Resultatet påvisar tre utmärkande faktorer som påverkar den våldsutsatta kvinnan i relation till offerskapet. Den första faktorn är kvinnans ambivalens till offerskapet vilket innebär att hon växlar mellan att se sig själv som ett offer och inte. Den andra är att kvinnan och/eller mannen lägger skulden för våldet på henne. Skam är den tredje faktorn som hindrar kvinnan att erkänna våldet för sig själv och berätta om våldet för andra i sin närhet.
Kvinnans ambivalens
I Maria, Lena och Magdalenas självbiografier framträder en ambivalens till offerskapet i och med att kvinnorna genomgående skiftar mellan att framställa sig själva som ett våldsoffer och inte (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Magdalena beskrev att ”Jag levde som i ett fångenskap” (Graaf, 2006, s. 70) men uttryckte även följande:
”Jag tyckte jag hade läget under kontroll, gör någonstans hoppades jag att det bara var fråga om engångstillfällen, utbrott i stundens hetta. Han hade det ju tufft, min stackars Jorma; han kämpade mot sina inre demoner och var rädd inför papparollen. Minnena av hans egen barndom plågade honom, och miste han mig så hade han inget stöd alls i världen.”
(Graaf, 2006, s. 41)
Lena gav även uttryck för denna ambivalens:
”Peters manipulativa skicklighet hade fått mig att köpa i stort sett alla de riktlinjer och regelverk han satte upp för relationen. Men det som gällde mig, gällde inte Peter. […] Veckorna och vår relation flöt på. Mellan varven var vår samvaro helt fantastisk. Peter sa att han älskade mig och jag kuttrade ljudligt och kunde vid dessa tillfällen känna mig som den lyckligaste kvinnan i världen. Han kunde verkligen få mig att må bra. Det var just dessa underbara stunder som gav mening åt relationen […].”
(Bivner, 2018, s. 169) Ett utmärkande mönster som framträder genomgående i Lena, Maria och Magdalenas berättelser är hur männens växlingar mellan våld och värme påverkar hur kvinnorna förlikar sig med offerskapet. Under våldsamma perioder går det att utläsa att kvinnorna uppfattar sig själva som offer för det våld som männen utsätter dem för men att identifieringen med offerskapet lyser med sin frånvaro under perioder när relationen är bra och fri från våld (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Christie, 2001; Graaf, 2006; Nordborg, 2014). Magdalena gav även uttryck för att hon tyckte synd om Jorma vilket kan tolkas som att våldet på så sätt förminskades och ursäktades. Vidare kan även normalisering av våldet medföra att våldet förminskas och gränser förskjuts, vilket kan resultera i att ett avstånd från offerskapet sker parallellt (Graaf, 2006; Nordborg, 2014).
Enligt Christies teori (2001) om det ideala offret samspelar offerskapets med, och dess existens är beroende av, förövarskapet och vice versa. Det inte möjligt för en kvinna som blivit utsatt för våld i nära relation att erhålla legitim offerstatus då förövaren inte är okänd för henne men utöver detta kan relationen med den våldsutövande mannen i sig medföra problem för kvinnan att se sig själv som ett offer, ett offer för våld. Även fast kvinnan kan erkänna våldet för sig själv kan offerskapet ändå vara svårt för kvinnan att förlika sig med då det skulle innebära att hon är tillsammans med en kvinnomisshandlare (Christie, 2001). Bilden av mannen som kvinnomisshandlare är inte förenlig med den bild som kvinnan har av mannen, den referensram som lades till grund under uppvakningsfasen då mannen bland annat var uppvaktande, charmig och kärleksfull. Dubbla bilder av mannen kan medföra svårigheter för kvinnan att se sig som ett offer och mannens växlingar mellan våld och värme bidrar till ökad ambivalens hos kvinnan. På detta sätt kan relationen medföra svårigheter för kvinnan att förlika sig med offerskapet (Christie, 2001; Nordborg, 2014).
Jessies beskrivning påvisade inte denna ambivalens då hon uttryckte att ”Många hade ingen aning om att jag delade mitt liv med en sådan hemsk, elak och dessutom mycket sjuk man. […] Under tiden jag levde med honom var jag hans fånge på alla tänkbara sätt” (Andersson, 2011, s. 46). Detta påvisar att Jessie förlikar sig med offerskapet, att hon ser sig själv som ett våldsoffer och att Micke var hennes förövare.
Beskrivningen av Micke överensstämmer med den könade stereotypa föreställning som finns av män och den ideala manliga förövaren (jmf Christie, 2001; Kullberg, et al., 2012). Jessie
uppfyllde två av de fem kriterierna som krävs för att uppnå legitim offerstatus; att hon var svag och att hon var i underläge i relation till förövaren men relationen till Micke medförde att hon inte kan eller kunde uppfattas som ett idealt offer (Christie, 2001). Christies offerteori (2001) kan ändå förklara och skapa förståelse för varför Jessie beskriver sig själv som ett offer (Christie, 2001). Vidare visade Micke sin våldsamma sida tidigt i relationen och den positiva och kärleksfulla bilden av mannen som uppstod bland de andra kvinnorna under uppvaktningsfasen bildades aldrig hos Jessie (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Nordborg; 2014).
Skuld
Ett genomgående och utmärkande mönster som framträder i samtliga kvinnors berättelser är att kvinnan själv och/eller mannen lägger skulden för våldet på henne. Jessie och Lena fick ständigt skulden för det våld som de blev utsatta för och fick aldrig motta en ursäkt från någon av männen. Maria och Magdalenas respektive män kunde i början av förhållandet uppvisa någon form av ånger för det våld de männen utsatte kvinnorna för men detta försvann successivt med tidens gång (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Lena beskrev känslorna av skuld på följande vis:
”Det gick till och med så pass långt att jag hade börjat ta på mig skulden för händelser och saker jag inte orsakat. Han var enormt skicklig på att dupera. Nu för tiden kunde det räcka med en tillsägning för att skuldkänslan skulle komma krypande och jag skulle känna att det ändå kanske var mitt fel.”
(Bivner, 2018, s. 229) Maria uttryckte däremot att Erik lade skulden för våldet på henne:
”Han tyckte inte själv att han var en man som misshandlade, för i hans värld var det bara jag som ställde till med saker som påverkade honom negativt. Han ansåg att det var hans rätt att slå, hota eller behandla mig illa.”
(Blomqvist, 2014, s. 48) De fyra kvinnornas beskrivningar av sina erfarenheter av att få och bära skulden för våldet som männen utövat mot dem bekräftas av resultatet som påvisades i Scheffer Lindgrens (2009) avhandling samt i Kelmendi (2015) och Vatnar och Bjørklys (2008) studier avseende våldsutsatta kvinnor i nära relationer. Den sistnämnda studien påvisade även att många kvinnor kände sig ansvariga för det våld som männen hade utsatt dem för och tog på sig skulden för våldet (Vatnar & Bjørkly, 2008). Männens skuldbeläggning kan förstås och förklaras utifrån de patriarkala samhällsstrukturer som dels legitimerar mäns våld mot kvinnor och dels ger kvinnan skulden för våldet, då hennes beteende anses ligga till grund för våldet, exempelvis om kvinnan inte underkastar sig mannen och därmed utmanar hans överordnade maktposition som man (Adjei, 2016; Gottzén, 2014; Holmila et al., 2014; Johnsson-Latham, 2014; Lelaurain et al., 2018; Nordborg, 2014). Om kvinnan anses vara ansvarig för det våld hon utsätts för kan hon
inte vara ett idealt offer, då offerskapet bland annat innebär att kvinnan ska ha uppfört sig på ett försvarbart och oklanderligt sätt. Då mannen besitter tolkningsföreträde av situationen innebär detta att det är hans upplevelse som ligger till grund och som blir avgörande för hur våldssituationen ska uppfattas och definieras (Christie, 2001; Johnsson-Latham, 2014). Resultaten från tidigare studier visar bland annat på att om mannen upplever att kvinnan provocerat honom legitimerar detta att han utövar våld mot henne (Kelmendi, 2015; Holmila, et al., 2014). Sammantaget bidrar detta till ytterligare svårigheter för kvinnan att knyta an till offerskapet.
Skam
Samtliga kvinnor uttryckte känslor av skam på olika sätt av att ha blivit utsatt för våld i respektive relation. Skammen resulterade i svårigheter för kvinnorna att erkänna utsattheten för våld för sig själv men även för andra personer i sin närhet (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Magdalena beskrev att ”[...] Samtidigt skämdes jag vid tanken på att behöva krypa tillbaka till mina föräldrar och inför dem medge att mina val hade lett mig raka vägen till helvetet” (Graaf, 2006, s. 45).
Jessie förklarar anledningen till skammen på följande sätt:
”Jag skämdes själv för allt jag fick gå igenom med honom, jag skämdes själv för alla hans sjuka lekar, då han dessutom använde mig som en docka och då jag trodde att det var jag som var sjuk i huvudet och att allt var mitt fel!”
(Andersson, 2011, s. 169) De känslor av skam som kvinnorna givit uttryck för kan förhindra processen för kvinnorna att se sig själv som offer och förlika sig med offerskapet men kvinnorna kan även uppleva en skam för omgivningens reaktioner (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014, Graaf, 2006; Scheffer Lindgren, 2009). Studien av Cavanagh (2003) påvisade att vara utsatt för våld gav upphov till starka känslor av skam hos kvinnorna och att kvinnorna inte var villiga att berätta om våldet för andra utomstående personer dels på grund av skammen men även då berättandet innebar att våldet blev verkligt för kvinnan själv (Cavanagh, 2003). Kvinnans dubbla bilder av mannen, som kärleksfull men även som kvinnomisshandlare försvårar för kvinnan att förlika sig med offerskapet. Skammen kan medföra att det är lättare att leva med våldet än att förlika sig med offerskapet och erkänna att den man som hon lever med och älskar, utövar våld mot henne (Christie, 2001; Nordborg, 2014).
Resultatet visar på att det finns tre centrala faktorer som samspelar och påverkar kvinnornas möjlighet till att identifiera och förlika sig med offerskapet. Den första faktorn är kvinnans ambivalens i förhållande till offerskapet som påverkas av att mannen växlar mellan att vara våldsam och omtänksam, vilket påverkar kvinnans förmåga att se sig som ett offer (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Nordborg, 2014). Även sympati för och
dubbla bilder av mannen samt kriterierna för det ideala offret påverkar kvinnornas möjlighet till identifiering med offerskapet (Christie, 2001; Nordborg, 2014). Skuld som faktor kan förklaras och förstås utifrån två olika perspektiv; det första är att kvinnan skuldbelägger sig själv för våldet hon blir utsatt för och det andra perspektivet är att mannen skuldbelägger henne (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Kelmendi, 2015; Scheffer Lindgren, 2009). De patriarkala samhällsstrukturerna legitimerar mäns våld mot kvinnor och ger mannen tolkningsföreträde att definiera våldet men även den våldsamma situationen (Adjei, 2016; Christie, 2001; Gottzén, 2014; Holmila et al., 2014; Johnsson-Latham, 2014; Lelaurain et al., 2018; Nordborg, 2014). Den tredje och sista faktorn är kvinnornas känsla av skam som tar sig uttryck på olika sätt. Enbart att vara utsatt för våld i nära relationer resulterar i en påtaglig skam för kvinnan. Skammen kan förhindra kvinnan från att se sig själv som ett offer men även hindra henne från att berätta för andra då våldet genom detta blir verkligt (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Cavanagh, 2003; Graaf, 2006; Scheffer Lindgren, 2009).