Kropp och roll

avskräckande än hennes samt att de skulle vara två personer. För den här beskrivningen är det viktigt att vi vet kön på respektive roller eftersom vi kan föreställa oss att man

resonerade utifrån hur verksamhetsutövaren skulle uppfatta inspektörerna som personer vid mötet. Samma miljöchef fick ibland också följa med till en svårövertygad

verksamhetsutövare och där hans roll som chef, dvs. den som har övergripande kunskap och makt att ta beslut, var den viktigaste faktorn för att kunna argumentera övertygande gentemot verksamhetsutövaren. Att chefen var en man kanske här ytterligare förstärkte makten som chefsrollen ger men det var inte del av resonemanget för planeringen av inspektionen. Inom intersektionalitetsforskning betraktar man just skärningspunkterna mellan olika typer av markörer (kön, ålder, etnicitet, klass, etc.) och hur de utifrån ett maktperspektiv samverkar, eller inte samverkar, i en given kontext (se t.ex. West & Fenstermaker, 1995 eller Yuval-Davis, 2006).

Den här typen av berättelser kan man undersöka ur flera olika perspektiv eller ansatser, där t.ex. maktperspektivet förefallet viktigt för att närmare förstå inspektörernas arbets- situation. Här tänker vi problematisera miljöinspektörsrollen och individen genom att lyfta begreppet kön. Vår förståelse av kön hjälper oss att hänga med i hur tanken gick från chefens och inspektörens sida vid planeringen av inspektionen och eventuellt också hur verksamhetsutövaren skulle komma att uppfatta de två personer som kom för att utföra inspektionen. Det här innebär att inspektörernas kroppar, deras fysik i termer av storlek, ålder, kön etc., har betydelse för hur man på miljökontoret planerar tillsynen. Vad har det för betydelse för miljöinspektören och inspektörens praktik?

Ibland talar man om ”kroppen som situation”, dvs. den plats där de kroppsliga företrädena och samhällets förväntningar sammanfaller och blir betydelsefulla för subjektets

handlande (de Beauvoir, 2002). Man kan också tala om ”kroppen som text” där kroppen beskrivs som en symbolisk värld där kulturella meningssammanhang skapas och upprätt- hålls utifrån kroppsliga erfarenheter och kroppsuttryck formas genom kroppen som bärare av kulturmönster. Man menar då att kropp och kulturell mening är sammanbundna med varandra där kroppen fungerar som ett eget specifikt informationssystem (Solheim, 2001).

För miljöinspektörens del kan det handla om att i vissa givna situationer, låt säga en inspektion, agera som den myndighetsutövande tjänsteman som vederbörande är och med tydlighet, kunskap och professionalism agera och bemöta en verksamhetsutövare,

samtidigt som verksamhetsutövaren kanske uppfattar vederbörande som en ”ung liten snärta från kommunen”.

Exemplet ovan visar hur individen och rollen kan användas tillsammans men också att det är viktigt att kunna lyfta båda aspekterna som besitts av samma människa. Det betyder också att olika inspektörer kommer att ha olika förväntningar på sig i mötet med

Det finns fler berättade episoder då kön eller andra kroppsliga eller erfarenhetsmässiga företräden har beskrivits vara faktorer att ta med i beräkningarna för utfallet av

inspektionen. De här berättelserna framställs ofta som undantag från den ”normala” bilden av vad man måste tänka på vid inspektion, men finns med som en aspekt att ta hänsyn till och framför allt reflektera över efteråt ifall något inte gick som planerat. Vi kan ta ett annat berättat exempel. Vad betydde det t.ex. att inspektören som blev fysiskt utlyft ur företagsbyggnaden av verksamhetsutövaren var en ganska liten ung kvinna? Ja, det var antagligen det som avgjorde verksamhetsutövarens tilltag.

7.2.3 Tvåkönsnorm

Nedan ämnar vi diskutera kön och genus genom att problematisera relationen mellan begreppsliga kategoriseringar (språk) och förståelse av en företeelse eller ett fenomen. Tvåkönsnormen handlar om att vi genom att dela in oss människor i två kön, man och kvinna, ser oss själva och andra som antingen tillhörande den ena eller den andra kategorin. Det är ett dikotomiskt förhållande man-kvinna som kan beskrivas som en ”isärhållandets lag” där individ, handling och kontext definierar varandra (Hirdman, 1988). Dikotomiskt betyder ”gemensamt uttömmande och ömsesidigt uteslutande”, dvs. att allt måste höra till den ena eller den andra kategorin och att ingenting samtidigt kan tillhöra båda kategorierna. Till de två kategorierna tillskriver vi en hel rad egenskaper, kunskaper och relationer som vi bl.a. ”förhandlat” fram gemensamt genom vår kultur. Det finns t.ex. föreställningar om att kvinnor är bättre på att ta hand om människor och att män är mer bestämda och ”hårda”. Vissa av dessa egenskaper är vi alla mer eller mindre överens om medan andra ses som mer kontroversiella. Det problematiska med tvåköns- normen är just att det är en norm, dvs. en ordning som vi förhåller oss till som en generell sanning som alltid gäller, som gäller alla och som vi tar för given. Genom tvåkönsnormen tvingas vi sällan problematisera de två kategorierna vilket gör att i samma stund som vi ser en kvinna eller man eller läser orden ”man” och ”kvinna”, läser vi också in en hel rad egenskaper som kan vara sanna eller inte för en grupp eller för en individ.

När vi talar om tvåkönsnormen vill vi poängtera att språket begränsar och sätter normen om två kön eftersom vi hitintills endast haft två bekönade personliga pronomen, hon och han. I alla fall enligt de officiella språkregler som gäller för svenska språket. Den här språkliga normen är sammanlänkad med de två könen, man och kvinna, men är också en kulturell norm där två kön kan sägas ingå i den västerländska normen av att dela upp världen i motsatspar, eller dikotomier, där motsatsförhållandet gör att de två kontra-

strålar (Scott, 1999). Det vanliga sättet att beskriva skillnader i makt, inflytande och status mellan och inom könen, dvs. sociala skillnader, är att beskriva dem som biologiskt grundade, att det är skillnad på oss beroende på kön (Scott, 1999; Hirdman, 1988). Men i själva verket följer de sociala skillnaderna av ett föregivet eller skenbart vetande om kön och könsskillnader, eftersom vetandet grundar sig på personliga och gemensamma erfarenheter och föreställningar som i sin tur är grundade på att det är skillnader mellan könen och att det är skillnaderna som är det markanta och utmärkande för könen (se t.ex. Jarrick, 1997; Laqueur, 1994).

Att lyfta frågan om kön och genus har inte att göra med hur den individuella inspektören uppfattar sin könstillhörighet, utan hur omgivningen kommer att uppfatta inspektören som individ, där kön är en framträdande markör för social skillnad och social förväntan. Så, i stället för att undersöka hur könen är och vad genuskategorierna innehåller är det mer relevant att se hur genus fungerar och verkar i en given praktik och kontext. I den roll man representerar kan man fundera över vilka föreställningar som kommer först.

Skymmer normen om manlighet rollen som inspektör och myndighetsperson? Måste man förhålla sig till den relationen? Kan man påverka den och i så fall hur? Hur påverkar före- ställningar om könsskillnad våra praktiker (språk, handlingar, bemötande, organisering, etc.?) inom ett avgränsat fält eller arena, i det här fallet inom miljötillsyns-området?

7.2.4 Hen

Det har under ett antal år pågått en het och stundtals hätsk men också nyanserad debatt om ordet hen, ett nytt ord i saknad av ett könsneutralt pronomen i svenska språket (till skillnad från det könseliminerande ordet ”den”) att kunna användas i stället för ”hon” eller ”han”.21

Syftet med att ta upp hen här är dels språkligt, dels ett sätt att problematisera rollen och individen miljöinspektör. Språkmässigt ska begreppet hen, dvs. ett könsneutralt

pronomen, här ses som ytterligare ett ord att variera med när vi skriver om miljö- inspektören. Givet att språk påverkar vår förståelse av hur världen är beskaffad och att världen påverkar vårt språk kan man betrakta ordet hen som ett sätt att påverka normer och lyfta fram det könsobestämda i miljöinspektörsrollen. Det kan användas som ett sätt att maskera projektets informanter som uttalar sig i rollen som miljöinspektör, dvs. att en viss inspektör är identifierbar för andra genom att vi avslöjar inspektörens kön. Att använda hen kan alltså innebära ett sätt att beakta de forskningsetiska reglerna om informanters anonymitet.

21 _{I nästan alla medier, bloggar och tidningar, i tv och radio har olika forskare, aktivister, politiker och bloggare}

kommit till tals för att föra fram olika ståndpunkter och infallsvinklar på begreppets betydelse och ifall det finns någon relevans att använda det, och i så fall för vem, om vem och hur. Se t.ex. http://www.dn.se/kultur- noje/hen-i-stallet-for-han-eller-hon, http://www.newsmill.se/gs/hen,

http://forskarfeministen.wordpress.com/2012/02/18/nu-blir-det-prat-om-svenskans-nya-pronomen-hen/, http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon, http://blog.svd.se/sprak/2012/05/28/hen-eller-

Enligt Språkriktighetsboken som ges ut av Svenska språknämnden är den det ord som rekommenderas för att markera ett neutralt pronomen (Språkriktighetsboken, 2011). Men den och hen är inte helt synonyma som neutrala pronomina. ”Den” är välbekant och snarast könlöst (förtingligande) och uppfattas snarast nedlåtande i många sammanhang medan ”hen” är nytt, könsneutralt men könsinkluderande och kontroversiellt därför att ordet belyser och ifrågasätter tvåkönsnormen.

Vi skulle kunna använda femininum, dvs. hon i bemärkelsen människa, för att komma bort från könsidentiteten hos en given individ. Men samtidigt finns det anledning för oss att kunna använda oss av orden hon och han i de fall som könsmarkörerna för kvinna respektive man har relevans för det vi vill föra fram i våra beskrivningar och analyser, t.ex. som i exemplet ovan med miljöchefen. Det blir relevant för att kunna separera de två aspekterna av miljöinspektören, rollen och individen, för att undersöka hur de två

samverkar och/eller skiljer sig som ett sätt att fördjupa kunskapen om miljöinspektörens förutsättningar och arbete.

Inom EMT har vi ingen anledning att ge oss in i en diskussion om tvåkönsnormen, men finner det relevant att belysa den eftersom miljöinspektören både är en roll som vi skulle kunna beskriva som könlös eller könsneutral. Och att rollen samtidigt bärs upp av en individ som är bekönad, dvs. en individ som har kön.

Medan ”den” avkönar rollen som miljöinspektör, markerar ”hen” att kön har betydelse för vår förståelse av rollen. Samtidigt anonymiserar och eliminerar hen möjligheten att omedvetet och självklart lägga till hela den uppsättning egenskaper som vi kopplar till kön i samma stund som vi läser hon eller han.