smittskyddskrav – Alternativ A, B och C
5 Kostnader för olika aktörer
5.2 Kostnader för aktörer som berörs direkt av alternativ A, B och C
verksamhetsutövare för avloppsreningsverk
KOSTNADER FÖR HYGIENISERANDE BEHANDLING
De avloppsreningsverk som klarar gränsvärdena behöver investera i teknik för hygieniserande behandling om de avser att sprida avloppsslammet på eller i mark. En uppskattning har gjorts av vad det skulle kosta om allt avloppslam skulle genomgå hygieniserande behandling. I denna uppskattning är det fram- förallt kostnader för investeringar av anläggningar och löpande kostnader för energi till upphettning av slammet som inkluderats. Med de valda förutsätt- ningarna uppskattas de nödvändiga investeringarna till 1,2 miljarder kronor och driftskostnaderna till 130 miljoner kronor per år. Grovt gäller att kost- naden kommer att vara minst per ansluten pe för de stora avloppsrenings- verken (knappt 20 kr/pe och år) och högst för de små (drygt 80 kr/pe och år). Kostnaderna för olika avloppsreningsverk är dock inte enbart beroende av storleken utan kan variera mycket utifrån förutsättningarna i övrigt i de enskilda fallen. (Balmér 2013)
KOSTNADER FÖR SPRIDNING PÅ ÅKERMARK
Idag betalar inte lantbrukaren för slammet. Verksamhetsutövaren för avlopps- renings verket betalar transport, mellanlagring och spridning. Kostnaderna varierar mellan 150 och 700 kronor per ton (Finnson 2013). Årligen sprids för närvarande i storleksordningen 50 000 ton slam (motsvarande cirka
2 000 000 pe) på åkermark. Detta motsvarar 4 till 18 kronor per person- ekvivalent och år. I samtliga alternativ kan denna kostnad bli högre än idag om avloppsslammet måste transporteras längre sträckor när gränsvärdena tvingar fram ett längre tidsintervall mellan spridningstillfällena.
Verksamhetsutövaren måste utföra provtagning för att kunna visa att avloppsfraktionen är godkänd för att spridas på åkermark. En analys av de metaller som omfattas av reglerna kostar i storleksordningen 2 000 kronor. Till detta kommer kostnader för själva provtagningen och det administrativa arbetet. Hur ofta provtagning och analys behövs är oklart.
KOSTNADER FÖR FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER
Samtliga avloppsreningsverk kommer så småningom att omfattas av kravet på förebyggande åtgärder. Även det medför ökade kostnader. Totalkostnaden för samtliga avloppsreningsverk beräknas till cirka 100 till 180 miljoner kronor per år. Kostnaden för att bedriva arbete med förebyggande åtgärder varierar från 50 kr per pe och år vid de allra minsta avloppsreningsverken till 5 till 10 kronor per personekvivalent och år vid de största. REVAQ-certifierade avloppsreningsverk bedriver redan ett sådant arbete (Finnson 2013).
KOSTNADER FÖR FÖRBRÄNNING AV AVLOPPSSLAM OCH UTVINNING AV FOSFOR
Avloppsreningsverk som inte klarar gränsvärdena för användning av avlopps- slam på mark måste avyttra slammet på andra sätt. Förbränning är ett troligt alternativ. För att utvinning av fosfor ur askan ska vara möjlig behöver slammet, enligt idag tillgänglig teknik, förbrännas i en monoförbränningsanläggning. Uppskattningsvis behöver minst 160 000 ton slam förbrännas per år i alterna- tiv A, 93 000 ton i alternativ B och 25 000 ton i alternativ C år 2030. I dags- läget finns inga monoförbränningsanläggningar.
Investering måste ske, dels i avloppsreningsverken i form av utrustning för förbättrad avvattning, dels i förbränningsanläggningar. Det är inte ekonomsikt lönsamt att investera i utrustning för avvattning på varje avloppsreningsverk utan det måste i flera fall göras gemensamt för flera avloppsreningsverk.
VA-forsk har i en rapport (Östlund 2003) tittat på möjligheterna att för- bränna slam. I rapporten kom de fram till att om man vill bränna slam är det lämpligt att uppföra sju anläggningar för slamförbränning i landet. Att planera för, få tillstånd till och uppföra en förbränningsanläggning för avloppsslam är en process som tar åtminstone 10 år.
Inom regeringsuppdragets arbete med att bedöma potentialen för fosfor- återföring har kostnaderna för förbränning av avloppsslam och utvinning av fosfor genom ASHDEC-metoden beräknats (Carlsson 2013). Kostnaderna för monoförbränning har beräknats inom en studie utförd på uppdrag av EU-kommissionens miljödirektorat för miljömässig, ekonomisk och social påverkan vid användning av slam från avloppsreningsverk på mark (Milieu 2009). En sammanställning av dessa kostander finns i tabell 17 nedan.
Tabell 17. Totala kostnader per år för monoförbränning respektive aSh dEC. 45
Typ av kostnad mono- förbränning (SEk/ton TS) Total kostnad monoförbränning (miljoner SEk)2 aSh dEC (SEk/kg P) Total kostnad aSh dEC (miljoner SEk)3 Total kostnad (SEk/kg P) Investerings- kostnader 640–1400 128–280 14 186 54–80 Driftskostnader 1740–1860 350–372 32 81 74–78 Totala kostnader 476–650 267 128–158
Vid fosforutvinning uppstår en intäkt för det mineralgödsel som produceras. Det är mycket osäkert hur stor den intäkten är. Priset på mineralfosfor har de senaste tio åren varierat starkt mellan 12 och 42 SEK per kg fosfor beroende på olika variabler som tillgång, efterfrågan och kvalitet (Carlsson 2013).
Även eventuell intäkt från energileverans är osäker. Kostnaden för att avvattna slammet och för nödvändigt stödbränsle vid förbränningen är troligt- vis lika stor som intäkten från energileveransen
Easy Mining är en teknik under utveckling där slammet förbränns och fosfor utvinns ur askan. Tekniken baseras på att det går att använda befintliga biobränsleanläggningar där slam blandas med flis. Ragnsells beräknar att kostnaden för att förbränna och ta hand om slammet uppgår till cirka 750 till 850 kronor per ton slam TS (Tolgén 2013). Slutprodukten är ammoniumfosfat. Om allt slam förbränns skulle den totala kostnader uppgår till cirka 150 till 170 miljoner kronor per år. Transportkostnader är ej inräknade. Om denna teknik håller vad den lovar tycks kostnaden för förbränning och utvinning bli väsentligt lägre än för ASH DEC. Detta är dock mycket osäkert eftersom en fullskaleanläggning saknas.
verksamhetsutövare tillverkning av anläggningsjord ALTERNATIV A
Regeln som begränsar den mängd totalfosfor som får spridas på annan mark innebär att utrymmet för att använda avloppslam, biogödsel och kompost i praktiken blir mycket litet. Effekten är att dessa fraktioner i mycket stor utsträckning inte kan användas och måste ersättas med andra näringsrika råvaror. Behovet av sådana produkter bör dock vara mycket lågt eftersom en normal anläggningsjord inte kräver ett högt växtnäringsinnehåll (jämför med certifieringskraven för anläggningsjord).6 Effekterna för branschen är svår- överskådlig på grund av otillräcklig kunskap, men de bör vara begränsade. I de fall det krävs ersättningsprodukter kan det medföra ökade kostnader eftersom exempelvis avloppsslammet i regel är kostnadsfritt för den som till- verkar anläggningsjord. Orsaken är att avloppsreningsverken är angelägna om att få avsättning för sitt slam. Effekterna bedöms därför vara väsentligt större för avloppsreningsverken än för de verksamhetutövare som framställer
4 Beräknat att 200 000 ton TS slam förbränns. 5 Beräknat att all fosfor i slammet förbränns, 5800 ton.
6 Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) certifieringsregler för P-märkning av anläggningsjordar
anläggningsjord. Eftersom kunskapen om branschen är liten är det inte möjligt att kvantifiera en kostnad.
ALTERNATIV B OCH C
Idag förekommer anläggningsjord där andelen avloppsfraktioner, i huvudsak avloppsslam, kan vara 50 procent eller högre. En begränsning till maximalt 20 procent får konsekvenser för anläggningsjordsbranschen men de är väsentligt mindre än för alternativ A. Även för alternativen B och C är effekten större för avloppsreningsverken som genom begränsningen får svårare att få avsättning för slammet.
verksamhetutövare för biologisk behandling av avfall
För alternativ A är det endast ett fåtal av biogasanläggningarna som år 2030 kan få problem att klara gränsvärdena för kadmium (i mg per kg TS) i frak- tionen för den biogödsel som uppstår i processen.
Ett större problem är att klara gränsvärdet för tillförsel av kadmium till åkermark. Det gäller för alla tre alternativen. Biogödsel från nära hälften av anläggningarna skulle inte klara gränsvärdet för tillförsel av kadmium till åkermark år 2030 vid den giva som tillämpas för ammoniumkväve och total- fosfor idag. För gränsvärdena som föreslås gälla år 2015 är det bara ett fåtal av anläggningarna som inte skulle klara detta gränsvärde vid denna giva.
Genom förebyggande åtgärder bör det finnas möjlighet att minska inne- hållet av oönskade ämnen i substratet som tas emot vid biogasanläggningarna. Vissa typer av avfall kan vara olämpliga att ta emot som till exempel potatis- skal i stora mängder. Verksamhetsutövare vid rötningsanläggningarna har dock inga möjligheter att påverka kadmiuminnehållet i maten. Här krävs åtgärder i andra delar av samhället som till exempel vid produktion av maten och åtgärder för att minska utsläppen av kadmium till luft.
En möjlig lösning för de anläggningar som producerar biogödsel med för höga kadmiumhalter kan vara att vid spridning av denna biogödsel antingen minska givan eller sprida mer sällan. Men det skulle bland annat medföra högre transportkostnader eftersom en större spridningsareal krävs för att få avsättning för samma mängd biogödsel.
Om biogödseln inte kan spridas på åkermark blir konsekvenserna troligen att matavfall och annat organiskt avfall som innehåller för mycket kadmium kommer gå direkt till avfallsförbränning. Rötningen av avfall riskerar därmed att minska vilket får till följd minskade mängder biogas och biogödsel.
Förbränning av biogödsel är inget alternativ på grund av den mycket låga torrsubstanshalten (cirka 4 %).
För kompost är situationen lite annorlunda eftersom mycket lite kompost sprids på åkermark. Den vanligaste användningen för kompost är istället som jordförbättringsmedel.
Samtliga tillståndspliktiga anläggningar för biologisk behandling av avfall avses från år 2017 omfattas av kravet på förebyggande åtgärder. Det medför merkostnader för verksamhetsutövarna jämfört med referensalternativet. Hur stor kostnaden blir är okänt.
Verksamhetsutövaren måste utföra provtagning för att kunna visa att rötresten är godkänd för att spridas på åkermark. En analys av de metaller som omfattas av reglerna kostar i storleksordningen 2 000 kronor. Till detta kommer kost- nader för själva provtagningen och det administrativa arbetet. Hur ofta prov- tagning och analys behövs är oklart.
myndigheter
OPERATIVA TILLSYNSMYNDIGHETER
De operativa tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken (de kommunala nämn- derna och länsstyrelserna) har till uppgift att bedriva tillsyn över att regelverket följs. Genom förslaget införs nya regler om hygieniserande behandling, före- byggande åtgärder och nya gränsvärden som verksamhetutövarna ska följa. De operativa tillsynsmyndigheterna kommer att få lägga resurser på att kon- trollera att reglerna följs. De kommer också att få ägna tid åt att besvara frågor om de nya reglerna. Dessutom kan tillsynsmyndigheten i enskilda fall behöva informera om hur en fraktion som inte uppfyller gränsvärden ska hanteras.
Tillsynsmyndigheten får också som uppgift att handlägga den informa- tion om användning av avloppsfraktioner på åkermark eller annan mark som den som ska sprida avloppsfraktionen är skyldig att lämna till myndigheten. I vissa av dessa fall kan myndigheten behöva förskriva om villkor för använd- ningen. Tillsynsmyndigheten får också som uppgift, om avloppsfraktioner eller behandlat matavfall har levererats för användning i ett annat län än det där de har producerats, att underrätta länsstyrelsen i mottagande län om detta. Dessutom ska myndigheten pröva ansökningar om dispenser från vissa av bestämmelserna i förordningen. En kommunal nämnd kan finansiera detta merarbete via avgifter. För att staten ska kunna finansiera länsstyrelsernas merarbete krävs en ändring i förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Detta är avgifter som debiteras verksamhet- utövarna som därmed får en ökad kostnad för tillsyn och prövning.
CENTRALA MYNDIGHETER
Naturvårdsverket får ett merarbete eftersom myndigheten får meddela föreskrifter
1. med anledning av kravet på hygieniserande behandling,
2. om vad en plan om förebyggande åtgärder ska innehålla, samt 3. om provtagning och analys.
Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommer också att behöva vägleda om de nya reglerna. Vägledningsbehovet är sannolikt stort i samband med ikraft- trädandet av de nya reglerna. Det kommer att krävas en betydande vägled- ningsinsats till både tillsynsmyndigheter och verksamhetsutövare.
Inför godkännande av nya metoder för hygieniserande behandling kommer Statens Veterinärmedicinska Anstalt och Smittskyddsinstitutet att behöva granska den validering som utförts för att avgöra om den är utförd på rätt sätt och om den kan godkännas. Det är sedan Naturvårdsverket som formellt prövar ett godkännande av metoden genom en ändring i föreskriften.
Det är svårt att bedöma hur ofta en sådan prövning kommer att ske, kanske en gång varje eller vartannat år. Troligen blir det mer sällan.
Jordbrukare
Mängden tillgängligt avloppsslam och biogödsel för gödsling på åkermark kommer att minska drastiskt enligt alternativ A. Den minskade tillgången måste sannolikt ersättas med mineralgödsel eller på längre sikt med fosfor som utvinns ur slamaska. I båda fallen innebär det högre kostnader för jord- brukarna som idag inte betalar för att emot slam för gödsling. Även enligt alternativ B kan mängden avloppsslam och biogödsel tillgängligt för spridning på åkermark minska, särskilt vid år 2030. Alternativt måste spridning ske med ett längre tidsintervall. Enligt alternativ C kan, med ett framgångsrikt arbete med förebyggande åtgärder, mängden tillgängligt avloppsslam och bio- gödsel öka fram till 2030. Kvalitén, med avseende på mängden föroreningar, kommer att vara högre än den skulle vara enligt referensalternativet.