I första stycket har den i 1938 års förslag givna allmänna hänvisningen till 2 och 3 kap. jorddelningslagen ersatts med direkta anvisningar om vilka paragrafer i kapitlen, som vid sammanföring i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.
I andra stycket har med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande in
förts bestämmelser om huru underrättelse skall lämnas om nytt samman
träde, därest förrättningen icke kan omedelbart slutföras. De sakkunniga ha ansett lämpligt att i första hand möjlighet lämnas till överenskommelse om sättet för kallelsen. För det fall denna möjlighet icke utnyttjas har det synts vara tillräckligt med föreskrift att underrättelse skall tillställas de sakägare, som inställt sig vid första sammanträdet.
8 §•
Denna paragraf motsvarar 14 § i 1938 års förslag. Rörande dess innehåll hänvisas till vad ovan anförts i den allmänna motiveringen.
9 §•
Paragrafen motsvarar 16 § i 1938 års förslag.
Länsarkitekten i Jämtlands lön har ansett att rätt att bestrida samman
föring ej borde gälla samfälld väg, som enligt fastställd stadsplan eller bygg- nadsplan ingår i mark, avsedd för enskilt bebyggande. Genom fastställandet av planen syntes sådan väg ha förklarats onyttig för sitt ändamål eller för annat gemensamt behov och någon ny prövning av denna sak borde ej ske annat än i samband med planändring.
I övrigt har frågan om den föreslagna lagstiftningens inverkan på gällande jorddelningsservitut och intecknade servitut tilldragit sig remissmyndighe
ternas uppmärksamhet. I flera yttranden har sålunda anförts, att förslaget ej lämnade upplysning om vilken hänsyn som borde tagas till sådana servi
tut. Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt
84
om ej det föreslagna förfaringssättet kunde medföra rättsförluster. Sam- manföring av en onyttig samfälld väg, som besvärades av servitut, avseende rätt till utfartsväg, kunde lätt medföra att denna rätt bleve värdelös, sär
skilt om uppdelning skedde på olika fastigheter. Ägodelningsdomaren i Skövde domsaga har ifrågasatt om icke någon bestämmelse borde finnas för att vid sammanföring trygga rätten att hava ledningar av skilda slag utmed vägen. Överlantmätaren i Blekinge län har ansett, att därest nyttan av väg
märken kunde säkerställas genom servitut, förrättningsmannen borde äga meddela beslut om servitut till förmån för i förrättningen ingående fastig
het med samma rättsverkan som vid jorddelningsförrättning. Det vore ända
målsenligt att redan i lagen uttryckligen medgiva tillskapandet av sådant servitut. Det syntes nämligen antagligt att servitutsbestämmelser komme att meddelas även utan uttryckligt medgivande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40.
Till en början må beträffande förevarande paragraf framhållas, att för
rättningsmannen — oberoende av huruvida yrkande enligt paragrafen fram
ställts eller icke — har att pröva, huruvida de i 1 § angivna förutsättningarna för sammanföring föreligga.
Det förhållandet, att samfälld vägmarlc ingår i område, som enligt fast
ställd stadsplan eller byggnadsplan skall utgöra kvartersmark, medför icke i och för sig att vägmärken omedelbart blir onyttig såsom sådan. Ha i planen upptagna gator och vägar ännu icke blivit anlagda och tillgängliga för de fas
tigheter, som ha rätt att nyttja den samfällda vägmärken, kan denna uppen
barligen befinnas tills vidare behövlig för samfällt ändamål.
Då sammanföringen fullbordats skall vägmärken enligt 17 § andra stycket anses ingå i den fastighet, med vilken den sammanförts, samt vara fri från ansvar för inteckning, besvär eller last, som tidigare åvilat den, och i stället svara för samma inteckning, besvär eller last som den fastighet, med vilken den sammanförts. Lagförslaget innebär sålunda, att eventuellt befintliga servitut så snart sammanföringen fullbordats upphöra att gälla, i den man de avse sammanförd vägmark. Är samfälld vägmark belastad av servitut, in
nebärande exempelvis rätt till väg eller rätt att framdraga och hålla ledning på vägmärken, måste detta förhållande betraktas såsom ett uttryck för att behov av gemensam användning av marken kan föreligga och medföra att förrättningsmannen ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet.
Fall torde förekomma, då endast någon enstaka fastighet har nytta av samfälld vägmark, som i övrigt måste anses obehövlig för vägändamål eller annat gemensamt ändamål. Blir i sådant fall vägbehovet i betryggande for
mer tillgodosett genom rätt att nyttja annan väg, bör enligt de sakkunnigas mening°den samfällda vägmärken vara onyttig och sammanföring kunna ske. Nyssnämnda villkor bör betraktas såsom uppfyllt om vid förrättningen företes skriftlig upplåtelse av servitut, innefattande rätt till erforderlig väg.
Servitutsrätten kan nämligen beredas sakrättsligt skydd genom inteckning i den besvärade fastigheten utan ytterligare medverkan av ägaren till denna.
Vad här anförts beträffande rätt till väg torde gälla vare sig rätten att an
vända vägen grundar sig på delaktighet i denna eller på servitut, och torde jämväl äga motsvarande tillämpning i fråga om annan servitutsrätt, som be
lastar vägmärken.
Då sammanföring endast kan ifrågakomma om den samfällda vägmär
ken är onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning bör — såsom redan i 1938 års promemoria framhållits — rätt att föra talan vid förrättningen tillkomma envar, som kan ha ett befogat intresse av att vägmärken bibehålies för det avsedda ändamålet eller för annat gemensamt
Kungl.
ilIaj:ts proposition nr 40.
85 behov. Att i lagen närmare angiva vilka som på angivna grunder må bestrida sammanföring har icke ansetts vara nödvändigt eller ens lämpligt. Uppenbarligen är ägare av fastighet, som har andel i vägen, berättigad härtill. Sam
manföring lär därjämte kunna bestridas bland annat av ägare till fastig
het, som genom servitut tillförsäkrats rätt att använda vägmärken eller som vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar erhållit rätt att begagna densamma.
10 §.
Förevarande paragraf motsvarar 6, (7), 17, 18 och 32 §§ i 1938 års för
slag. Enligt de däri upptagna bestämmelserna skulle, därest så påfordra
des, ersättning med skäligt belopp utgå till delägare i vägen för mark, som sammanfördes. Yrkande om ersättning skulle framställas senast vid första sammanträdet, vid äventyr att, om detta underlätes, någon ersättning icke utginge. Mötte ej hinder mot sammanföring, skulle förrättningsmannen i den omfattning, som prövades nödig för bestämmande av begärd ersättning, utreda och i protokollet anteckna vilka fastigheter, som ägde del i vägen, den andel, som tillkomme envar av dem, samt fastigheternas ägare.
Enligt vad som anförts vid upprättandet av 1938 års förslag hade det an
setts vara möjligt att använda ett förhållandevis summariskt förfarande med hänsyn till att värdet av en onyttig samfälld väg i regel vore så obetyd
ligt för de fastigheter, som ägde del i vägen, att ersättningsfrågan komme att bliva av underordnad betydelse vid ifrågavarande förrättningar. I några yttranden har emellertid — såsom även framgått av den allmänna motive
ringen — understrukits att värdet av vägmärken stundom icke vore obetyd
ligt. Sålunda har överlantmäiaren i Uppsala län påpekat, att lagen skulle komma att få tillämpning i många fall, då vägmark skulle ingå i tomt. Det vore exempelvis mycket vanligt att vägar, vilka vid ägostyckning avsatts för samfällt ändamål, haft sådant läge, att de sedermera icke kunnat inpas
sas i stadsplan utan i stor utsträckning inlagts i kvartersmark. Värdet av så
dan vägmark finge — även om vägen ursprungligen avsatts till samfällt be
hov och för särskilt ändamål — icke anses obetydligt. I annat fall skulle ägaren av den tomt eller tomtdel, varmed vägmärken sanmmanfördes, kom
ma att göra obehörig vinst genom sammanföringen. Men även ifråga om annan fastighet än tomt vore förhållandet sådant att den mark, Vilken sammanfördes, i och med sammanföringen erhölle ett icke ringa värde i fastigheten. Överlantmätaren i Älvsborgs län har, såsom jämväl förut fram
gått, framfört liknande synpunkter och gjort gällande att en officialpröv- ning av förrättningsföremålets värde vore ett ofrånkomligt moment i en sammanföringsförrättning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län har an
sett ersättning böra utgå oberoende av framställt yrkande. Samfälligheterna ställdes allt oftare under förvaltning enligt bysamfällighetslagen. Styrelserna för samfälligheterna torde icke kunna underlåta att påyrka ersättning. Här
vid torde i regel dock icke erfordras utredning angående vilka fastigheter, som ägde del i vägen.
Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen har länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt, om icke denna bestämmelse vore väl sträng och om icke tiden borde utsträckas till förrättningens avslutningssammanträde.
Överlantmätaren i Gävleborgs län har likaledes ifrågasatt, huruvida bärande skäl förelåge för kravet att ersättningsyrkandet skulle framställas redan vid törsta sammanträdet. Såsom framgår av ett i den allmänna motiveringen återgivet yttrande har vidare lantmäteristyrclscn ansett, att beträffande väg
mark inom byggnadskvarter i stad eller samhälle det knappast kunde anses försvarligt att göra rätten till ersättning beroende av att yrkande därom framställdes vid första sammanträdet.