genom det sätt de fungerar tillsammans. Det innebär att vi inte upptäcker dem utan upplever dem. Vi kan alltså inte tolka dem med medvetandet, utan vi kan bara uppleva dem genom det sätt de fungerar tillsammans. Det handlar då om en funktionalitet som är avhängig av relationer. Och eftersom vi inte kan tänka oss fram till det relativa kan den funktionalitet som finns i social intelligens inte komma från det mänskliga tänkandet. På så sätt kommer ändå Asplunds argumentation tillbaks till det som har varit en av de röda trådarna i denna avhandling. Att vi måste vara klara på om social intelligens handlar om att människorna är kapabla att hantera det icke-formella eller om dessa processer kräver att självständiga redskap kan exponera möjligheter. Asplunds diskussion visar på att konsistensteorin ändå handlar om så många utvändiga relationer att det blir svårt att hävda att allt behöver gå genom huvudet.

Asplund redovisar lite längre fram i texten att Burke påstår att behaviorismen börjar först när motiven har lett fram till en handling. Behaviorismen reducerar nämligen handlingar till rörelser (Asplund,1980:145). Asplund (och Burke) kan tyckas argumentera för att den symboliska interaktionismen skall förskjuta sin analys mot scenen och bort från själva handlingen. Det vore logiskt eftersom vi har sett att behaviorism har knutits till att människor bara följer andra människors handlingar.

Asplund vill ändå förklara scenen med handlingar. Han framhåller att Burkes konsistensprincip inte är en reduktionsprincip. Den är snarare en dialektisk princip. Problemet blir då hur vi kan se på en handling utan att reducera den till scenen. Asplund redovisar att Burke ställer frågan hur det är möjligt för en agent att vara god i en ond situation eller att utföra bra handlingar under dåliga betingelser.

Varje handling innebär någonting nytt. Jag tror att Burke menar att det är det nya som konstituerar handlingen. Innebär en handling ingenting nytt, så är den i själva verket ingen handling (utan bara ”rörelse”) (Asplund,1980:153).

För mig framstår det som att det inte kan vara själva handlingen som skapar det nya. Utifrån Luhmanns synsätt måste det finnas nya situationer som tillåter oss korsa över på nytt sätt. Finns inte dessa förutsättningar kan vi bara korsa över på samma sätt, i detta fall göra samma handlingar gång på gång. Därför kan det inte vara själva handlingen som konstituerar det nya. Vi skulle istället kunna säga att det avgörande är scenens mångfald.

Det kan förefalla som att tvista om petitesser att fråga om det är handlingen eller situationen som skapar det nya. Men en diskussion om möjligheterna att utföra bra handlingar under dåliga betingelser ger en möjlighet att belysa problematiken. Om det är handlingarna som är avgörande så bör dåliga betingelser handla om att människor är mycket beroende av andra människors handlingar.

Man är då så innestängd i vad andra människor tillåter och man får svårt att se möjligheter att bryta dåliga mönster. Om det istället är situationen som är dålig har människorna större möjligheter att aktivt leta efter andra situationer, t.ex. via litteratur, som kan göra att de kan jämföra den dåliga situationen med goda situationer. Helt enkelt hitta förebilder utanför den egna sociala gruppen. Då kan dessa andra situationer peka på att den aktuella situationen är så ond att människan måste göra en god handling för att motverka situationen. På så sätt leder den onda situationen henne till goda handlingar.

Det är alltså scenens mångfaldighet som gör att agenten faktiskt kan handla på många sätt i en situation. Om vi koncentrerar oss på situationen och ser på den utifrån hela pentad-perspektivet, bör det vara så att AI kan skapa en situation som faktiskt ger människan många fler möjligheter att handla. Den konnektionistiska varianten av AI bör kunna leda till att scenens rum blir så oändligt mycket större.

Ytterst är det scenens möjligheter som avgör vilka handlingar människorna kan utföra. Det innebär att funktionaliteten i situationen kommer från pentadens mångfald, vilket också innebär att det är egenskaper i kontexten som skapar mer mångfald. Den individuella handlingen påverkas av denna mångfald och kan inte användas för att förklara samma mångfald.