Eftersom LVU utgör ett stort område både inom socialt arbete och inom juridiken finns det en del tidigare studier med olika infallsvinklar på ämnet. Vår studie syftar till att komplettera den befintliga kunskap som finns och bidra med nya perspektiv till forskningsområdet. Denna studie har en infallsvinkel som studerar vilka faktorer som förvaltningsrätten väger in i beslutsmotiveringarna i LVU-domar, samt hur barnets bästa respektive föräldraperspektivet beaktas, vilket vi menar ger en tydligare koppling till det sociala arbetet snarare än det juridiska. I följande avsnitt redogörs för tidigare forskning som bedöms vara tillämpbar på denna studie.
2.1 Kontinuitetsprincipen respektive återföreningsprincipen
Allison Östlund, Håkan Gustafsson och Sebastian Wejedal har tillsammans forskat en del inom området LVU. I studien”Uppväxtplaceringar” - gråzon eller frizon för barnets bästa? tar Östlund, Gustafsson och Wejedal (2021) upp LVU-omhändertaganden där socialtjänsten outtalat ser en placering som permanent, det vill säga att en återförening mellan de biologiska föräldrarna och barnet inte är aktuellt i praktiken. I artikeln redogör författarna för det spänningsfält som finns mellan å ena sidan återföreningsprincipen som innebär en strävan efter att barn ska få återförenas med sina föräldrar, och å andra sidan kontinuitetsprincipen som innebär att socialtjänsten söker en stabil och varaktig lösning för barnet. Det är principen om barnets bästa som har gett upphov till både återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen. En socialsekreterare som intervjuas i studien menar att återföreningsprincipen är norm i teorin men inte i praktiken när det gäller små barn som placerats på grund av hemförhållanden. Vidare menar författarna att kontinuitetsprincipen har tillmätts större betydelse i LVU-ärenden efter den tragiska händelsen med Lilla hjärtat. Då kontinuitetsprincipen får en starkare ställning blir vägen ut från LVU-vård mer invecklad. Den rättspolitiska debatten menar att det är en förändring som stärkt barnets bästa. Däremot väger
återföreningsprincipen tungt i europadomstolens praxis, då en återförening mellan barn och föräldrar ses som en del av rättigheten till familjeliv, förklarar Östlund, Gustafsson och Wejedal (2021).
2.2 Regleringar kring upphörande av tvångsvård utanför hemmet
I artikeln “Lex lilla hjärtat” - Om rättsprocesserna och den politiska pendeln utvecklar Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020) resonemangen kring
barnskydd, föräldrarnas intressen, kontinuitet och återförening utifrån fallet Lilla hjärtat, där de menar att spänningen mellan de olika intressena ställs på sin spets vid en eventuell upplösningsprocess av ett LVU-ärende. Det är då socialnämnden, alternativt en domstol, beslutar om tvångsvården ska upphöra och isåfall när och hur det ska gå till. Då författarna granskat domar från Lilla hjärtat-fallet
konstaterades att högsta förvaltningsdomstolen, i ärendet HFD 2012 ref. 35, inte tillmätt risken för skada vid en separation från en långvarig familjehemsplacering någon betydelse i avgörandet ifall vården skulle upphöra eller inte. Det är något
som ligger i linje med rådande praxis, då domstolens uppgift är att pröva om de förhållanden som gav upphov till tvångsvården från början fortfarande föreligger, och inte den risk för skada som en eventuell flytt från familjehemmet kan
innebära. Det ligger utanför domstolens prövning. Anledningen till det är för att det handlar om en tvångslagstiftning, och därför får LVU-beslut inte kvarstå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå vårdens syfte, det vill säga att skydda barnet från risker som är kopplade till hemmiljön. Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020) lyfter däremot fram möjligheten att ansöka om
flyttningsförbud enligt 24 § LVU och möjligheten att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap 8 § i föräldrabalken som rättsliga överväganden relaterade till barnets bästa och barnets intressen i form av kontinuitet. Ett flyttningsförbud är likt ett beslut om tvångsvård baserat på en påtaglig risk att barnet skadas, men flyttningsförbudet fokuserar på om det finns en påtaglig risk att barnet skadas vid en flytt från familjehemsplaceringen.
Vårdnadsöverflyttningar är sparsamt använda i praktiken visar undersökningar gjorda av socialstyrelsen, vilket innebär att de inte används på det sätt som var tänkt av lagstiftare för att säkerställa kontinuiteten för barn. Orsaken till att vårdnadsöverflyttningar görs i en låg grad är för att det finns en rädsla för att barnet då ska tappa kontakten med sina biologiska föräldrar, samt att
socialtjänsten inte vill döma ut föräldrarna som dåliga vårdnadshavare, enligt Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020).
Fortsättningsvis redogör Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020) för att efterdyningarna av Lilla hjärtat-fallet i media har skapat en idealiserad bild av familjehem medan en återförening med föräldrarna ses som ett värnande av föräldrarätten på bekostnad av barnrätten. Författarna poängterar att alla fall är unika och att relationen mellan barn och deras föräldrahem respektive familjehem skiljer sig åt från fall till fall. Således går det inte att säga att barnets bästa alltid är förenat med att stanna i familjehemmet, eller att barnets bästa alltid är förenat med att återförenas med föräldrarna. Det går inte att skapa ett gemensamt narrativ för alla barn som blivit LVU-placerade. Emellertid menar författarna att en fortsatt kontakt med föräldrarna under en LVU-placering kan vara gynnsamt för barnet, och att det i de allra flesta fall är det bästa för barnet att flytta hem till sina föräldrar när omständigheterna som låg till grund för tvångsvården inte längre föreligger. Alltjämt menar Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020) att det inte generellt går att ställa barnrätten mot föräldrarätten då det kan ligga både i föräldrarnas intressen och i barnens intresse att hålla kontakten för att senare kunna återförenas, samtidigt som föräldrarnas och barnens intressen i andra fall är motstridiga varandra.
2.3 Rättsliga dilemman i barnskyddssystemet
Pernilla Leviner är professor i offentlig rätt, särskilt inriktad på socialrätt och barnrätt (Stockholms universitet, 2021). Leviner är ett välkänt namn inom dessa områden och har bedrivit flertalet forskningsprojekt. I artikeln “Child protection under Swedish law - legal duality and uncertainty” beskriver och analyserar Leviner (2014) utmaningar och dilemman i det svenska barnskyddssystemet.
Utgångspunkten i studien är ett juridiskt perspektiv med fokus på barns rätt till skydd från skadliga miljöer i hemmet. Leviner (2014) beskriver att västerländska barnskyddssystem ofta fokuserar på antingen familjestöd eller barnskydd, och konstaterar att det svenska systemet har ett starkt och tydligt fokus på det
förstnämnda. Det innebär att det övergripande fokuset ligger på familjerelationer
och att den centrala delen i det svenska barnskyddet är att arbeta för förändring genom stöd utifrån samförstånd av hela familjen. Leviner (2014) understryker att metoderna i det svenska barnskyddssystemet står i direkt kontrast till metoder som används i länder som USA, Storbritannien och Australien, där barnets individuella rättigheter väger mycket tyngre och där fokus på att skydda barn från övergrepp och försummelse betonas mer. Vidare beskriver Leviner (2014) att tvångsvård av barn, det vill säga LVU, tillämpas i ett mycket senare skede i Sverige jämfört med i dessa länder, vilket bekräftar att det svenska systemet i så stor utsträckning som möjligt strävar efter att föräldrar och barn inte ska vara åtskilda.
Fortsättningsvis i sin studie redogör Leviner (2014) för den omfattande kritik som har riktats mot det svenska barnskyddssystemet i form av att det genom
observationer har uppmärksammats betydande skillnader i hur liknande
barnskyddsärenden har bedömts. En av huvudpoängerna i Leviners studie (2014) är att det svenska barnskyddssystemet tenderar att ha ett tydligare
föräldraperspektiv än barnperspektiv, då det råder begränsningar i hur barnets perspektiv integreras i olika typer av bedömningar och beslut. Vidare i artikeln tar Leviner (2014) upp den tidigare nämnda reformen om att beslut om
vårdnadsöverflyttning av LVU-omhändertagna barn till fosterföräldrar endast bör övervägas när ett barn varit omhändertaget i tre år, och menar att denna reform inte har förändrat det faktum att barnets föräldrar i de allra flesta fall trots detta kvarstår som vårdnadshavare. Därefter kommer Leviner (2014) i sin artikel in ytterligare på juridiska aspekter och förklarar att rättsliga förfaranden gällande vård enligt LVU oftast är drivna av konflikter mellan föräldrar och vad som anses vara bäst för barnet. I domstolsförhandlingar har domstolar alltid rättsliga
befogenheter att begära mer information och ytterligare utredning, vilket
domstolar, enligt Leviner (2014) generellt sett är passiva med. Detta innebär att de flesta förhandlingar endast fokuserar på de mest relevanta delarna, vilket gör att vissa faktorer som faktiskt är av betydelse kan glömmas bort i en bedömning av vad som är bäst för barnet (ibid). Vidare tas grundprincipen upp om att frivillig vård alltid är att föredra om den bedöms vara tillräcklig med hänsyn till barnets skyddsbehov. Det innebär att det inte är ovanligt att fokus i domstolen ligger på vad föräldrarna eventuellt samtycker till snarare än barnets behov av skydd, förklarar Leviner (2014). Resultatet av Leviners studie (2014) visar att det finns en övergripande dubbelhet i att starkt betona föräldrars rättigheter samtidigt som det finns höga ambitioner för att skydda barn från skadliga hemmiljöer. Det finns en uppenbar konflikt mellan å ena sidan rätten till privat- och familjeliv och å andra sidan barnets bästa. Trots detta påvisar observationer att föräldrarättigheter och rätten till privat- och familjeliv ges större juridisk betydelse. Det faktum att vårdnaden av barn oftast ligger kvar hos föräldrarna medför deras rätt till att överklaga, vilket leder till konflikter och osäkerheter för alla inblandade,
däribland föräldrar, barn och familjehem. När det gäller förvaltningsrättens beslut om ifall ett barn ska vidare omhändertas eller inte är traditionen att rätten inte begär mer information även om den har mandat till detta, vilket tyder på att rätten besitter ett föräldraperspektiv (ibid). Det förekommer också oklarheter kring hur förvaltningsrätten bedömer framtida skaderisker i barnskyddsmål, eftersom sådana risker är hypotetiska. Med andra ord måste domstolsbeslut många gånger baseras på hypotetiska antaganden för att skydda barn från skada, menar Leviner (2014).
2.4 Lekmän som beslutsfattare
Forskarna Torbjörn Forkby, Staffan Höjer och Andreas Liljegren har tillsammans gjort flertalet studier om domstolars beslutsfattande inom den sociala barnavården i Sverige, däribland om komplexiteten i bedömningar av vård enligt LVU. I studien “Questions of control in child protection decision making: Laypersons’
monitoring and governance in child protection committees in Sweden” fokuserar Forkby, Höjer och Liljegren (2015) på det faktum att beslutsfattandet gällande olika former av tvångsvård, däribland vård enligt LVU, fattas av lekmän, även kallat nämndemän. Lekmän är de som tillsammans med en eller flera lagfarna domare är med och dömer i domstol. De har därmed befogenheter att fatta beslut om omhändertaganden av barn, där förslagen kommer från professionella. I studien analyserar Forkby, Höjer och Liljegren (2015) lekmännens
beslutsfattanden och beslutsprocesser. Trots att lekmännen innehar den viktigaste maktaspekten av dem alla, nämligen själva beslutsfattandet, beslutar de oftast inte emot socialarbetarnas förslag, menar Forkby, Höjer och Liljegren (2015).
Resultatet av studien visar att det både finns likheter och skillnader i hur lekmän i olika socialnämnder i Sverige fattar beslut i LVU-ärenden och andra
barnskyddsärenden samt vilka faktorer som prioriteras i granskningen av dessa.
Skillnaderna visar på att det förekommer lokala kulturer inom den svenska barnskyddssektorn, vilka påverkas av bland annat individuella ideologiska ståndpunkter hos beslutsfattarna. Forkby, Höjer och Liljegren (2015) konstaterar att det som är gemensamt för de flesta lekmän är att deras främsta tillgång i beslutsfattandet är sunt förnuft. Däremot visar resultatet att lekmännen också sätter stor press på socialarbetares kompetens, då de i stor utsträckning lutar sig mot den socialsekreterare som utrett det specifika ärendet. Detta då lekmännen ofta bygger sina resonemang på socialsekreterarens utredningar och förslag om fortsatt omhändertagande. Forkby, Höjer och Liljegrens studie (2015) visar också att besluten i vissa fall påverkas av allmänna politiska ståndpunkter, och därför vill de understryka det sociala arbetets karaktär som även politiskt och
ideologiskt. Det faktum att beslutsfattandet görs av lekmän som nödvändigtvis inte har någon kunskap om ämnet kan därför ses som något som minskar
validiteten i bedömningen av vård enligt LVU, menar Forkby, Höjer och Liljegren (2015). Vidare har Forkby, Höjer och Liljegren gjort fler studier där de forskat mycket på hur lekmäns, eller nämndemäns roll i domstolar påverkar och utmanar de professionellas expertis inom det svenska barnskyddssystemet. De har bedrivit omfattande forskning om huruvida det bör ses som en fördel eller nackdel att lekmän, det vill säga ‘icke-experter’ inom området, ska ha rättigheter att påverka ett av de mest drastiska ingripanden som staten kan vidta gentemot familjer, nämligen beslut om vård enligt LVU. Det stora fokus på just
lekmanna-perspektivet som Forkby, Höjer och Liljegren vidare har i sin forskning gör att mer än ovanstående forskning inte bedöms vara relevant för syftet med just denna studie.
2.5 Tillräcklig föräldraförmåga
I studien “Swedish Legal Scholarship Concerning Protection of Vulnerable Groups: Therapeutic and Proactive Dimensions” tittar Moa Kindström Dahlin, Pernilla Leviner, Anna Kaldal och Clara Hellner Gumpert (2010) närmare på rättsteoretiska problem som uppstår i samband med samhällets ambition att skydda utsatta grupper, inklusive barn som far illa i hemmet. Kindström Dahlin et al. (2010) konstaterar att den svenska lagstiftningen om barnskydd är relativt vagt formulerad, och syftar då på bedömningen av vilka situationer som anses vara
‘tillräckligt riskfyllda’ för barnet. Även frågor om vilken risknivå som krävs samt
vad myndigheterna ska utreda i de fall som barnet exponeras för risker är frågor som det inte finns tydliga svar på, menar Kindström Dahlin et al. (2010). Det poängteras också att den teoretiska och empiriska kunskap som finns om barn som far illa idag inte nödvändigtvis ger ett bra svar på frågan om ifall ett barn kan drabbas av allvarliga konsekvenser av att stanna kvar eller återvända till en miljö som i någon aspekt är otillräcklig för det berörda barnet. Kindström Dahlin et al.
(2010) ställer frågan om när en situation räknas som ‘tillräckligt illa’ eller
‘tillräckligt bra’ för barnet, och menar att den rättsliga regleringen och den
relativa osäkerheten i den befintliga kunskapsbasen kan leda till situationer som är mindre förutsägbara och legitima än önskat, både ur ett barnperspektiv och ur ett föräldraperspektiv. Därför är det relevant att titta på vad tidigare forskning säger om vad som bedöms vara en tillräckligt bra och stabil föräldraförmåga, för att senare kunna förstå den aspekten i granskningen av LVU-domarna.
Ingrid Höjer (2012) skriver att föreställningar om vad som är ett gott föräldraskap är avgörande inom den sociala omsorgen för barn, eftersom det ligger till grund för bedömningarna av förälderns förmåga att ge omvårdnad till barnet. Höjer (2012) menar att professionella inom barnavården fattar beslut utifrån moraliska föreställningar om vad som är ett gott föräldraskap såväl som utifrån teoretisk och erfarenhetsbaserad kunskap om barns behov och utveckling. Vidare redogör hon för den historiska framväxten av synen på ett gott föräldraskap och det statliga intresset för att kontrollera och styra familjer. Det beskrivs att ett gott föräldraskap är sprunget ur en idealiserad bild av ‘den goda familjen’, som byggts upp av borgerliga ideal. ‘Det dåliga hemmet’ har sedan målats upp som en motpol till den goda familjen med välartade och välordnade hemmiljöer som de borgerliga kände sig förtrogna och bekanta med. Höjer (2012) beskriver fortsatt förståelsen av föräldraskap som skapat utifrån sociala konstruktioner om vad det innebär att vara vuxen och vad det innebär att vara barn, samt att vuxna ses som ansvariga för barnens utveckling samt att barnens behov alltid kommer i första hand. Vidare redogör hon för en studie av Sven Hessle som gjordes 1988, och som visade att majoriteten av de föräldrar som fått sina barn familjehemsplacerade i Malmö var marginaliserade i samhället och led av psykisk ohälsa eller missbruksproblem.
Höjer (2012) förklarar också att föräldrar som fått sina barn omhändertagna även har en sämre social situation och ett sämre läge på arbetsmarknaden än den generella befolkningen. Hon menar att ensamma mammor ses som problematiska och bristfälliga utifrån den idealiserade bilden av kärnfamiljen. Vidare redogörs för forskning som visar att mammors och pappors föräldraskap värderas olika i socialtjänstens utredningar kring barn. Fokuset sägs ligga på mammornas ansvar, brister och tillkortakommanden i utredningar medan papporna inte förväntas ha något eget föräldraansvar och tenderar att hamna i utkanten av utredningarna.
Således läggs inte lika stort fokus på pappornas brister, vilket inte heller dokumenteras i samma utsträckning (Höjer, 2012).
Jule Taylor, William Lauder, Maxine Moy och Jo Corlett (2009) har tillsammans gjort studien Practitioner assesments of ‘good enough’ parenting: factorial survey som ämnar utreda professionellas omdöme kring vad som är ‘good enough’, det vill säga tillräckligt bra, föräldraskap. Studien har även för avsikt att identifiera vilka faktorer och kombinationer av dessa som spelar in i den professionelles bedömning. Studien utgår från arbetet som sjuksköterska, men då den i hög grad berör en bedömning av vad ett tillräckligt bra föräldraskap är bedöms den vara relevant. Studien utgår från Storbritannien, vilket gör att synen på vad en
tillräckligt bra förälder är kan skilja sig något från hur svenska myndigheter ser på saken. Taylor et al. (2009) menar att det är svårt att tillkännage vad som är ett bra
eller dåligt föräldraskap, och att det då är viktigare att se till vad som är ett tillräckligt bra föräldraskap. Vidare uppger de att det finns en allmän uppfattning om att ett tillräckligt bra föräldraskap innefattar att kunna sätta gränser och vara konsekvent, att alltid sätta barnet i främsta rummet och ge ovillkorlig kärlek.
Författarna menar att det trots den generella uppfattningen är svårt att göra en precis definition av vad en tillräckligt bra föräldraförmåga är, då det är ett
komplext och tvetydigt område. Det redogörs för att professionella ofta har bevis för när något inte står rätt till, men att komplexiteten i situationen gör att det kan vara svårt att urskilja information och ta beslut baserat på en begränsad kunskap om situationen (Taylor et al, 2009). Vidare menar författarna att bedömningar gjorda av professionella tenderar att fokusera på vad som är ett tillräckligt dåligt föräldraskap för att ingripa snarare än vad som är ett tillräckligt bra föräldraskap.
Erfarenhet och insiktsfullhet hos den professionella bedöms vara betydelsefulla aspekter i bedömningen av föräldraförmågan. Taylor et al. (2009) redogör vidare för att den socioekonomiska och kulturella miljön tillsammans med psykologiska och emotionella faktorer påverkar en familj och så även föräldrarnas förmåga.
Författarna menar däremot att de professionella har en benägenhet att fokusera mest på föräldrarnas känslor och beteenden. Likt Höjer (2012) tar även Taylor et al. (2009) upp att diskussionen kring föräldraförmåga främst rör mammor, och att pappornas roll i föräldraskapet och uppfostran av barnen tenderar att
marginaliseras. De menar att en konsekvens av det blir att mammorna i större utsträckning blir föremål för utredningar. De riskfaktorer som kan finnas hos pappan blir således förminskade, samtidigt som de skyddsfaktorer pappan kan ha ofta blir förbisedda (ibid).
Taylor et al. studie (2009) av hur sjuksköterskor avgör vad som är en tillräckligt bra föräldraförmåga visade att sjuksköterskorna såg gränssättning, medvetenhet om beteenden som ligger till grund för barnets hälsa samt familjens
boendesituation som betydelsefulla faktorer. Gemensamt för de som utmålades som bristande i sin föräldraförmåga var att de saknade sociala nätverk som kunde verka avlastande samt att de inte hade långsiktiga bostadslösningar. Studien påvisade att de som bodde i kortsiktiga andrahandsboenden ofta gjorde det för att de på grund av ekonomiska eller asociala skäl blivit exkluderade från den
ordinarie bostadsmarknaden. En annan anledning till exkluderingen från bostadsmarknaden, som enligt Taylor et al. studie (2009) var en riskfaktor för bristande föräldraskap, förklarades genom tidigare kriminalitet, drogmissbruk eller att ha flytt från våld i hemmet.
ordinarie bostadsmarknaden. En annan anledning till exkluderingen från bostadsmarknaden, som enligt Taylor et al. studie (2009) var en riskfaktor för bristande föräldraskap, förklarades genom tidigare kriminalitet, drogmissbruk eller att ha flytt från våld i hemmet.