Detta kapitel handlar om den förändring i analytikernas sätt att tänka som kunnat iakttas. Eftersom lärprocesser handlar om förändring av något, ett kunskapsinnehåll, är det relevant att se närmare på dessa förändringsproces-ser.
En psykoanalytisk verksamhet är komplex, och det finns många frågor av djupt psykoanalytisk karaktär man skulle kunna ta upp. De frågor jag har valt kräver ingen psykoanalytisk bakgrund för att kunna ta till sig, men kan exemplifiera och tydliggöra att en förändringsprocess ägt rum. Jag har valt att fokusera på tre frågor där jag tydligt lagt märke till att förhållningssättet förändrats, som handlar om vem analytikern fokuserar på i behandlingen, behandlingens frekvens, samt hur man förhåller sig till att vara rådgivande. Dessa frågor är också något flera analytiker nämnt i intervjuerna med mig som väsentliga. Grunden till att förhållningssättet förändrats har presenterats i de föregående kapitlen, i detta kapitel beskriver jag närmare vilken föränd-ring som ägt rum.
Enskilda erfarenheter artikuleras i gruppen och blir gemensamma, accept-eras och stärks med förändrade tankenätverk som följd. Dilemman i sam-band med fokus, frekvens och förhållningssätt kan ses som exempel på tan-kenätverk, där flera faktorer samverkar till att ett tankenätverk formas ur-sprungligen, sedan påverkas och förändras. Synen på dessa frågor förändras tydligt med tiden i en gemensam riktning, något som tyder på att ett gemen-samt lärande sker. Övergripande kan sägas att i fas 1 och 2 följer man Johan Norman och hans metod, i fas 3 luckras detta upp för att i fas 4 i högre grad rikta in sig mot mamma-barn paret och deras behov under rådande omstän-digheter.
Detta kapitel baserar sig på analys av hela materialet, dvs. alla de 17 in-tervjuer jag gjort.
Fokus
Bilden avseende hur man fokuserar i rummet förändras tydligt mellan de olika faserna. I fas 1 och 2 ställs analytikerna inför ett dilemma i den kliniska verksamheten. De ska på något vis få sin tolkning av uppgiften, metoden så
Resultatkapitel 5: Lärandets vad-fråga och
förändring över tid
Detta kapitel handlar om den förändring i analytikernas sätt att tänka som kunnat iakttas. Eftersom lärprocesser handlar om förändring av något, ett kunskapsinnehåll, är det relevant att se närmare på dessa förändringsproces-ser.
En psykoanalytisk verksamhet är komplex, och det finns många frågor av djupt psykoanalytisk karaktär man skulle kunna ta upp. De frågor jag har valt kräver ingen psykoanalytisk bakgrund för att kunna ta till sig, men kan exemplifiera och tydliggöra att en förändringsprocess ägt rum. Jag har valt att fokusera på tre frågor där jag tydligt lagt märke till att förhållningssättet förändrats, som handlar om vem analytikern fokuserar på i behandlingen, behandlingens frekvens, samt hur man förhåller sig till att vara rådgivande. Dessa frågor är också något flera analytiker nämnt i intervjuerna med mig som väsentliga. Grunden till att förhållningssättet förändrats har presenterats i de föregående kapitlen, i detta kapitel beskriver jag närmare vilken föränd-ring som ägt rum.
Enskilda erfarenheter artikuleras i gruppen och blir gemensamma, accept-eras och stärks med förändrade tankenätverk som följd. Dilemman i sam-band med fokus, frekvens och förhållningssätt kan ses som exempel på tan-kenätverk, där flera faktorer samverkar till att ett tankenätverk formas ur-sprungligen, sedan påverkas och förändras. Synen på dessa frågor förändras tydligt med tiden i en gemensam riktning, något som tyder på att ett gemen-samt lärande sker. Övergripande kan sägas att i fas 1 och 2 följer man Johan Norman och hans metod, i fas 3 luckras detta upp för att i fas 4 i högre grad rikta in sig mot mamma-barn paret och deras behov under rådande omstän-digheter.
Detta kapitel baserar sig på analys av hela materialet, dvs. alla de 17 in-tervjuer jag gjort.
Fokus
Bilden avseende hur man fokuserar i rummet förändras tydligt mellan de olika faserna. I fas 1 och 2 ställs analytikerna inför ett dilemma i den kliniska verksamheten. De ska på något vis få sin tolkning av uppgiften, metoden så
som de uppfattat att Johan Norman menade att de skulle göra, att gå ihop med den kliniska verksamheten. Detta är inte helt lätt, och uppgiftstolkning-en och lösninguppgiftstolkning-en ser olika ut mellan olika analytiker. Johan Norman har skrivit mycket om att använda sig av det analytiska instrumentet, denna del av uppgiften har analytikerna klart för sig. Det är något de har talat mycket om och övat mycket på, och beskrivningarna av det analytiska instrumentet är påfallande lika (finns i denna avhandling i Resultatkapitel 3: Spädbarns-analys som klinisk verksamhet). Men i tillämpningen av det analytiska in-strumentet är det traditionella sättet att arbeta i en psykoanalys att rikta in sig på en person, här har de två personer i analysrummet. Visserligen säger alla att man sätter barnet i centrum och att man utgår från barnet, men det är up-penbart att detta kan göras på många olika sätt. Att ha två personer att för-hålla sig till, både mamma och spädbarn, innebär en spänning för analyti-kern. Det handlar inte bara om hur man själv ska förhålla sig, det handlar också om att upprätthålla en kontakt med två personer samtidigt. Hur ska analytikern göra för att hålla kvar båda två? Bilden av dilemmat framträder på följande sätt: Fokuserar man för mycket på barnet riskerar man att tappa föräldern. Tappar man föräldern kan det resultera i att behandlingen avbryts helt och hållet. Men fokuserar man för mycket på föräldern riskerar man att tappa barnet och tappa det som är Johan Normans metod, och det som enligt flera analytiker känns verksamt.
Som en modell för vad spädbarnspsykoanalys innebär berättar flera av analytikerna om fallet Lisa (Johan Normans första fall, som han skrivit om). Men förutsättningarna för fallet Lisa skiljer sig mycket från förutsättningarna i deras egna analyser, något som leder till att samma angreppssätt inte med nödvändighet faller lika väl ut. Ett syfte med behandlingen, som Lisa-fallet visar, var att väcka mamman till liv- men detta behövs inte om mamman redan är fullt med och oroad för sitt barn. Då behöver mamman mera egen kontakt med analytikern under sessionerna, det räcker inte till att tala med mamman via spädbarnet. Johan Norman förespråkade att man konstant skulle ha barnet i centrum.
E1: Johan vill alltid, alltid i alla sekunder att det ska gå via barnet. Han lyfter in mamma, men inte så mycket. Även störda mammor. Alltså han går ju via barnet.
Problemet med att fokusera på spädbarnet i den mån Johan Norman före-språkade har jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. C1 intervjuade jag i fas 2 (år 2006), och jag inleder med C:s beskrivning av problemet med om man ska hålla fokus på barnet eller på mamma eller både och.
C1: Men Johans tanke är ju att alla, om jag har förstått honom rätt, allt som barnet, även ett litet pytte barn, uttrycker är intentionellt. Har intentioner. Och att det för oss då är att ge dem en verbal mening. Tolka dem. Och genom att göra det så ska barnet känna sig förstått, ja som i en vuxenanalys. Egentligen.
som de uppfattat att Johan Norman menade att de skulle göra, att gå ihop med den kliniska verksamheten. Detta är inte helt lätt, och uppgiftstolkning-en och lösninguppgiftstolkning-en ser olika ut mellan olika analytiker. Johan Norman har skrivit mycket om att använda sig av det analytiska instrumentet, denna del av uppgiften har analytikerna klart för sig. Det är något de har talat mycket om och övat mycket på, och beskrivningarna av det analytiska instrumentet är påfallande lika (finns i denna avhandling i Resultatkapitel 3: Spädbarns-analys som klinisk verksamhet). Men i tillämpningen av det analytiska in-strumentet är det traditionella sättet att arbeta i en psykoanalys att rikta in sig på en person, här har de två personer i analysrummet. Visserligen säger alla att man sätter barnet i centrum och att man utgår från barnet, men det är up-penbart att detta kan göras på många olika sätt. Att ha två personer att för-hålla sig till, både mamma och spädbarn, innebär en spänning för analyti-kern. Det handlar inte bara om hur man själv ska förhålla sig, det handlar också om att upprätthålla en kontakt med två personer samtidigt. Hur ska analytikern göra för att hålla kvar båda två? Bilden av dilemmat framträder på följande sätt: Fokuserar man för mycket på barnet riskerar man att tappa föräldern. Tappar man föräldern kan det resultera i att behandlingen avbryts helt och hållet. Men fokuserar man för mycket på föräldern riskerar man att tappa barnet och tappa det som är Johan Normans metod, och det som enligt flera analytiker känns verksamt.
Som en modell för vad spädbarnspsykoanalys innebär berättar flera av analytikerna om fallet Lisa (Johan Normans första fall, som han skrivit om). Men förutsättningarna för fallet Lisa skiljer sig mycket från förutsättningarna i deras egna analyser, något som leder till att samma angreppssätt inte med nödvändighet faller lika väl ut. Ett syfte med behandlingen, som Lisa-fallet visar, var att väcka mamman till liv- men detta behövs inte om mamman redan är fullt med och oroad för sitt barn. Då behöver mamman mera egen kontakt med analytikern under sessionerna, det räcker inte till att tala med mamman via spädbarnet. Johan Norman förespråkade att man konstant skulle ha barnet i centrum.
E1: Johan vill alltid, alltid i alla sekunder att det ska gå via barnet. Han lyfter in mamma, men inte så mycket. Även störda mammor. Alltså han går ju via barnet.
Problemet med att fokusera på spädbarnet i den mån Johan Norman före-språkade har jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. C1 intervjuade jag i fas 2 (år 2006), och jag inleder med C:s beskrivning av problemet med om man ska hålla fokus på barnet eller på mamma eller både och.
C1: Men Johans tanke är ju att alla, om jag har förstått honom rätt, allt som barnet, även ett litet pytte barn, uttrycker är intentionellt. Har intentioner. Och att det för oss då är att ge dem en verbal mening. Tolka dem. Och genom att göra det så ska barnet känna sig förstått, ja som i en vuxenanalys. Egentligen.
Och utvecklas. Få kontakt med sådant som kan vara bortträngt eller skräm-mande eller störande och sen kunna visa mamma vad det är som är fel. Det lå-ter ju väldigt fyrkantigt alltihopa…
I: Är det så här du ser på det idag också? Du sa att det här var Johans tanke, men om du tittar på din egen syn på spädbarnsanalys?
C1: Det är så svårt, för att det är också som att när jag tränger in i det mer så blir det mer och mer komplicerat och så, men vi håller ju på och tänker myck-et omkring dmyck-et. Ja, jag tror att dmyck-et är dmyck-et mest effektiva sättmyck-et att gå via barnmyck-et. Om det går. Men nu bluddrar jag på här, så jag vet inte riktigt, men det är inte så enkelt för att du har en mamma som är i ett jättestort behov av att någon ska ta hand om henne. Det är ganska desperata mammor som till slut kommer. Man kommer inte ofta för småsaker utan man kommer för att det här verklig-en är svårt och jobbigt och jag är jätteledsverklig-en och vilsverklig-en och så. Och då blir det… kan det nog uppfattas av mammorna som väldigt konstigt att vi sitter och pratar med barnet till 80 %.
I: Tror du mammorna upplever det som konstigt?
C1: Ja, ja tror det, jag har hört det från lite olika håll. Att mammor kan känna sig övergivna, och bortglömda eller så. Så det vi funderar nu väldigt mycket på är hur man ska få ta hand om paret. Utan att tappa Johans specifika grej, så att säga, som är så fantastiskt, det här att prata med barnet. För det är ändå så... det känner man är väldigt verksamt.
Analytikern i citatet ovan har hört från lite olika håll att det finns mammor som tycker att det är konstigt att de pratar så mycket med spädbarnet. Det hade varit bra om jag följt upp var analytikern hört det någonstans, men det missade jag att göra. Det kan bottna i den känsla en analytiker i ett tidigare citat vittnade om, att vissa mammor känner sig kränkta, men det kan också härstamma från resultaten i Björn Salomonssons forskning där mammornas åsikter tydliggörs. I dessa resultat framgår att vissa mammor inte har känt sig sedda, det är något man måste åtgärda. Analytikern i citatet ovan säger att man i gruppen funderar mycket på hur man ska ta hand om paret, det är up-penbart att detta är något man talar mycket om.
C1: Det svåra är inte barnet, det svåra är barnet och mamma. Paret, alltså. Jag tror att det skulle vara lättare att bara arbeta med barnet om det gick. För att ett så litet barn, ja ända upp till två års ålder i alla fall, är ju så beroende av mamma. Alltså barnet vistas ju i mammas klimat, så att säga. Så att... Det blir ju alldeles nödvändigt att ta med mamma på olika sätt. Det här sker i närvaro av mamma. Men det är komplicerat, för det är två helt olika psyken som möts, och hur ska man hantera det och hur ska man via barnet nå mamman? Ja, det finns mycket metodfrågor där som vi är ganska vilsna kring.
I: Via barnet nå mamman, är det så du ser det?
C1: Ja, det är så man ser det optimalt, det är så man vill att det ska vara. I: Hmm.
C1: Faktiskt, att barnet ska kunna leda mamman, för någonting har gått på sned, inte kanske bara i barnet, utan i relationen mamma och barn. Och vad är hönan och ägget är ju kanske svårt att se. Började barnet vara otröstligt först hela nätterna, och så har mamma blivit lidande av mindervärdighetskänslor,
Och utvecklas. Få kontakt med sådant som kan vara bortträngt eller skräm-mande eller störande och sen kunna visa mamma vad det är som är fel. Det lå-ter ju väldigt fyrkantigt alltihopa…
I: Är det så här du ser på det idag också? Du sa att det här var Johans tanke, men om du tittar på din egen syn på spädbarnsanalys?
C1: Det är så svårt, för att det är också som att när jag tränger in i det mer så blir det mer och mer komplicerat och så, men vi håller ju på och tänker myck-et omkring dmyck-et. Ja, jag tror att dmyck-et är dmyck-et mest effektiva sättmyck-et att gå via barnmyck-et. Om det går. Men nu bluddrar jag på här, så jag vet inte riktigt, men det är inte så enkelt för att du har en mamma som är i ett jättestort behov av att någon ska ta hand om henne. Det är ganska desperata mammor som till slut kommer. Man kommer inte ofta för småsaker utan man kommer för att det här verklig-en är svårt och jobbigt och jag är jätteledsverklig-en och vilsverklig-en och så. Och då blir det… kan det nog uppfattas av mammorna som väldigt konstigt att vi sitter och pratar med barnet till 80 %.
I: Tror du mammorna upplever det som konstigt?
C1: Ja, ja tror det, jag har hört det från lite olika håll. Att mammor kan känna sig övergivna, och bortglömda eller så. Så det vi funderar nu väldigt mycket på är hur man ska få ta hand om paret. Utan att tappa Johans specifika grej, så att säga, som är så fantastiskt, det här att prata med barnet. För det är ändå så... det känner man är väldigt verksamt.
Analytikern i citatet ovan har hört från lite olika håll att det finns mammor som tycker att det är konstigt att de pratar så mycket med spädbarnet. Det hade varit bra om jag följt upp var analytikern hört det någonstans, men det missade jag att göra. Det kan bottna i den känsla en analytiker i ett tidigare citat vittnade om, att vissa mammor känner sig kränkta, men det kan också härstamma från resultaten i Björn Salomonssons forskning där mammornas åsikter tydliggörs. I dessa resultat framgår att vissa mammor inte har känt sig sedda, det är något man måste åtgärda. Analytikern i citatet ovan säger att man i gruppen funderar mycket på hur man ska ta hand om paret, det är up-penbart att detta är något man talar mycket om.
C1: Det svåra är inte barnet, det svåra är barnet och mamma. Paret, alltså. Jag tror att det skulle vara lättare att bara arbeta med barnet om det gick. För att ett så litet barn, ja ända upp till två års ålder i alla fall, är ju så beroende av mamma. Alltså barnet vistas ju i mammas klimat, så att säga. Så att... Det blir ju alldeles nödvändigt att ta med mamma på olika sätt. Det här sker i närvaro av mamma. Men det är komplicerat, för det är två helt olika psyken som möts, och hur ska man hantera det och hur ska man via barnet nå mamman? Ja, det finns mycket metodfrågor där som vi är ganska vilsna kring.
I: Via barnet nå mamman, är det så du ser det?
C1: Ja, det är så man ser det optimalt, det är så man vill att det ska vara. I: Hmm.
C1: Faktiskt, att barnet ska kunna leda mamman, för någonting har gått på sned, inte kanske bara i barnet, utan i relationen mamma och barn. Och vad är hönan och ägget är ju kanske svårt att se. Började barnet vara otröstligt först hela nätterna, och så har mamma blivit lidande av mindervärdighetskänslor,
sömnbrist och så vidare, eller var det, började det någonting i relationen från mamman till barnet som gjorde att barnet inte sover, det där vet man ju inte. Problemet är dubbelt: det är både problematiskt att fokusera på spädbarnet och att fokusera på mamma. En annan analytiker, D, berättar om sin strävan att ha spädbarnet som patient, men upplever problem i kontakten med mamma. Målsättningen, enligt D, är att barnet är patient, men vissa mammor klarar inte av det. En del mammor klarar av det, medan D har en känsla av att vissa mammor kan känna sig kränkta.
I: Ni kallar det spädbarnsanalys. Tycker du att det är barnet som går i analys eller hur skulle du beskriva det?
D1: Jag svarar så här utan att tänka vidare på det att det är i varje fall målsätt-ningen. Det är barnet. Sen kommer man ju aldrig ifrån det att mamman har ju sånt, jag pratar om mamman, det är ju pappan också, som har en enormt stor betydelse för barnet, för att en del mammor kan inte riktigt stå ut med att vara utanför heller. Jag känner i varje fall att jag måste tänka på den här mamman hela tiden. Också. Kanske jag pratar med barnet nästan hela tiden, men jag måste ha den här mamman i tankarna hela tiden. Det är också så att en del mammor inte har svårt alls att lyssna på det man säger, men andra, jag kan få en känsla i varje fall att de kan känna sig kränkta. Inte så att jag skulle säga någonting att de skulle vara dåliga, men bara att man uppmärksammar någon-ting som är svårt för barnet. Eller svårt i kontakten med barnet.
D talar om att det är problematiskt att inte veta hur mammorna tänker – ana-lytikern har inte fångat upp detta eftersom fokus ska vara så mycket på späd-barnet, men det är uppenbart att denna lösning inte känns helt tillfredsstäl-lande för analytikern. Här blir det tydligt att tolkningen av uppgiften, hur man har tolkat Johan Norman, krockar med den erfarenhet man får från kli-niken. Hur ska man göra för att få ihop både strävan att följa Johan Norman och det han uppenbarligen trodde så starkt på, med de egna erfarenheterna?
En annan variant är att man kan tala med modern när hon behöver det och berätta för barnet att man talar med mamma om viktiga saker och för stun-den släppa fokus på barnet, men detta känns inte heller riktigt bra.