kunskapsområden har olika historiska former. Det finns olika sätt att gestalta kunskaper, de uttrycks på olika vis. Kunskaper och kunskapsområden har sin estetik.
Det har betydelse vilken arbetsform man använder för att kunna arbeta med ett visst innehåll. Arbetar man i grupper eller individuellt? Arbetar man undersökande eller bara insamlande? Hur ser det ut med delaktigheten och graden av aktivitet? Själva undervisningen har alltså också sin estetik.
En särskild form av estetik är den som kommer till uttryck inom konsten, inom medier av olika slag och när vi själva uttrycker oss med hjälp av kategorier som bild, ljud och
rörelse. De konstnärliga gestaltningarna i olika slags medier kan ge oss möjlighet att uttrycka det mångtydiga och öppna, vidga kunskaperna och göra erfarenheterna användbara. Det estetiska hjälper oss att offentliggöra det som behöver offentliggöras och samtalas om.4 Det behöver inte vara så, det
kan också vara så att man genom det estetiska döljer verkligheten för oss, men också detta är ju synligt, om man tittar efter.
En annan form av estetik är sinnlig lek med lustfyllda former, färger och material. De olika formerna av estetik är inte skilda åt, man kan i lek med färger och material komma att ge uttryck för omstörtande insikter.
Alla dessa olika betydelser av det estetiska är viktiga för lärarutbildningen, för all lärarutbildning. Att kunna sitt kunskapsområdes kulturhistoria är nödvändigt för en lärare som ska kunna ge eleverna en bild av hur kunskap växer fram och förändras och ge dem en tro på att de själva kan vara delaktiga. Att kunna iscensätta en god och varierad undervisning för olika människor är lika viktigt. Sådant måste studenter får erfarenheter av i den utbildning de själva går.
I lärarutbildningen spelar konst, medier och estetiska uttrycksformer roll både som offentliggörande, synliggörande,
4 I rapporten Den radikala estetiken (2002) skriver Jan Thavenius
tydliggörande och som sinnlig lek och konstruktivt arbete. Offentliggörandet handlar om att bidra till en gemensam kultur, medan synlig- och tydliggörandet både kan vara av mer privat och publik karaktär. Det kan röra sig om att klottra på papper och försöka gestalta tankar kring matematiska problem för att kunna tänka vidare. Eller det kan handla om forumteater för att gestalta etiska problem. Man måste gestalta världen för att kunna tala om den. Då behöver man kunskap om uttrycksformerna. Man talar som tidigare i texten ibland om ”literacy” när det gäller verbal kultur och olika slags breddning har förslagits för att kunna täcka in t ex. medier och det visuella. Man skulle kunna tala om det som en slags ”yttrandekompetens” i analogi med ”yttrandefriheten”.
Den sinnliga leken är väsentlig i lärarutbildningen eftersom det är människor, inte minst barn och unga, det handlar om.
Frågan är då vad varje lärarutbildare och lärare bör veta och kunna om allt detta? Finns det något obligatorium? Hur förhåller sig kunskaper och färdigheter på det estetiska området till kunskaper och färdigheter när det gäller historia, matematik, miljö och hållbar utveckling, språkutveckling, barns utveckling och så vidare? Är något viktigare och mer grundläggande än allt annat? Hur ska allt få plats och hur ska
man se till att det inte blir en sörja av dåliga samveten av alltihop?
I beskrivningen av den nya lärarutbildningen finns det ett problem inbakat när man använder uttrycket ”allmänt utbildningsområde” för 60 poäng av utbildningen. Det kan uppfattas som allmänna och friliggande kunskaper som finns färdiga att ta till sig, gärna först i sin utbildning så att man lagt en platta att bygga resten på.
Lärarutbildningskommittén skriver om ”väl integrerade områden” och pekar på att vissa perspektiv ska ”genomsyra” hela lärarutbildningen. Men när det kommer till det konkreta genomförandet vid landets lärarutbildningar tenderar ändå ”ämneskunskaperna” att bli smala och ligga för sig själva medan resonemang om kunskapsbildning, kultur och t.ex. demokrati och yttrandefrihet finns på andra håll, i andra kurser. Detta gäller inte minst ämneskunskaper i estetiska uttrycksformer! De är ofta frikopplade från kulturanalys och bredare historiska sammanhang.
I lärarutbildningskommitténs förslag till ny lärarutbildning ATT LÄRA OCH LEDA - En lärarutbildning för samverkan och utveckling. (SOU 1999:63) skriver man en del om kultur och om det estetiska som kunskapsområde:
Lärarutbildningskommittén menar att den estetiska kunskapen utgör ett angeläget kunskapsområde för alla lärare – oavsett ämne/ämnesområden eller skolform. (s 55)
Lärarutbildningskommittén menar att läraren skall kunna utnyttja olika kulturformer och konstnärliga uttryck i skolans läroprocesser. Barn och ungdomar måste i ökad utsträckning få möjlighet att reflektera, analysera, redovisa och gestalta sitt vetande på skilda sätt genom olika ”språkformer”. (s 56)
Om det allmänna utbildningsområdet säger man också att det är till för att utveckla en helhetssyn:
I detta sammanhang skall studenterna få erfarenhet av hur kunskap och upplevelser kan kommuniceras med hjälp av olika ”språk”, dvs. de skall även lära sig att utnyttja olika kulturella och konstnärliga uttrycksformer. (s 127)
Kommittén pekar på några andra kunskapsområden förutom det allmänna, som också är av övergripande karaktär och som ska gälla alla lärare:
Kommittén menar att dessa kunskapsområden kan organiseras som avgränsade kurser eller moment, men framför allt skall
de utgöra ett förhållningssätt eller perspektiv under hela utbildningen. Det gäller exempelvis inflytande, demokrati och
värdegrund, jämställdhet och könsteori, att arbeta med mål, uppföljning och utvärdering, projektarbete, entreprenörskap, IT som pedagogiskt hjälpmedel samt kultur och konstnärliga
uttrycksformer. (s.125) (min kursivering)
I propositionen En förnyad lärarutbildning (Prop. 1999/2000:135) har talet om kultur dragits samman till:
Läraren måste också utmana barns och ungdomars föreställningar och visa på andra kulturerfarenheter, konstnärliga språk och kulturmöten. Som lärare bör man sträva efter att integrera kultur i skolan på ett sådant sätt att konstnärliga arbetsmetoder blir en kunskapsväg i skolans vardagliga arbete som öppnar dörrar mellan kulturliv och skola. (s. 9)
Läsaren får sedan själv, om hon vill, tolka det som att kommande stycke innebär att kulturella uttrycksformer måste användas och estetiska läroprocesser utvecklas i skolan:
Skall den enskilde aktivt kunna tillägna sig kunskap, krävs en miljö och en organisation som stödjer utforskande processer och som utvecklar hans eller hennes lärande. Det innebär bl. a. att om kunskap skall utvecklas fordras att kunskapen upplevs som meningsfull och att det sker i stimulerande lärmiljöer. I
utbildningspolitiska sammanhang formuleras idag tydliga krav på lärmiljöerna. Exempelvis ställer läroplanerna krav på att läraren på olika sätt skall stimulera till kreativitet, fantasi och nyfikenhet. Läraryrket handlar om att skapa förutsättningar för att olika förmågor utvecklas hos den lärande människan. (s. 9)
”Kultur” nämns på tre ställen i propositionen och dess bilagor. ”Estetisk” och andra former av samma ord förekommer sammanlagt åtta gånger, två av dem i anslutning till ”estetiska program”, tre gånger i anslutning till den i Lärarutbildnings- kommitténs text kritiserade termen ”praktisk-estetiska ämnen” och tre gånger i remissvar som efterlyser mer estetik. ”Matematik” och ”matematisk” förekommer däremot 23 gånger.
Ur remissvaren:
Flera av de konstnärliga högskolorna, bland andra, menar att de estetiska uttrycksformerna ”måste lyftas fram ur sin undanskymda position och tillåtas genomsyra hela lärarutbildningen”. (s. 83)
Flera myndigheter, högskolor och organisationer betonar att estetiska kunskaper är viktiga och föreslår bl.a. att
lärarstudenter får kunskaper om kulturpolitikens områden och lär sig att hantera kulturella uttrycksformer och att dessa uttrycksformer integreras i det allmänna området. (s. 85)
Vad måste lärarstudenter få möta och vara med om under sin lärarutbildning för att skolverksamheten ska kunna arbeta med estetik och kultur ur de olika aspekter vi talat om i våra KOS- rapporter? Finns det någon vaccination eller några stärkande bad man kan ta? Många blivande förskollärare har t.ex. fått ordentliga duvningar i bild- och formarbete i lärar- utbildningarnas slöjd- eller bild och formsalar och många har fått mycket kloka föreläsningar. En del har fått både och. Men hur mycket slöjdande och byggande förekommer det ute på förskolorna? Och varför handlar bild- och formarbete betydligt oftare om sysselsättning och fri lek än om undersökning och gestaltning av känslor, tankar och idéer? Vad är det som saknas i utbildningen och i verksamheterna?
I bra utbildningar pågår ett individuellt och kollektivt arbete i både intellektuell, emotionell och fysisk mening. Ett erfarenhetsgrundat meningsskapande, språk- och teori- utvecklande och praktiskt arbete. Man lär sig att utveckla och hantera begrepp och verktyg för både det konkreta genomförandet av saker och för analys av det som sker eller av
sammanhangen där det sker. Och man lär sig medan man gör det. Det är det man kan tala om som funktionalisering.
Begreppsparet praktik och teori är alltför fyrkantigt tillyxat. Vad är praktiskt och vad är teoretiskt? Samtidigt som man med fog kan hävda att man på högre skolstadier har alldeles för lite fysiskt gestaltande aktiviteter kan man hävda att det pågår alldeles för lite teoribildning i skolan. För mycket i skolan är just ”skolkunskaper”, varken tillräckligt teoretiska eller tillräckligt praktiska.
Svenskundervisning och matematikundervisning är i mångt och mycket en praktisk verksamhet medan konstnärlig verksamhet ofta är teoretisk verksamhet. Kanske man istället ska tala om glidande skalor från konkret och fysisk gestaltning till abstrakt och begreppslig analys, eller tvärtom ibland? Det är konstens metod som kunskapsväg. Då blir varje utbildning både praktisk och teoretisk och uppgiften blir att få rimliga proportioner och sammanhang och förbindelse mellan gestaltning och analys. Föreställningen att ”teori är bara ord” och ”praktik är bara handling” är kanske en av de viktigaste föreställningarna att ställa på huvudet om man ska arbeta med Kultur i skolan.
Om hela lärarutbildningen i sin uppläggning förhåller sig aktivt och kritiskt till olika sätt att organisera och tala om kunskap och iscensätter möjligheter för studenterna att
reflektera på olika vis över olika slags artefakter och förhållanden så har man lagt grunden för att också det som görs med konstnärliga uttrycksformer, medier, bilder, ljud och rörelser har ett sammanhang och ett syfte.
Om lärarutbildningen tar det kulturellt heterogena och den demokratiska offentligheten på allvar så utmanar man studenterna att offentliggöra och synliggöra sina tankar i estetisk form, med konstnärliga uttrycksformer. Man tar också andra samhälleliga institutioner, kulturinstitutioner som teatrar, biografer, konsthallar museer, bibliotek i bruk. Man använder sig av medier, tidningar, TV, Utbildningsradion och reflekterar över hur deras estetik och deras sätt att presentera kunskaper ser ut.
Om lärarutbildningen menar allvar med att mötet med skolan förändrar både lärarutbildningen och skolan låter man studenterna bearbeta det man är med om på förskolorna och skolorna på sin verksamhetsförlagda tid när de kommer till lärarutbildningen. Vad gör barnen på rasterna? Vad gör de på lektionerna? Vad talar de om? Vad sjunger de? Vad ritar de? Hur skapar de betydelser och mening, hur gör de för att begripa matematiken, historiska skeenden, språken?
En lärarutbildning kan inte komma undan det estetiska, det finns ju där hela tiden, genom de människor som finns där, genom sätten vi sitter på våra stolar eller talar med varandra
på. Att inte se det estetiska är ett val man gör. Man bortser från det estetiska och bortser därmed också från sina studenter som i sin tur inte ser eller lyssnar till sina elever. Man gör lärarutbildningen till ett ställe där man berättar hur saker ligger till och hur kunskaper utvecklas istället för att låta studenterna själva se efter och pröva och sen resonera om hur och varför. Det innebär inte att man ska bara ska släppa iväg studenterna och säga Se efter själv! Man måste få prova några olika och bländaröppningar och slutartider (för att uttrycka det estetiskt, metaforiskt) för att få kunskap om att det finns olika skärpedjup. Man måste laborera med belysningar och beskärningar för att se hur formen påverkar innehållets betydelse.
Men det är viktigare att lära sig se efter och tänka efter, ta sina egna erfarenheter i bruk och fråga efter andras än att ha gått igenom olika övningar. Det finns alltid en till övning man borde gjort, ett till redskap man borde lärt sig använda. Varje enskild student behöver inte göra allt. Vi har på lärarutbildningen haft samma diskussion i förhållande till studenternas placering på partnerskolor. Ska de vara på flera olika, helt olika ställen, eller ska de mestadels vara på ett ställe som kanske antingen är en storstadsskola eller en liten byskola? Vi har hävdat att det är bättre att verkligen lära sig se
och upptäcka en hel skolkultur in i minsta skrymsle än att nosa på ytan på flera olika.
Hur man väljer att se på bredd och djup får konsekvenser för hur man iscensätter utbildning för det estetiska området. Det finns inga självklart riktiga svar.
Det är studenterna och deras föreställningar om kunskap, kultur, skola, barn, unga och sig själva, vi måste bygga lärarutbildningen kring, för att kunna stödja och utmana dem. Dagens studenter är betydligt mer medvetna om estetik och medier än gårdagens även om det inte är skolan som utvecklat deras medvetenhet utan deras eget möte med medierna och medvetenheten därför har sina brister.
Krav på obligatoriska estetiska inslag med alla tänkbara estetiska uttrycksformer kan motverka våra syften om de frikopplas från sitt sammanhang. En mångstämmig lärar- utbildning är det enda obligatorium som kan rekommenderas. Inte för att stryka medhårs och säga att allt duger, utan för att få till stånd samtalen om vad som egentligen duger. I sådana samtal krävs det dels en stark teorianknytning och dels beredskap att använda olika gestaltningsformer för sin kunskap och sina erfarenheter. Det innebär inte att man kan strunta i studenternas behov av att få redskap. Jag återkommer till ett resonemang om det i anslutning till några konkreta erfarenheter av utbildning längre fram i texten.
Lärarutbildningen är en professionsutbildning som har med människor att göra, arbetet handlar i väldigt stor utsträckning om att göra och genomföra saker, med och mot andras vilja. Lärarna ska arbeta tillsammans med andra, i ett motsägelsefullt system med många dubbla budskap. De måste ha kompetenser som sträcker sig utöver förmågan att ge ord och gestalt åt teorier och utöver förmågan att arbeta med estetiska uttrycksformer och medier.
Kultur i skolan handlar både om lärare och kulturarbetare så jag ska först resonera vidare om vilken sorts kompetenser som kan gälla båda grupperna.