Vägen ut ur ett våldsamt äktenskap kan, som framgått tidigare, liknas vid en trappa som började med samtal och varningar inför prästen i försam-lingen. Om parterna inte hörsammade prästens förmaningar fördes fallet vidare till kyrkorådet som bestod av kyrkoherde, kyrkvärdarna samt fyra till
255 Björn Furuhagen, 1996, s. 65.
256 Ang. kyrkotukten – som bl. a. omfattade missämja inom äktenskapet men också sabbats-brott, dryckenskap och svordomar se Erik Petrén 1994, s. 168ff; K. H. Johansson, 1937, s.
249ff. Se även Andreas Marklund 2004, s. 22f.
257 Ann Catrin Östman, 2001, s. 75.
åtta av socknens bofasta invånare, beroende på socknens storlek. Det är alltså inte de äktenskapskonflikter som var av snabbt övergående natur, utan sådana som framstått som långvariga konflikter i lokalsamhället som finns bevarade i kyrkorådens protokoll. Kyrkoråd fanns i en del försam-lingar redan på 1600-talet och förekom i många svenska församförsam-lingar vid mitten av 1700-talet. Genom en förordning 1817 var kyrkorådet en särskild del av sockenstämman med ansvar för kyrkodisciplinen samt ”vad till reli-gions och sedernas vård hör”.258 I socknarna utsågs särskilda övervakare av kyrkotukten benämnda sexmän.259 Sexmännen skulle hålla ett vakande öga på sina grannar i byarna och rapportera missförhållanden till kyrkorådet. I sin verksamhet skulle kyrkorådet använda sig av varningar och förmaningar men kunde också döma till vite och stockstraff. Stockstraffet avskaffades dock 1840. Kyrkorådet skulle inte befatta sig med egentliga lagbrott eller sådant som sorterade under domstolarna. Just äktenskapskonflikter blev ett ansvarsområde för kyrkorådet eftersom äktenskapet hörde till den religiösa moralens domäner och samtidigt utgjorde en del i kyrkotukten. Det mindre forum som kyrkorådet utgjorde medförde också en viss diskretion i förhål-lande till sockenstämman som var den större arenan där alla män i socknen som ägde egendom och erlade skatt närvarade. Den övervakande verksam-het som sexmännen hade på landsbygden och rotemästarna i staden visar på en viss kontroll och insyn i hushållen. Av forskningen framgår att sex-männen ibland eller rent av ofta låg bakom anmälningar om äktenskaps-konflikter.260 I det material som undersöks här, från Lunds stift, nämns sexmännen inte, vilket kan tolkas som att kyrkotukten gått mot sin upplös-ning. En sådan tolkning är dock inte alls säkerställd. Kanske meddelade
258 Förordning om sockne-stämmor och kyrko-råd, den 26 februari 1817.
259 I K.H. Johansson, 1937, s. 267–279, behandlas sexmännens funktioner i församlingen ingående från 1600-tal till 1800-tal. Deras uppdrag var av skiftande natur och var initialt för-troendeposter med hög status som senare sjönk i anseende. Bland annat föll det på sexman-nens lott att kalla personer som skulle ställas inför kyrkorådet. Vid visitationerna i försam-lingen skulle sexmännen svara på frågor om det sedliga tillståndet i församförsam-lingen, vilket in-nebär att sexmännen måste ha hållit sig informerade om detta (s. 273). För att församlings-prästen inte skulle uppfattas som en angivare eller åklagare ålåg det sexmännen att föra ären-den till domstol som rörde händelser som stred mot Guds ord och Kyrkolagen. Det kan vara detta förhållande som leder till uppfattningen att ”grannar” anmälde hustrumisshandel till domstol.
260 Se Ann Catrin Östman, 2001.
sexmännen sina iakttagelser direkt till församlingsprästen som sedan lät sammankalla kyrkorådet utan att sexmännen omnämns i protokollet.
Enligt Kyrkolagen skulle prästen då ”hat, vrede och bitterhet” uppkom mellan äkta makar, och som materialiserades som ”dagligt slagsmål och olä-te”, ”göra sin högsta flit” för att leta reda på orsaken. Prästens uppdrag var vidare, med 1600-talets svulstiga språkbruk, att upplysa dem om att ”de trä-ta och sliträ-ta med sitt eget kött” och därmed ”fördärva sig själva inbördes”.261 Det var med andra ord en upptuktelse de äkta makarna skulle undergå och deras konflikt sattes in i ett större sammanhang utifrån den matris som hustavlan utgjorde. Förhöret i kyrkorådet innebar också ett utletande av vem av makarna som gav upphov till konflikten – endera eller båda. Där-med blir förhöret i kyrkorådet och de råd och förmaningar makarna erhöll, en projektion av det ideala äktenskapet. Vi kan förvänta att den man som anklagas för att ha misshandlat sin hustru försvarar sig utifrån tidsbundna uppfattningar om legalt respektive illegalt fysiskt våld och motanklagelser baserade på tidens hustruideal – och vice versa.
Om inte heller kyrkorådets varningar och förmaningar ledde till sämja mellan makarna hänsköts ärendet till domkapitlet. De enskilda prästernas varningar och förmaning, som utgör första steget i denna trappa, protokoll-fördes inte och har därmed inte lämnat några spår till eftervärlden. Vi be-finner oss därmed nu på trappans andra steg, kyrkorådets varningar och förmaningar.
Kyrkorådets medlande och förmanande verksamhet finns i viss ut-sträckning bevarad i form av protokoll från förhör med makarna som för-varas i kyrkoarkiven, men också i form av avskrifter i domkapitlet som sänts in i samband med att ärendet hänsköts dit. Protokollen, som ofta är utförliga och innehåller både mannens och hustruns svar på frågor om missförhållandena, återspeglar den kyrkliga kontext som äktenskapsmål hanterades inom.
Äktenskapet var instiftat av Gud och äktenskapets inre liv och etik var en central fråga för kyrkan. Det var också prästens uppgift att undervisa församlingsmedlemmarna om hur äkta makar skulle leva tillsammans.
261 1686 års Kyrkolag, 16:11.
ta beskrevs på följande sätt i 1686 års Kyrkolag, som fortfarande var den gällande:
Prästerna skola, om äktenskapsmål, undervisa sina åhörare i gemen, och särdeles dem, som sig i äkta stånd vilja begiva, av vad vikt och värde äktenskapsbandet är, och huru man och kvinna uti mot och medgång, i trofast kärlek och sämja, skola bo tillsamman, och vara varannan till råd, tröst och bistånd.262
Om man inte levde i ”kärlek och sämja,” som Kyrkolagen uttrycker det, kunde båda eller endera maken vända sig till prästen för samtal. Det ålåg då prästen att förklara för mannen och hustrun hur de skulle leva tillsammans och varna och förmana dem. Om missförhållandena kvarstod efter ett eller flera samtal kunde prästen hänskjuta ärendet till kyrkorådet i församlingen.
Undersökningen av kyrkorådsprotokollen har 1860 som slutår. Efter lag-ändring 1860 skulle kyrkoråden inte längre vidareremittera äktenskapsmål till domkapitlet och efter denna ändring i instansgången ändrar kyrkoråds-protokollen karaktär och blir summariska. Detta visar att de utförliga kyr-korådsprotokoll som man finner före 1860 har haft domkapitlet som tänkt adressat och varit ämnade som underlag för domkapitlets bedömning. Tro-ligen har även en nyväckt tanke om makarnas rätt till integritet spelat in.
Denna nya tystlåtenhet i kyrkorådsprotokollen hindrar oss från att vidare ta del av fall med hustrumisshandel i denna instans, varför undersökningen i denna del stannar vid 1860. Hur hanterade då präster och kyrkoråd våld-samma äktenskapsrelationer i 1800-talets Sverige?