Kyrkorådens hantering av hustrumisshandel i Lunds stift

I dokument Med våldsam hand : hustrumisshandel i 1800-talets Sverige. En studie av rättsliga, kyrkliga och politiska sammanhang (sidor 119-137)

Ett exempel från Lunds Landsförsamlings kyrkoråd från år 1849 kan illu-strera hur hustrumisshandel hanterades i denna instans:263

Sedan åbo på no 16 Ö. Torn Ola B. och dess hustru Karna M. åtskilliga gånger blivit av församlingens prästerskap enskilt varnade utan att därav hava låtit förmå

262 1686 års Kyrkolag 15:2.

263LLA, Lunds stadsförsamlings kyrkorådsprotokoll, i Lunds domkyrkoförsamlings arkiv KI-IIa:1. Protokoll vid sammanträde med Lunds landsförsamlings kyrkoråd den 26 februari 1849. Närvarande var domprosten samt fyra bönder.

sig till fortfarande sämja och endräkt, och då deras oenighet nu gått ända därhän att hustrun, enligt vad hos pastorsämbetet blivit anmält, övergivit hem, man och barn, så vore ifrågavarande oeniga äkta makar idag inkallade för att inför kyrkorå-det förhöras och emottaga ytterligare föreställningar och förmaningar angående den dem emellan rådande osämjan.

Av ingressen framgår att varningen inför kyrkorådet föregåtts av ett flertal enskilda möten mellan församlingsprästen och makarna. Hur lång tid dessa fruktlösa samtal pågått framgår inte – det kan ha handlat om veckor, men troligare månader och möjligtvis år. Det som nu föranleder kyrkorådet att skrida in är en anmälan till pastorsämbetet om att hustrun ”övergivet”

hemmet. Vem som gjort denna anmälan framgår inte. Det kan vara maken som använder kyrkorådet för att försöka tvinga eller förmå hustrun att återvända och fortsätta äktenskapet. Anmälan kan alternativt ha gjorts av sexmännen eller en myndighetsperson som länsmannen. Av ingressen framgår också att det handlar om ”oenighet” mellan makarna och en ”dem emellan rådande osämja”. Terminologin betonar alltså den relationella aspekten helt i samklang med lagstiftningens formuleringar. Därigenom hamnar skulden för den uppkomna situationen inledningsvis på båda par-ter. Men hustrun, som uppges ha lämnat hemmet, skuldbeläggs särskilt.

Hon har ”egenvilligt övergivit” man, hem och barn. I fortsättningen får man veta varför:

Ola B. och dess hustru företrädde, och uppgav hustrun på tillfrågan, varför hon egenvilligt övergivit sin man och sina barn, att hon, som flera gånger skall ha blivit av mannen misshandlad, vid ett tillfälle för omkring 3-ne veckor sedan av honom fått flera slag i huvudet, varav hon ännu kände följderna, samt att hon därför sistl.

tisdags eftermiddag begivet sig till staden i ändamål att söka läkarhjälp, varefter hon, av fruktan för nya misshandlingar, ej vågat sig hem.

Hustruns skäl för att lämna hem, man och barn är, enligt henne själv upp-repad misshandel och fruktan för förnyad misshandel. Misshandeln synlig-görs därmed i kyrkorådets protokoll men vagt och oprecist. Misshandeln uppges ha skett ”flera gånger”, men antalet misshandelstillfällen fixeras inte i texten och våldet beskrivs inte. Vi får inte heller veta något om de situa-tioner där våldet ska ha förekommit. Endast den senaste misshandeln, den

som föranledde hustrun att lämna hemmet och förbli borta, beskrivs i pro-tokollet med orden ”flera slag i huvudet”. Vi får också veta att misshandeln föranledde henne att söka läkarhjälp och att hon fortfarande hade känning-ar av våldet mot huvudet. Kyrkorådsprotokollen i Lunds stift vid mitten av 1800-talet liknar därmed inte de allmänna domstolarnas rannsakning och protokollföring i misshandelsmål såsom Andreas Marklund funnit beträf-fande 1830-talets kyrkliga instanser i Uppland. Och målsättningen här är inte heller att utdöma disciplinära straff utan att kort och gott förmår äkta makar att leva bättre tillsammans.

Av protokollet framgår således att hustrun flytt hemmet på grund av misshandel och fruktan för fortsatt misshandel men trots detta formuleras denna omständighet på två ställen som att hustrun ”övergivet man och barn” respektive ”egenvilligt övergivet sin man och sina barn”. Här marke-ras att hustrun begått ett fel när hon lämnade hemmet. Hon har avvikit från sitt ansvar och sina plikter som hustru och mor. Den historiska ord-boken, Svenska akademiens ordbok, uppger att ”egenvilligt” betyder ”frivilligt”

men också ”efter eget behag”, ”egenmäktigt” och ”självsvåldigt”. Uttrycket har således en negativ laddning och uttrycker i sammanhanget att hustrun följt sin egen vilja på tvärs mot givna regler. Hustruns plats var i hemmet och det var där hon hade sina arbetsuppgifter och sitt ansvarsområde. I en tid då äktenskapet uppfattades som ett livslångt åtagande fanns inget ut-rymme för individen att lämna äktenskapsrelationen och dra sig ur förhål-landet efter eget gottfinnande. Uttrycket egenvilligt övergivande var samtidigt benämningen på den ena av de två ursprungliga lagstadgade skilsmässo-grunderna. I den rättsliga kontexten var begreppet egenvilligt övergivande kopplat till fullständig förlust av giftorätten i boet och förlust av vårdnaden om barnen. Ordvalet får därmed en ytterligare dimension.264 Kyrkorådets protokoll frammanar en förnimmelse av ofrihet och tvång. Inte ens up-penbar fara för misshandel eliminerade hustruns skyldighet att stanna kvar i makens våld. Hennes främsta plikt och skyldighet tycks istället ha varit att finnas till hands för man och barn och att befinna sig i hemmet. 1734 års

264 Sveriges rikes lag […] 1734, Giftermålsbalken, 13:4. Se även Georg Stjernstedt, 1934, s.

74–77.

lag Giftermålsbalken 14:1 erbjöd dock ett annat perspektiv på saken. Den part som fördrev den andre ur huset skulle straffas med böter i två om-gångar och dessutom ersätta den skada han eller hon vållat den andre. Att kvinnan tvingades lämna hemmet för att undkomma misshandel skulle därmed även ha kunnat tolkas i linje med detta stadgande. Exemplet visar att lagen vid denna tid inte tillämpades på ett kvinnovänligt sätt.

Maken förhördes av kyrkorådet angående misshandeln:

Ola B. erkände att han flera gånger för längre tid tillbaka tilldelat sin hustru slag, vilka han dock förmenade icke hava varit av särdeles svår beskaffenhet, och för-nekade Ola B. helt och hållet den av hustrun omnämnda senaste misshandlingen, varemot han mot henne hade att anföra åtskilliga tillvitelser, vilka han nu i en skriftlig uppsats till Kyrkorådet inlämnade Bil. Litt A [som saknas]. Av de uti dna nu upplästa skrivelse emot hustrun framställda beskyllningar erkände hon en-dast, att hon en gång av mannens penningar och honom ovetande tillgripit 10 riksdaler vilka hon använt till kläder åt sig själv och barnen, samt att hon en annan gång även utan mannens vetskap låtit köra sig till kvarnen omkring 4 skäppor säd för att till hushållet användas.

Maken erkände att han slagit hustrun vid flera tillfällen men åberopade att våldet inte varit ”särdeles svårt” vilket är intressant i sammanhanget. Ansåg maken att han hade rätt att slå hustrun förutsatt att våldet inte överskred vissa gränser? Är det föreställningen om husbondens rätt att utdela husaga som skymtar fram i protokollet? Kanske ansåg maken att våldet hållit sig inom gränser som rättsväsendet accepterade som straffritt. Den misshandel som hustrun åberopade, som bestått av flera slag i huvudet och som hon fortfarande tre veckor senare hade känning av, förnekade han däremot full-ständigt. Istället kontrade maken med motanklagelser som han överlämna-de skriftligen till kyrkoråöverlämna-det, men som tyvärr inte finns bevaraöverlämna-de. Av hust-runs svar på makens anklagelser tycks dessa ha handlat om ekonomiska överträdelser – att hustrun tagit pengar för att köpa kläder till sig och bar-nen och att hon låtit mala säd till hushållet. Därmed kan vi också utläsa att de ekonomiska tillgångar som fanns i boet låg under makens dispositions-rätt och att hustrun, trots ansvar för den inre hushållningen, inte hade dis-positionsrätt över den säd som fanns på gården eller ens rätt att ombesörja att säden maldes till mjöl för hushållets räkning. Hustruns inflytande och

befogenheter i familjen framstår som ytterst snäva, så som de framtonar i detta kyrkorådsprotokoll. Hon tillerkänns ingen rätt att bruka de ekono-miska medel som familjen förfogar över och inte heller att belasta hushållet med nödvändiga kostnader som härrör från den inre hushållningen. Hen-nes nyckelmakt, att med aktning styra över den inre hushållning, som fram-ställts i forskningen, framstår därmed som starkt kringskuren vid denna tid, i detta äktenskap.

Medan hustrun åberopar förhållandevis grov fysisk misshandel svarar maken med att åberopa handlingar av ekonomiskt slag och våldet blir där-med endast ett led i en osämja och konflikt där handlingar av helt olika slag vägs mot varandra. Våldet intar således inte en särställning gentemot andra handlingar utan kan uppvägas av att kvinnan brutit mot hierarkin i äkten-skapet och sin underordnade position. Det var, enligt lagen, mannen som hade den ekonomiska makten och beslutanderätten inom hushållet och i det här fallet blir det tydligt att lagen kunde användas mot hustrun inom äktenskapet och att den därmed fick konsekvenser i det levda livet.

Vilka varningar och förmaningar fick mannen och hustrun av kyrkorå-det? Hur såg man på våldet respektive hustruns övergivande av det gemen-samma hemmet?

Sedan ordf. på det allvarligaste föreställt så väl Ola B. som dess hustru det felakti-ga och okristlifelakti-ga i deras förhållande mot varandra samt lagt dem på hjärtat deras inbördes plikter såsom äkta makar, föräldrar och husbondefolk, huruvida de ville i frid och endräkt fortsätta sitt äktenskap samt utlova att för framtiden undvika allt, som skulle kunna underhålla eller förnya den dem emellan hittills rådande osäm-jan. Ola B. förklarade sig villig att åter emottaga hustrun och lovade avhålla sig från vidare misshandlingar, varemot hustrun ihärdigt vägrade att till sin man åter-vända, föregivande att hon ej kunde lita på hans löfte och att hon fruktade att blottställa sitt liv, om hon till honom återflyttade. – Till följd av denna hustrun Karna M:s vägran, fattade Kyrkorådet, efter någon övervägning, det beslutet, att hustrun skulle erhålla en veckas betänketid, varefter och så vida hon icke då kun-nat förmås att åter begiva sig till sitt hem, saken skulle i högvörd. Domkapitlet anmälas, vilket beslut för Ola B. och dess hustru tillkännagavs.

Kyrkorådet valde att klandra båda makarna och framhålla att deras förhål-lande till varandra var felaktigt och okristligt. Att makens misshandel av

hustrun betraktas som ett felaktigt beteende framgår av att han får lova in-för kyrkorådet att ”avhålla sig från vidare misshandlingar”. Kyrkorådet godtar inte fysiskt våld från mannens sida, men utöver detta är våldet svagt betonat i kyrkorådets förmaningar och ingen särskild förmaning har ned-tecknats beträffande våldet. Hustruns vägran att återflytta till maken note-ras däremot på ett sätt som indikerar starka påtryckningar från kyrkorådets sida för att förmå henne återvända till maken – man noterar att hon ihär-digt vägrar. Kyrkorådet ger dock inte omedelbart upp, utan ger hustrun en veckas betänketid innan ärendet remitteras vidare till domkapitlet.

Till skillnad från ett misshandelsmål i världslig rätt rannsakade inte kyr-korådet efter de närmare omständigheterna kring misshandeln, man kallade inte vittnen och man dömde inte till någon disciplinär påföljd för våldet.

Istället såg man det som sin uppgift att övertala makarna att fortsätta sitt äktenskap och att förmå dem att leva bättre tillsammans. Den misshandel som låg till grund för hustruns flykt från hemmet anmäldes inte heller till världslig domstol så som Östman och Marklund funnit exempel på i sina respektive undersökningar avseende tidigare perioder. Av hustruns berät-telse i kyrkorådet framgår att våldssituationen inte på något vis var ringa eller något som gick att leva med och att hon fruktade för sitt liv. Trots att detta ärende handlar om till synes grov misshandel upptar våldet litet ut-rymme i protokollet. Hustrun intar inte ställning som brottsoffer eller framhålls som mindre ansvarig för den uppkomna situationen. Våldet ten-derar därmed att bagatelliseras. Inga åtgärder vidtas heller för att trygga hustruns situation. Istället söker kyrkorådet förmå hustrun att återvända till hemmet och fortsätta sitt äktenskap. Kyrkorådets enda åtgärd mot miss-handeln består i att ta löfte av gärningsmannen att i framtiden avhålla sig från att misshandla sin hustru. Kyrkorådets enda strävan och ambition tycks vara att förmå makarna att fortsätta den äktenskapliga relationen och att bilägga striden mellan sig. Uppenbarligen tar inte heller kyrkorådet en-dera makens parti utan skuldbelägger dem båda för att de inte lever i sämja tillsammans.

Hur gick det sedan för makarna Ola och Karna som 1849 varnades av kyrkorådet i Lunds landsförsamling? Ledde prästens och kyrkorådets

för-maningar till att maken slutade misshandla sin hustru och att äktenskapsre-lationen förbättrades – eller ledde händelserna vidare till skilsmässa enligt den svårforcerade trappstegsmodell som tidigare tecknats där förmaningar från kyrkorådet utgjorde det andra steget? Vi återfinner Ola B. och Karna M. i kyrkorådets protokollsbok åtskilliga år senare, den 20 april 1867.265 De är fortfarande, arton år senare, gifta med varandra och hustrun klagar fort-farande över att maken misshandlar henne och att hon upplever att hennes liv svävar i fara trots att hon ”jämt varit med mannen inför kyrkorådet och fått löfte av honom att icke vidare bliva misshandlad”. Karna berättar vida-re att maken sätter lås på allt ”så att någon gång även brödet saknades för henne”. Hon yrkar nu på skilsmässa. Mannen däremot klagar på att hustrun inte uppför sig som en hustru bör, att hon sällan är hemma och att hon är

”otrogen [slösaktig] och slarvig”. Han motsätter sig inte skilsmässa men uppger att han kan tänka sig att fortsätta äktenskapet om hustrun bättrar sig. Hustrun hävdar dock att ”hon gjort allt vad på henne såsom hustru kunnat ankomma”.

Vi kan inte säkert veta vad som fick paret att fortsätta äktenskapet efter varningen inför kyrkorådet 1849, men som tidigare nämnts var inte var-ningar inför präst, kyrkoråd eller domkapitel ämnade som steg mot skils-mässa utan som en medlande och förmanande verksamhet ämnad att räta upp äktenskap som fungerade dåligt. Den trappa som ledde fram till skils-mässa, kanske inte var synlig för människorna i 1800-talets agrarsamhälle och vi måste också föreställa oss att människor tog intryck av de uppma-ningar att stanna kvar i sina äktenskap som förmedlades till dem av präster-skapet och av andra församlingsbor i kyrkorådet. Men som tidigare fram-gått förenklades vägen till skilsmässa vid ”kiv och missämja” år 1860. Detta innebar att Karna, som nu anhöll om skilsmässa, inte längre behövde in-ställa sig för domkapitlet och inte heller behövde hon stämma maken tre gånger till allmän domstol. Med intyg från kyrkorådet om att hon undergått varning kunde hon nu direkt ansöka om skillnad till säng och säte i

265 LLA, Lunds stadsförsamlings kyrkorådsprotokoll, i Lunds domkyrkoförsamlings arkiv KIIIa:1. Protokoll vid sammanträde med Lunds Landsförsamlings kyrkoråd den 20 april 1867.

stol. När det gäller misshandeln som framtonar i detta fall framgår att de insatser som samhället erbjöd i form av samtal, varningar och förmaningar via de kyrkliga instanserna inte utgjorde något skydd eller hjälp mot fortsatt misshandel och att insatser från rättsväsendet inte integrerades i hantering-en. Präst, kyrkoråd och domkapitel anmälde inte generellt hustrumisshan-del som kom till deras kännedom till världslig rätt. Vidare framgår att man inte skilde ut våldshandlingar som mer fördömliga än andra uttryck för osämja och att man inte omedelbart ställde sig bakom den part som uppgav sig bli misshandlad. Det finns dock inget i detta fall som lämnar vägledning om hur man mer exakt uppfattade mannens våld mot hustrun – om det uppfattades som direkt olagligt eller endast beklagligt och felaktigt eller hur man såg på den risk som hustrun tog när hon exponerades för makens våld. Ur kyrklig synvinkel uppfattades äktenskapslöftet som i princip obrytbart och kyrkan värnade om äktenskapet som institution. Mot dessa betydelsefulla värden kunde individens välbefinnande bli av underordnad betydelse.

Ett annat exempel som visar hur kyrkorådet agerade vid hustrumisshandel återfinns i ett protokoll från Lunds domkyrkoförsamling år 1859.266 Kyrko-herden förklarade inledningsvis för kyrkorådet att det sammankallats för att försöka ”åstadkomma förlikning emellan tvenne oeniga äkta makar”. Kyr-korådets uppdrag var alltså redan inledningsvis klart preciserat och uppgif-ten var att bilägga en konflikt mellan man och hustru. Vi får också veta av protokollet att Jonas A. och hans hustru Karna L. redan varnats flera gång-er enskilt av kyrkohgång-erden, dock utan resultat. Precis som i fallet ovan valde kyrkorådet att beskriva missförhållandena i äktenskapet med begrepp som

”oeniga makar” och ”deras fortfarande osämja”. Därmed betonas att pro-blemet ligger i relationen mellan makarna och att det är en konflikt som båda ger upphov till. Kyrkorådet inleder med att utfråga hustrun om orsa-kerna till ”osämjan” och hon uppger att den främsta anledningen till denna är makens besvärliga lynne och att han ”överfallit henne” med ”kindpus-tar”. Här är orden ”hugg och slag” överstrukna i protokollet vilket kanske

266 LLA, Lunds domkyrkoförsamlings arkiv, Kyrkorådsprotokoll, KIII a:1 (1859–1887).

kan tolkas som att man mer noggrant förhört sig om våldets art och enats om att det handlat om slag i ansiktet. Därpå följer tillägget ”varpå hon även varit nödsakad att övergiva honom”. Våldet har med andra ord varit till-räckligt allvarligt för att hustrun skulle se sig tvingad att lämna mannen.

Mannen har även beskyllt hustrun för bodräkt, det vill säga stöld ur det gemensamma boet. Sedan följer en intressant passage:

Jonas A. erkände sanningsenligheten av sin hustrus uppgift att han burit hand på henne, men sade sig uppriktigt ångra sin överilning och tillkännagav därjämte att han önskade att hustrun skulle till honom återflytta.

Maken förnekade således inte våldet mot hustrun utan tillstod att det var sant att han slagit henne men uppgav samtidigt att han ångrade sig och att våldshandlingen var en ”överilning”. Vi får inte veta mer än så: en hustru hade blivit slagen av sin make och på grund av mannens våld sett sig nöd-sakad att lämna hemmet. Gärningsmannen tillstår våldet och uttrycker ång-er. I uttrycket överilning markeras att slagen utdelats i hastigt mod. Efter denna korta resumé av sakens beskaffenhet följer kyrkorådets ställnings-tagande: ”Sedan ordförande med anledning av vad sålunda förekommit all-varligt förehållit dem båda sitt oskickliga uppförande och uppmanat dem att leva i fred och endräkt med varandra, lovade Karna L. slutligen att till mannen återvända för att med honom sitt äktenskap fortsätta.” Av proto-kollet framgår således att kyrkorådet höll båda parter lika ansvariga för den uppkomna situationen. Kyrkorådet tog inte uttryckligen avstånd från våldet eller förebrådde maken särskilt för att han brukat fysiskt våld mot hustrun, i alla fall inte vad protokollet anger. Båda makarna uppförde sig ”oskick-ligt”. Kyrkorådet gav inte heller uttryck för någon oro och ängslan över hustruns säkerhet om hon återvände till maken och man vidtog inga åtgär-der för att skapa trygghet. Våldet som maken utövat mot hustrun ledde inte till några sanktioner av något slag och inte heller till att han utpekades som

Maken förnekade således inte våldet mot hustrun utan tillstod att det var sant att han slagit henne men uppgav samtidigt att han ångrade sig och att våldshandlingen var en ”överilning”. Vi får inte veta mer än så: en hustru hade blivit slagen av sin make och på grund av mannens våld sett sig nöd-sakad att lämna hemmet. Gärningsmannen tillstår våldet och uttrycker ång-er. I uttrycket överilning markeras att slagen utdelats i hastigt mod. Efter denna korta resumé av sakens beskaffenhet följer kyrkorådets ställnings-tagande: ”Sedan ordförande med anledning av vad sålunda förekommit all-varligt förehållit dem båda sitt oskickliga uppförande och uppmanat dem att leva i fred och endräkt med varandra, lovade Karna L. slutligen att till mannen återvända för att med honom sitt äktenskap fortsätta.” Av proto-kollet framgår således att kyrkorådet höll båda parter lika ansvariga för den uppkomna situationen. Kyrkorådet tog inte uttryckligen avstånd från våldet eller förebrådde maken särskilt för att han brukat fysiskt våld mot hustrun, i alla fall inte vad protokollet anger. Båda makarna uppförde sig ”oskick-ligt”. Kyrkorådet gav inte heller uttryck för någon oro och ängslan över hustruns säkerhet om hon återvände till maken och man vidtog inga åtgär-der för att skapa trygghet. Våldet som maken utövat mot hustrun ledde inte till några sanktioner av något slag och inte heller till att han utpekades som

I dokument Med våldsam hand : hustrumisshandel i 1800-talets Sverige. En studie av rättsliga, kyrkliga och politiska sammanhang (sidor 119-137)